Jag berättade nyligen här på Dixikon om fyra italienska författare som jag läst på sistone, alla kvinnor. Men jag borde väl även presentera de övriga volymerna i min boktrave, de som är skrivna av manliga författare. Nu hör det till saken att man, när det gäller män som skriver böcker, inte brukar sätta ut någon könsbestämning. Männen har ju även inom litteraturen traditionellt varit ”det första könet”, det dominerande och tongivande, och kvinnliga författare undantag från regeln och någonting som därför måste markeras i språket.
Men till saken! Har ni, kära läsare, någonsin hört talas om Loriano Macchiavelli? Det hade inte jag när jag i somras stötte på hans roman Strage (Massaker), utgiven av förlaget Einaudi.
Macchiavelli (född 1934) är en författare som gärna förlägger sina berättelser till Bologna. Men han har inte alltid uppträtt under eget namn. När han 1989 utgav romanen Funerale dopo Ustica (Begravning efter Ustica) var det under pseudonymen Jules Quicher, en figur som då — falskeligen — presenterades som ”säkerhetsexpert i ett känt schweiziskt multinationellt företag”.
Denna roman handlar om den förfärliga olyckan sommaren 1980, då ett plan på väg från Bologna till Palermo exploderade och störtade i havet norr om Sicilien. 81 personer omkom, men olycksorsaken är fortfarande inte helt klarlagd. Det kan ha varit en bomb ombord, eller också kan planet ha träffats av en missil från något militärplan i området.
Romanen utgör hur som helst den första i en trilogi av politiska thrillers där Strage är den andra, också den utgiven under pseudonym, och Un triangolo a quattro lati (En fyrsidig triangel) den tredje och sista delen. Alla har verklighetsbakgrund och handlar om olika traumatiska händelser i Italiens moderna historia: Strage om attentatet mot järnvägsstationen i Bologna den 2 augusti 1980, då 85 människor miste livet, och Un triangolo a quattro lati om några politiskt färgade mord i Bologna-trakten under sextiotalet.
Själv har jag hittills bara läst romanen Strage och det har sina alldeles speciella skäl. Trilogins andra två delar är idag svåra att få tag på annat än antikvariskt. Men med romanen Strage förhåller det sig så att det är först nu som den kommit ut i handeln. När den utgavs 1990, tio år efter sprängattentatet, drogs den tillbaka efter bara en vecka. En av de åtalade kände sig utpekad och stämde författaren. Efter arton månader, som Macchiavelli själv beskrivit som ”de värsta månaderna i hela mitt liv, varje dag ett nytt hotbrev och ett nytt hotfullt telefonsamtal”, frikändes han med hänvisning till tryckfriheten och rätten till information. Men det var först i fjol, sommaren 2010, trettio år efter själva attentatet, som romanen åter gjordes tillgänglig i form av en nyutgåva med nyskrivet förord både av författaren själv och av Libero Mancuso, f.d. åklagare.
Romanen är till formen en spännande agentroman med persontyper, situationer och erotiska inslag som man tycker sig känna igen från andra böcker i samma genre. Men innehållsligt går den mycket längre och djupare än vad sådana böcker brukar göra och är snarare en variation av Pasolini-temat ”io so” (jag vet). Själv använder författaren beteckningen ”dokufiktion”, alltså ett slags dokumentärlitteratur där personerna är uppdiktade men sakinnehållet baserat på grundlig research.
Macchiavellis syfte är att presentera en möjlig förklaring till attentatet, en hypotes om bakgrund och ytterst ansvariga. Det är ett sceneri där vi anar konturerna både av våldsbenägen högerextremism, maffia, frimureri, urspårade italienska säkerhetstjänster och, naturligtvis, av CIA.
Skildringen av minuterna precis efter själva explosionen är bland det mest skakande jag läst, och författaren har i en intervju beskrivit den nu återuppståndna romanen som en ”hyllning till de oskyldiga offren”. Man kan också beskriva boken som ett flammande ”J’accuse” riktat mot dem som i Italien innehar den reella makten, den smutsiga och dolda, och vars övergripande mål är att ”hindra hederliga åklagare från att uppdaga sanningen”.
Luigi de Magistris, son till en domare i Neapel och närmast ”född till åklagare” som han själv beskriver det, var just en sådan åklagare som Makten fruktar: hederlig, omutlig, en statens tjänare som i sin praktiska yrkesutövning ville förverkliga orden ”la legge è uguale per tutti” (lagen är lika för alla), en devis som pryder alla Italiens rättssalar men som alltför ofta mest är tomma ord.
1992, när de Magistris var i slutet av sin utbildning, inträffade morden på Giovanni Falcone och Paolo Borsellino, en minst sagt chockartad upplevelse för en blivande åklagare. Men han valde ändå Syditalien som första tjänstgöringsort, och närmare bestämt Catanzaro i Kalabrien. Hans arbetsområde var den offentliga förvaltningen, speciellt ekonomiska brott som hade med stödpengar och offentliga upphandlingar att göra, en skumraskmiljö där politiker och företagare ingick oheliga allianser med allsköns organiserad brottslighet och ljusskyggt frimureri. Själv använder han i boken ofta uttrycken ”institutionell maffia” och ”manschett- eller skrivbordsmaffia” när han skall beskriva maktstrukturerna i dagens Italien.
