I bloggens språkvetenskapliga serie tar vi idag upp ett ord som bestämt inte finns i något lexikon: ”Paccata”. Ett språklexikon skulle väl skriva ungefär så här: ”Av pacchetto – paket – vardagsspråk, slangspråk, myntat av minister Elsa Fornero.”
Just det. Första gången i mitt liv jag hörde ordet yttrades det häromdagen av ministern Elsa Fornero som har på sitt bord arbetsmarknadsfrågor, socialpolitik och jämlikhetsfrågor. Ett minst sagt mastigt uppdrag.
Hon och hennes departement står i centrum för den fråga hela Italien följer med ett intensivt intresse dessa dagar. Det handlar om villkoren och reglerna som skall råda på arbetsmarknaden i framtiden. Ett avtal som håller på att värka fram mellan de fackliga organisationerna och regeringen Mario Monti.
Ytterst kommer kraven på reformer från EU som vill ha mera ”flexibilitet” på arbetsmarknaden. Det kan betyda nästan vad som helst. Men är det arbetsgivarsidan som talar kan man slå vad om att förr eller senare nämns paragraf 18. Hela den här vintern har Italien diskuterat paragraf 18.
Paragrafen hör hemma i ”Lo statuto dei lavoratori”, arbetarstatuten, skulle vi kunna kalla den om man då inte missade en viktig poäng. Nämligen underrubriken till lagtexten: ”Normer för arbetarnas skydd, frihet och dignitet, om den fackliga friheten och verksamheten på arbetsplatserna samt normer för arbetsförmedling”.
Statuten innebar en revolution på många italienska arbetsplatser när den kom till 1970. Plötsligt blev det förbjudet att t ex kolla vad arbetarna hade för sig på toaletten och det gjordes klart att fackligt arbete på arbetsplatserna var ett naturligt krav. Lagtextens författare var socialisten Giacomo Brodolini som hade ett förflutet som antifascistisk partisan och fackförbundsledare (CGIL:s träarbetare). Tyvärr hann han aldrig se lagen bli antagen: Han dog av en tumör några månader innan lagen klubbades. Idag tillhör han fackets symbolgestalter.
Paragraf 18 skyddar arbetaren mot att regelvidrigt få sparken. Det måste finnas ett giltigt skäl (giusta causa). Anser arbetsdomstolen att det saknas ett giltigt skäl döms arbetsgivaren att ”reintegrera” arbetaren och betala honom ett lämpligt skadestånd som inte kan vara mindre än 5 månadslöner. Det handlar alltså inte om återanställning eftersom det begreppet skulle drabba arbetaren genom att han förlorar anställningsår och andra rättigheter. Det är arbetsgivaren som skall visa att uppsägningen var giltig. Det påpekas ofta att i andra europeiska länder saknas kravet på reintegrering.
På många håll – även från vänsterkanten – hävdas ofta att paragrafen gör det omöjligt för arbetsgivaren att göra sig av med någon som gjort sig omöjlig av olika skäl. Men också när det gäller att smidigt anpassa produktionsapparaten efter konjunkturerna. Samtidigt har paragrafen varit ett skydd mot att t ex ge fackligt aktiva sparken.
Men en företagare i den högre divisionen som Carlo De Benedetti, tidigare Olivettichef och nu ägare av tidningarna La Repubblica och l’Espresso, hävdade i en intervju att under hans dryga 50 år som företagare har han aldrig haft några problem med ”articolo 18”.
Och ser man till statistiken visar det sig att av de dryga 20 miljoner italienska aktiva på arbetsmarknaden berörde paragraf 18 förra året endast 330 personer. Ingen stor fråga alltså, skulle man kunna tycka.
Men Eu hade just den paragrafen bland sina krav när Italien krävde hjälp med sin statsskuld i höstas. Och regeringen Mario Monti har en reform av arbetsmarknaden som en viktig punkt på sitt program.
Läget just nu är att facket säger nej till de flesta förslagen från minister Elsa Fornero. Trots tårarna hon fällde när regeringen presenterade sig har hon visat sig vara en tuff förhandlare. Så vad var det nu hon sa:
– Man skall inte tro att vi skall komma först med ett lass miljarder och sedan får facket bestämma hur de skall fördelas. Nej, först kommer vi överens om avtalet och sedan får vi se hur det skall finansieras.
Så skulle man kunna översätta ministerns tankar. Men istället för ”lass” använde hon alltså det egentillverkade ordet ”paccata” .
Ett ord som facket alls inte gillade: ”Hon tar oss inte på allvar”, menade en facklig ledare.
Tidigare hade både hon och Monti i förbigående påpekat att även om inte facket går med på en framarbetad kompromiss så går regeringen ändå till parlamentet med den som ett lagförslag.
Och nu är det bråttom. Minister Fornero har påpekat att hon vill ha en överenskommelse klar till 21 – 23 mars.
Problemet är att det sitter en akademiker i ministerstolen den här gången. Elsa Fornero är professor i politisk ekonomi vid Turinuniversitetets ekonomiska fakultet. Hon har skrivit rader av lärda avhandlingar om socialpolitik och Europas pensionssystem. Hon undervisar dessutom vid Maastrichtuniversitetet.
Hon kan alltså sitt ämne kanske ännu bättre än någon av de fackliga veteranerna.
Många undrar förstås hur mycket av all klagan och nejsägande som egentligen är teater. Det hör till vid fackliga förhandlingar att det skall se omöjligt ut, det skall hotas och det skall nattmanglas. Först därefter kan det eventuellt bli en överenskommelse.