I bloggens moderna italienska ordlista har vi idag nått till ordet ”esodati”, en nybildning från substantivet ”esodo” som har grekiska rötter (eksodos) och betyder, enligt ordboken ”frivillig emigration av befolkning”. ”Esodo” är inte släkt med ”esondare” som istället kommer från latinets ”exundare”, svämma över, i betydelsen vattnets rörelse över t ex vallarna som kringgärdar många floder i detta land. Högaktuellt i dessa dagar då stora områden längs Tibern och Arno står under vatten. I media skiljer man noga mellan ”inondare” och ”esondare”. Bägge skulle väl på svenska översättas med ”svämma över”. Men italienskan använder esondare för att beskriva just vattnets rörelse över vallarna medan inondare beskriver hur vattnet täcker utsatta landområden.
Men tillbaks till esodati. Nu handlar det om människor som ”blivit över”.
Så här ligger det till: en av regeringen Mario Montis första åtgärder var att trumma igenom en pensionsreform. Denna hade utarbetats av socialministern Elsa Fornero och ansågs vara ett stort framsteg i försöken att få kontroll över statens kostnader. Idag är det många som hävdar att denna reform är den enda verkligt betydande som den dyrkade Monti lyckats genomföra.
Till bilden i inledningsskedet hörde uppmaningarna till dem som var på väg mot sin pension att passa på att lämna sina jobb till den yngre generationen. Och ta chansen till en förmånlig förtidspension. Många gjorde det och blev totalt lurade. Försent upptäckte de att det inte fanns något skyddsnät av något slag. Det handlar i första hand om ca 120.000, men senare upptäcktes att de var många fler. Idag uppges siffran närma sig 180.000 som lydigt hörsammade statens uppmaning.
Det är dessa som nu kallas ”esodati”. En samhällsgrupp som blir alltmera desperat. De saknar lön, arbetslöshetsunderstöd och förstås – pension. De svävar fritt i limbo bortanför alla välfärdssystem.
Men de hörs. Mer eller mindre varje dag demonstrerar tusentals ”esodati” utanför regeringsbyggnaderna här i Rom. Situationen för många är dramatisk. De har slutbetalningarna på fastighetslån som skulle klarats av innan pensionen. Men de ligger där i gapet mellan 55 plus och 62-63 som idag är den normala pensionsåldern. En ålder som stiger undan för undan mot 66-67.
Förra veckan kom ett glädjande besked från Monti-regeringen: ”Vi har hittat pengarna för att klara esodatis pensioner”. Men glädjen blev kort. Det visade sig att många föll utanför även dessa nya ramar. Så sökandet efter medel för ”esodati” fortsätter.
Esodati står nära en annan stor medborgargrupp som just nu har det svårt. ”I precari” är över 2,4 miljoner. I den här kategorin har många olika situationer fösts samman. Precari är t ex de hundratusental utexaminerade lärare på alla nivåer som väntar på ett fast jobb. Under tiden tar de påhugg som vikarier eller dåligt eller obetalda jobb som professorsassistenter. Men här finns också välutbildade som tar jobb i callcenters, vilket betyder 7-9.000 kr i nettolön under tre månader. Sedan tre månaders semester och eventuellt ett nytt tremånaderskontrakt.
Hit räknas också de som svartjobbar eller hoppar in på korttidsjobb. En annan stor grupp är den som tvingats skaffa sig en momsregistrering och som arvoderas som fria företagare – genomgående till lägre löner än vad de fackliga avtalen föreskriver. Men de gör ett fint avtryck i statistiken. Det verkar ju som om företagssamheten frodas och att initiativrika människor ständigt startar nya företag. Istället är det underbetalda desperata som tvingats acceptera det här alternativet för att få fortsätta jobba på deras tidigare arbetsplatser.
Gemensamt för alla dessa är att utsikterna är tämligen hopplösa, möjligheten att bilda familj och skaffa hus obefintliga. Ingen bank ställer upp med ”mutuo”, ett fastighetslån till någon som inte kan visa upp ett fast jobb. Arbetslösheten stiger mot 12 procent och varje dag slår nya företag igen.
Många katastrofer inträffar för att staten eller kommunen inte betalar sina räkningar i tid. En absurd och paradoxal kedjereaktion. Staten betalar inte sina räkningar, bankerna ger inga nya lån ens med dessa som säkerhet, företagen slår igen och statens möjligheter att få in arbetsgivaravgifter minskar ännu ett snäpp. Många kommuner sitter på miljonbelopp som staten hindrar dem från att använda eftersom hela systemet är blockerat i avvaktan på bättre tider.
I detta läge drabbade generalstrejken Italien i förra veckan. Fyra demonstrationståg drog genom Rom och liknande manifestationer anordnades på ett hundratal orter. I storstäderna drabbade ordningsmakten samman med studenter, eller rättare sagt en liten grupp studenter från högstadiet och universiteten. Det finns ett uppdämt raseri hos många inför en situation som verkar hopplös.