Luigi de Magistris var nitisk, flitig, en riktig arbetsmyra och det var också ett veritabelt Herkulesarbete som väntade honom när han åtog sig uppgiften att ”demonstrera statens närvaro” i en av ’ndranghetan behärskad region och att bekämpa den överallt i Italien så utbredda klientelismen och mutkulturen. Han blev snart en nagel i ögat både på många av sina kollegor och på lokala politiker och företrädare för näringslivet. Och ju längre han kom i sina utredningar och i sina processer desto mer hatad och avskydd blev han.
Han motarbetades aktivt inom rättsapparaten, isolerades, bevakades, kontrollerades. Hans telefon och tjänsterum avlyssnades, och han misstänker även att någon var inne i hans dator och snokade. Arbetet, som han älskade, blev ”ett rent helvete” och till slut fråntogs han sina utredningar och förflyttades.
Luigi de Magistris tillintetgjordes inte fysiskt, som Falcone och Borsellino, men han hindrades att utföra sitt arbete och ”mördades” i sin funktion som åklagare. Han fick heller inte stöd från den centrala makten i Rom, snarare tvärtom. Och hade han inte känt den solidaritet och den sympati som vanliga rättstörstande medborgare visade honom hade han nog gått betydligt mer tilltufsad ur denna ytterligt ledsamma historia. Stödet från Paolo Borsellinos bror, Salvatore, betydde också mycket, liksom det faktum att den tidigare Mani pulite-åklagaren Antonio Di Pietro kontaktade honom och erbjöd honom att kandidera för partiet Italia dei valori (Värdenas Italien).
I september 2009 begärde de Magistris avsked och övergav åklagarbanan för gott. Och idag sitter han i Europaparlamentet som representant för Di Pietros parti.
Man säger ibland att det i Italien räcker med att göra sin plikt för att bli hjälte. Boken Assalto al pm visar att det ligger en hel del i detta talesätt. Eftersom så mycket är ruttet ”in the state of Italy” blir varje hederlig statstjänare ett hot mot den bestående ordningen. När man läser de Magistris skildring av sitt yrkesliv förstår man också bättre varför den nuvarande premiärministern ägnar så mycket energi åt att bekämpa rättsväsendet och ta heder och ära av hederliga domare och åklagare. Det är Makten som fruktar Rätten och som till varje pris vill förhindra att la legge è uguale per tutti.
Skildringen är sparsmakad, närmast minimalistisk, med övervikt för rena repliker. Ja, boken är faktiskt skriven närmast som ett filmmanus och jag föreställer mig att den nog skulle göra sig bättre som film. För hur skickligt texten än är uppbyggd lämnar den mig ändå märkligt oberörd, som om den vore ett skelett som borde fyllas ut med någonting mer substantiellt.
Kanske är det jag som inte har fantasi nog att sätta kött på benen. I vilket fall som helst har jag betydligt större utbyte av Camilleris två senaste Montalbano-deckare, utgivna i fjol av förlaget Sellerio i Palermo. Den ena heter La caccia al tesoro (Skattjakten) och är en berättelse där det figurerar både dementa åldringar, uppblåsbara Barbara-dockor, sminkade kvinnolik, anonyma brev i form av kryptiska verser och en Harry Potter-liknande ung filosofistudent.
Titeln på den andra deckaren är Il sorriso di Angelica (Angelicas leende). Där blir Montalbano, som lider svårt av åldersnoja, störtförälskad i en vacker ung kvinna som påminner honom om Angelica i Ariostos diktverk Orlando furioso, och speciellt då så som hon framställts av konstnären Doré. Men naturligtvis finns där också en brottsintrig, stölder, mord, våldtäkter och hemligheter som skall avslöjas.
Det märkliga är dock att jag för varje ny Montalbano-deckare bryr mig allt mindre om själva brotten. Kanske beror det delvis på att de sällan har några politiska och sociala implikationer. Det handlar mest om passioner, drifter och privata uppgörelser, ofta med kvinnor som offer.
Nej, det som fascinerar mig hos Camilleri är i första hand språket, hans egen litterära variant av siciliansk dialekt. Det tog mig ganska lång tid att knäcka detta språk som ligger miltals från vanlig, normal, italienska. Men när man väl gjort det kommer belöningen, i form av en humor som är alldeles obetalbar. Det är också därför svenska översättningar av Montalbano-deckarna tenderar att falla platt till marken. Läsaren får då bara själva intrigen men missar hela det språkliga nöjet. Ord som ”picciliddri” (barn), ”cirividdro” (hjärna) och ”babbiare” (skämta, pladdra) är ju så oerhört komiska för svenska öron. Men hur en fastlandsitalienare uppfattar dem vet jag förstås inte.
Sedan hör det i och för sig också till saken att Camilleri genom sitt speciella språk indirekt ger en talande bild av den patriarkala sicilianska kulturen, där nygifta brudpar exempelvis tillönskas ”en god bröllopsnatt och många söner”, eftersom det självklart är finare att få pojkar än flickor.
Och därmed har jag kommit till botten av min boktrave. Dags, alltså, för en ny Italienresa och nya bokinköp!
– Se ett samtal med Loriano Macchiavelli om hans skrivande här:
– Se en presentation av ”il cattivo magistrato” här:
– Se en intervju med Camilleri från februari 2011