And the walls came tumblin´ down… Mer om murar

Av IVO HOLMQVIST

Apropå Jan Henrik Swahns reflektioner häromdagen om murar – egna i Grekland och andras i litteraturen – kan man påminna om att Paul Austers läsvärda roman ”The Music of Chance” handlar om en vadslagning som slutar i byggandet av en mycket lång mur. Och om man en gång har hört Evert Taubes rytmiska inläsning av dikten om kejsaren som lät bygga den kinesiska muren så sitter den fast i hörselminnet.

Vidare får den vackra bilden på en snäckfossil i kalksten (en ammonit?) som illustrerade raderna om Swahns stilla dagar i Kalliroi mig att tänka på Anders Österlings vackra variant av Thomas Grays ”Elegy Written in a Country Church-Yard”, den dikt som han kallar ”Lantlig kyrkogård” (i ”Idyllernas bok”, 1917) och som väl hade sin upprinnelse på någon skånsk sådan:

Se blott en kalkmur skiljer från varandra
en by för livet och en by för döden,
och vad den ena dock är lik den andra
med sol och lummighet och mänskoöden!

Man kunde tro att han såg framför sig en vitkalkad mur som inhägnar en nekropolis någonstans på Österlen. Men icke: av den mycket minnesgode Per Wästberg som ordagrant kommer ihåg vad hans föregångare i Svenska Akademien sagt har jag fått veta att en bokstav blev fel när manuskriptet hamnade på tryckeriet (Anders Österlings drivna handstil var både vacker och lättläst, alltså måste en faktor ha slarvat): ”Vad är en kalkmur? Ordet finns inte. Kalkstensmur i så fall. Kallmur är det självklara: en kyrkogårdsmur av stenar lagda på varann utan murbruk eller annan sammanbindning, var sten hålls i schack av de andra stenarna – såsom i samhället.”

En skald som hade många års erfarenhet av att laga nedrasade murar var Robert Frost i New Hampshire. I en känd dikt, ”Mending Walls”, upprepas raden ”Something there is that doesn´t love a wall/ that wants it down”. Men samtidigt är grannsämjan avhängig av tydligt utmärkta ägogränser. Han avslutar dikten med att citera en granne: ”He says ´Good fences make good neighbours´”. Så är det också på Nya Zeeland, kan jag konstatera sedan jag just spikat fast felande brädor i vårt staket mot huset intill här i Auckland.

Det är många år sedan jag läste Aksel Sandemoses självbiografiska ”Murene rundt Jeriko” som kom för femtio år sedan, men jag har för mig att där är det nog mest tal om metaforiska murar. Murarna är mera påtagliga i en bekant negro spiritual: ”Joshua fought the battle of Jericho … and the walls came tumblin´ down.”

Det gjorde de också i Christchurch för några veckor sedan, när jorden skalv. Och säkert finns det rader om sammanstörtade murar i Artur Lundkvists ”Agadir”, sådant som han bevittnat på plats under jordbävningen där, också det för femtio år sedan…

Kommentera: