Är man, som jag, intresserad av Italien kan man inte undgå att också bli intresserad av Italiens mysterier, alla dessa hemliga aktiviteter under ytan som ibland går i dagen i form av mord, attentat, korruptionsorgier och sammansvärjningar mot det demokratiska systemet. I kulisserna figurerar ofta höga män i samhällstoppen, mäktiga herrar som konspirerar och rycker i trådar. Och bland dem som utför det smutsiga hantverket hittar man lika ofta personer med anknytning till den organiserade brottsligheten.
För några år sedan läste jag författaren Carlo Lucarellis bok Misteri d’Italia (förlaget Einaudi 2002) som just handlar om några av dessa mysterier. Jag minns det som en spännande bok där allas vårt älskade Italien till slut framstår som ett land där det onormala sedan länge blivit en del av normaliteten och där demokratin och rättsstaten ständigt tycks under attack.
Två av de mordoffer som figurerar i Lucarellis bok är Enrico Mattei, chef för oljebolaget Eni och vid sin död en av Italiens mäktigaste män, samt journalisten Mauro De Mauro. Därför spärrar jag självklart upp ögonen när jag i tidskriften MicroMega nu läser om en nyutkommen bok av journalisterna Giuseppe Lo Bianco och Sandra Rizza (författare till boken L’agenda rossa di Paolo Borsellino som jag tidigare skrivit om här i min blogg).
Deras nya bok heter Profondo nero (utgiven av förlaget Chiarelettere) och behandlar, förutom morden på Mattei och De Mauro, även mordet på författaren Pier Paolo Pasolini. Och mer än så: Lo Bianco och Rizza menar att det kan finnas ett samband mellan dessa tre mord, att de är länkar i samma kedja. De har inga konkreta bevis. Men deras hypotes är, enligt Piero Ottone i MicroMega, intressant och fruktbar.
Enrico Mattei dog i en flygolycka hösten 1962, Kubakrisens år. Mattei, antifascistisk katolsk partisan under kriget, hade efter kriget fått i uppdrag att upplösa det statliga italienska oljebolaget Agip. Det var segrarmakterna USA och Storbritannien som tryckte på. Men Mattei ville inte att Italien skulle vara beroende av dessa stormakter och ansåg att Italiens ekonomiska återhämtning förutsatte ett visst mått av oberoende. I stället för att upplösa Agip omvandlade han bolaget till Eni, Ente nazionale idrocarburi (Nationella oljebolaget). Och han såg till att man köpte olja där det passade, från länder i tredje världen (typ Tunisien och Iran) och även från Sovjetunionen som vid denna tid var under blockad.
Redan från början misstänktes att flygolyckan 1962 var frukten av ett attentat, troligen en bomb ombord. Planet hade startat från Catania på Sicilien, och en av de journalister som några år senare försökte kartlägga händelseförloppet var Mauro De Mauro, anställd på en siciliansk tidning och även engagerad av regissören Francesco Rosi i researcharbetet för en film om fallet Mattei (Il caso Mattei, 1972). En kväll i september 1970 kidnappades De Mauro utanför sin bostad i Palermo. Trots intensiva spaningar kom han aldrig till rätta och måste därför förmodas mördad. Hans kropp har dock aldrig återfunnits. Samma dag som han själv försvann stals också, från hans arbetsrum, viktiga anteckningar om fallet Mattei.
Men Pasolini då? Den sjuttonårige ynglingen Pino Pelosi, som Pasolini raggat upp för en tillfällig erotisk förbindelse, erkände sig ju i rättegången ensam skyldig till mordet hösten 1975. Trettio år senare hävdade dock samme Pelosi att det inte var han utan tre (eller flera) andra personer, alla med siciliansk accent, som bragt den kände författaren om livet. Sitt tidigare erkännande förklarade han orsakat av rädsla för att hans familj annars skulle komma till skada.
Motivet då? Jo, Pasolini arbetade vid den här tiden på sin roman Petrolio (utgiven postumt, i fragmentariskt skick, 1992) som bl.a. skulle handla om mordet på Mattei. Speciellt intresserade sig Pasolini för Eugenio Cefis, den man som efterträdde Mattei som chef för Eni och som också var grundaren av den ökända P2-logen (där för övrigt nuvarande premiärministern, Silvio Berlusconi, hade medlemsnummer 625). Den nu bortgångne Cefis, som till skillnad från Mattei gick i USA:s ledband, kan ha spelat en avgörande roll i flera av de italienska mysterierna under efterkrigstiden. 1977 lämnade han brådstörtat Italien och det offentliga livet, även det något av ett mysterium.
Samtidigt som jag läser i MicroMega om boken Profondo nero ser jag att mordet på Pasolini skall utredas på nytt. På Kriminologiska museet i Rom finns två lådor, den ena med Pelosis tillhörigheter, den andra med Pasolinis. Dessa tillhörigheter har aldrig tekniskt undersökts tidigare, eftersom man på sjuttiotalet inte hade metoder för detta. När man nu tar upp fallet igen är det just det eventuella sambandet med morden på Mattei och De Mauro som är själva utgångspunkten, alltså den hypotes som Lo Bianco och Rizza lanserar i sin nya bok Profondo nero.
Tala om litterärt sprängstoff!
MARGARETA ZETTERSTRÖM