Av MARGARETA ZETTERSTRÖM
När jag tittar igenom högen med de italienska böcker jag köpt och läst det senaste halvåret upptäcker jag till min glädje att de kvinnliga författarna, för en gångs skull, är i majoritet. Det är minsann ingen självklarhet när det gäller litteratur från detta macholand där kvinnorna fortfarande kämpar en ojämn kamp för att bli jämställda och likvärdiga med männen.
I och för sig är det inte författarnas kön som fäller utslaget när jag, i italienska bokhandlar, går på jakt efter intressant litteratur. Snarare vad de skriver om, hur de skriver och vilka genrer de använder sig av. Men nu har kvinnorna — vad gäller min italienska lektyr på sistone — ändå utgått med segern. Och det känns särskilt tillfredsställande i dessa dagar när alla nyheter från Italien annars handlar om premiärministerns sexpartyn med unga ”köpta” kvinnor och hans totala förakt för rättsväsendet. Mina lästips kan alltså erbjuda ett alternativ till den unkna kvinnosyn som Berlusconi et consortes både i ord och handling demonstrerar.
Först i raden: Silvia Avallone (född 1984) som i januari i fjol debuterade med romanen Acciaio (Stål) på förlaget Rizzoli. Det är en realistisk och drabbande skildring av hur det är att vara ung och växa upp i slitna hyreskaserner i ett industriområde i Piombinos utkanter, en hamnstad i Toscana där det finns ett stålverk där förhållandena är sådana att arbetarna bara känner en enda stor vanmakt. Barnen i dessa familjer växer upp i en atmosfär präglad av total hopplöshet, ordlöshet, desperation, i en miljö där knarkmissbruk och brottslighet frodas, där kvinnor misshandlas och det enda som gäller för unga tjejer är att vara snygga och tilldragande.
Huvudpersonerna är två fjortonåriga flickor som sommaren 2001 står på tröskeln till vuxenvärlden. Det är genom dessa tjejers ögon författaren skildrar dagens proletära Italien. Och det gör hon i en tid då somliga påstår att det inte längre finns någon arbetarklass här i väst och att vi redan tagit steget ut ur industrisamhället. Hon visar också indirekt, utan några som helst pekpinnar, att utbildning och kunskaper, liksom fackligt och politiskt organiserande, är den enda vägen ut ur eländet.
Om Silvia Avallone har någon personlig erfarenhet av den arbetarmiljö hon skildrar framgår inte. Själv är hon född i Piemonte och har disputerat i filosofi i Bologna. Men det är likafullt ett mästerverk hon skapat, en modern proletärroman som absolut borde översättas till svenska.
Mitt andra tips gäller Lidia Ravera (född 1951), journalist och författare som debuterade 1976 med bästsäljaren Porci con le ali (sv.övers. Grisar med vingar, Forum 1979), skriven tillsammans med Marco Lombardo Radice och utgiven under pseudonymen Rocco och Antonia. Att denna bok gjorde skandal i dåtidens Italien berodde på dess erotiska frispråkighet och feministiska tendens. Idag, när ingen längre reagerar på ”fula ord”, framstår boken snarare som en söt liten berättelse om unga, politiskt radikala, människor på sexuell upptäcktsfärd, en berättelse där den kvinnliga huvudpersonen Antonia närmast framstår som en sjuttiotalsvariant av Maria Svelands ”bitterfitta”, fast ogift och utan barn.
Sedan debuten har Lidia Ravera skrivit en rad olika böcker. 2009 utgav hon romanen La guerra dei figli (Barnens krig) på förlaget Garzanti. Det är en berättelse om två systrar och deras uppväxt i, eller kanske snarare uppbrott från, en småborgerlig och förkvävande familj i Turin. Den äldre systern, som är sjutton, rymmer hemifrån och dras via en pojkvän in i en vänsterextremistisk terroristorganisation. Den yngre, som är tretton, vet att systern rymt men tiger som muren inför de chockade och oroliga föräldrarna. Tio år senare återses systrarna, som i barndomen varit oerhört fästa vid varandra, och det är en psykologiskt tät skildring där genuina känslor kolliderar med tillkämpade politiska ställningstaganden och där moraliska frågor drivs till sin spets. Det är en roman om generationskonflikter och om hur den patriarkala familjen förtrycker kvinnan och hindrar barnens utveckling. Allt utspelande sig i ett Italien sargat av ”spänningens strategi” och en söndervittrande demokrati.
Systerskap är också ämnet för boken Sorelle, utgiven 2006 av förlaget BUR. Den skrev Ravera sedan hon förlorat sin enda syster, en älskad storasyster som dog en alldeles för tidig död. Boken utgör en trilogi bestående av tre noveller eller kortromaner. Den första, Sorelline (Små systrar), handlar om två systrar som skiljs åt genom föräldrarnas skilsmässa. Den andra berättelsen, Sorellastre (Halvsystrar), handlar om två systrar i olika åldrar, tjugo respektive fyrtio, som sinsemellan är mycket olika och egentligen bara binds samman av att de har samma far. Den tredje berättelsen slutligen, Sorelle (Systrar), är en gripande skildring av en kvinna som är allvarligt sjuk och håller på att dö — med sin syster vid sin sida. I väntan på döden talar de om sina gemensamma rötter, sin olika livsval och erfarenheter, och det är den syster som blir kvar i livet och hennes tankar om liv och död och hur man förhåller sig till en förtärande sjukdom som utgör berättelsens kärna. Man anar här en stark självbiografisk komponent.
Nästa kvinnliga författare är Dacia Maraini, född 1937 och alltså tillhörig en ännu äldre generation. Jag har en känsla av att hon i Sverige mest är känd som en av Alberto Moravias kvinnor. Men hon är, framför allt skulle jag vilja säga, en produktiv författare som skrivit både romaner, noveller, barnböcker, diktsamlingar, teaterpjäser och essäer.
En av Marainis senaste böcker heter La ragazza di via Maqueda (Flickan på via Maqueda, förlaget Rizzoli 2009). Det är en novellsamling bestående av tre delar. I den första delen utspelar sig novellerna på Sicilien, i den andra har de anknytning till Rom och i den tredje är det bergskedjan Abruzzerna som bildar den geografiska ramen och ger den konstnärliga inspirationen. Dessa miljöer är inte valda av en slump utan utgör samtidigt stationer på författarens egen resa genom livet. Sicilien är barndomen, Rom de fantastiska och skapande ungdomsåren med många resor och vänskaper och Abruzzerna, slutligen, mognadens år med alla sina skogar, jordbävningar, vilda djur och sägner.
Titelnovellen berör problemet med fattiga invandrarflickor som idag tvingas prostituera sig, i detta fall en tioårig flicka som står på ett ben och balanserar på trottoaren vid via Maqueda i Palermo, en tjej med svart lockigt hår, runt ansikte, kilklackar och långa skosnären som slingrar sig kring fotlederna. Mötet mellan henne och en italiensk ingenjör är, minst sagt, en mycket sorglig läsning.
Annars är det den novell som heter Il poeta-regista e la meravigliosa soprano (Poeten/regissören och den underbara sopranen) som gjort störst intryck på mig. Den handlar om en resa i Afrika som Maraini företog tillsammans med Moravia, vännen Pier Paolo Pasolini och sångerskan Maria Callas. De råkar då ut för ett nattligt bilhaveri, bilen de färdas i kör fast i lera, motorn dör och chauffören står rådlös. De är mitt ute i vildmarken, risken att bli uppätna av vilda djur är uppenbar, men så kommer räddningen i form av en bil tillhörig en kyrklig potentat och de blir till slut inkvarterade i något slags kloster. Maraini och Maria Callas hamnar i samma rum. Världens största sångerska har dock svårt att sova och håller även Maraini vaken med sina envetna frågor. Callas är nämligen förälskad i Pasolini men ledsen och bedrövad, eftersom hon inte tycker sig få något gensvar. Tror du han är kapabel att älska, frågar Callas. Tror du att en kvinna som är framgångsrik i allt annat måste ha otur i kärlek? Maraini har inte hjärta att berätta om Pasolinis homosexualitet, hon säger i stället någonting om att han kanske är alltför fäst vid sin mamma för att kunna älska en annan kvinna. Men det är inte sant att Pasolini inte älskade Callas. Han var djupt förälskad i hennes röst och hennes konstnärskap men drogs, som bekant, kroppsligen till unga killar. Hur som helst är denna novell ett ömsint porträtt av två stora konstnärer, Maria Callas och Pier Paolo Pasolini.