Tidningarna fylldes dagen därpå med upprörande bilder på våld från poliser och karabinjärer gentemot ungdomar. En sekvens visade en polis som med svingande batong angrep en obeväpnad student bakifrån. En annan visar hur en liggande demonstrant som redan hålls fast av två poliser blir slagen i ansiktet med batong. Nu efteråt säger inrikesministern att det vore minst lika viktigt att visa bilder på våldet från demonstranterna. Någon tidning försöker följa uppmaningen men resultatet ger inga större effekter. Kan det bero på att fotograferna inte var intresserade?
En absolut nyhet är en filmsekvens som visar hur ett fredligt demonstrationståg angrips med tårgasgranater från justitiedepartementets takvåning. Panik uppstår bland folket nere på gatan och ministern lovar att saken skall utredas. En myndighetsperson kommer med den minst sagt förvånande förklaringen att tårgasgranaterna kan ha skjutits borta från Lungotevere där sammanstötningarna pågick. Därifrån skulle alltså gasbomberna elegant ha seglat över det väldiga justiteministeriet, passerat framför fönstren i takvåningen och fallit ner bland demonstranterna. En förklaring som inte verkade övertygande, om man får säga så.
Ett absurt skådespel utspelar sig samtidigt på den politiska arenan. Ständigt nya versioner av en ny vallag presenteras bara för att förkastas några timmar senare. I första hand skall nyval hållas i tre regioner (Lazio, Lombardiet och Marche). Här har regionalförsamlingarna upplösts efter en oändlig serie av korruptionsfall blandat med rena förskingringar. Som Lazios Idv-gruppledare, Vincenzo Maruccio, som hamnade i finkan efter att en miljon euro försvunnit ur regionalförsamlingens Idv-grupps kassa. Av dessa har 1 miljon helt gått upp i rök. 125.000 användes av Maruccio för att spela videopoker – i en sal som ägs av en av hans partikamrater. Misstanke: att spelet var ett sätt att lägga rabarber på partifinansieringen.
Under tiden – som det brukar heta i klassiska deckare – spinner politikerna sina tråder. PD:s fem kandidater kämpar om mediaintresset inför partiets primärval 25 november. Sky vann en stor framgång genom att vara den första TV-kanalen som föreslog en gemensam debattkväll. Det blev succé för en välordnad men kanske litet väl friserad föreställning. Pier Luigi Bersani har en viss ledning men engagemanget från Florens borgmästare Matteo Renzi och hans unga supporters är intensivt. Överraskningar kan inte uteslutas.
Mario Monti spelas ännu ut som ett möjligt kort som ledare för en mittenkoaliton. I första ledet stöds han av Ferrarichefen Luca Cordero de Montezemolo. Han lär ha vid sin sida minister Andrea Riccardi (skaparen av den katolska hjälporganisationen Comunità di Sant’Egidio, LO-ledaren Raffaele Bonanni (Cisl), Trentos regionpresident Lorenzo Dellai och ledaren för katolska arbetarorganisationen ACLI, Andrea Olivero. Dessa skulle, enligt La Repubblica idag, utgöra en sammanhållande länk till något som valmässigt skulle gå under beteckningen ”Italia Civica”.
Det här börjar likna det gamla kristdemokratiska partiet, DC. Man räknar med att många som nu flyr Berlusconipartiet Pdl, skulle vara intresserade av denna nya formation.
Samtidigt väntar alla på ett nytt utspel från Silvio Berlusconi. Höromdagen var han på Milanello och hälsade på sitt föga framgångsrika Milan. Då beskrev han regeringen Mario Montis resultat som katastrofala. Italien tvingas lyda den tyska regeringens påbud men Angela Merkel tänker bara på sina egna fördelar, hävdade han.
Men läget är komplicerat. Själv hade han lovat att inte ställa upp i ett nytt val. Hans Pdl skulle ledas av partiledaren Angelino Alfano. Men Berlusconi är inte nöjd med resultatet även på den kanten. Ett projekt skulle vara att han kastade sig in i ringen igen med den gamla partisymbolen Forza Italia. Detta betyder kollision med inte bara Alfano som kämpar vidare på föreberedelserna till partiets eget primärval utan också med de partimedlemmar som härstammade från gamla nyfascisterna eller högerpartiet AN..
Alltså: först regionalval, sedan presidentval och så parlamentsval i april.
Så var det tänkt – men det var för flera dagar sedan. Spelet går blixtsnabbt och nu börjar allt fler tala om ”election day”, på engelska förstås. Det betyder att man skulle slå ihop alla val (även Rom måste välja ny borgmästare), till en enda valdag. Kanske någon dag i mars. En enkel besparing på 100 miljoner euro uppskattningsvis.
PD är inte entusiastisk inför det förslaget. Men spelet går vidare…