Att Maraini också är politiskt intresserad och engagerad speglas i ett litet häfte betitlat Sulla mafia: piccole riflessioni personali (Om maffian: små personliga reflektioner) och utgivet 2009 av Giulio Perrone. Det är en samling texter, tidigare publicerade i Corriere della Sera. De handlar om den företeelse som, när Maraini själv växte upp på Sicilien, aldrig någonsin omtalades med ordet ”maffia”. Vad är det? Det har vi aldrig hört talas om, svarade sicilianarna när folk utifrån kom till deras ö och förhörde sig om maffian. Idag har detta språkliga tabu brutits. Men det innebär inte att maffian är nedkämpad. Långt därifrån. Det hoppfulla är dock att det nu bland medborgarna finns en större medvetenhet och även organiserad kamp mot det som maffiaklanerna själva föredrar att kalla sin egen angelägenhet, det vill säga ”cosa nostra”, vår sak.
Den sista kvinnliga författaren i denna exposé är Giuliana Sgrena, journalist som speciellt intresserar sig för kvinnornas situation i världen och som bl.a. rapporterat från kris- och krigshärdar som Somalia, Palestina, Algeriet, Afghanistan och Irak.
I februari 2005, när Sgrena befann sig i krigets Irak för tidningen Il Manifestos räkning, kidnappades hon och hölls fången i Bagdad. När hon till slut, efter några månader, släpptes fri besköts bilen hon färdades i, på väg till Bagdads flygplats, av amerikanska soldater. Själv skadades hon i axeln, men inte dödligt. Den italienske säkerhetsman, som hade i uppdrag att föra henne hem till Rom, skyddade henne med sin egen kropp och avled så gott som omedelbart. Allt detta har hon skildrat i boken Fuoco amico (ordagrant: Vänskaplig eld), utgiven hösten 2005 av förlaget Feltrinelli. Jag översatte sedan boken till svenska för förlaget Leopard, där den utkom 2006 under titeln I skottlinjen. Den sanna historien om reportern som blev bortrövad, befriad och beskjuten i krigets Irak.
Trots dessa traumatiska upplevelser ville Sgrena absolut återvända till Irak. Men det tog drygt fyra år innan hon mentalt var stark nog att anträda resan. Sommaren 2009 var hon så åter på plats och i februari 2010 utkom hennes nya rapportbok från detta hårt prövade land. Den heter Il ritorno: dentro il nuovo Iraq (Återkomsten: inne i det nya Irak) och är, även den, utgiven av Feltrinelli. Självklart skulle hennes egna känslor och upplevelser räcka till som underlag för en hel bok. Men Sgrena är inte den typen av författare. Hon sätter inte sig själv i centrum. Hon är en sann reporter som framför allt vill berätta om hur Irak förändrats sedan hon sist var där. Hon förtiger inte sina egna reaktioner men låter inte dem skymma det hon i första hand föresatt sig att skildra: alltså den irakiska befolkningens villkor i ett av krig och inbördesstrider härjat land.
Italien är inte bara Silvio Berlusconi, maktmissbruk och bunga-bunga. Där finns också kvinnor (och män) som kämpar för jämställdhet och demokrati och, vilket jag velat lyfta fram i denna artikel, kvinnliga författare och intellektuella som inte nöjer sig med att spela rollen av kuttersmycken och sexobjekt.
MARGARETA ZETTERSTRÖM
 
– Se en intervju med Maraini om boken här:
– Se en intervju med Silvia Avallone om Acciaio:
– Se Lidia Ravera presentera boken La guerra dei figli här:
– Se en längre video med Sgrena om hennes bok här: