Italiensk opera

Av ÅKE MALM

Våren kommer med höga, klara dagar, 2 grader på morgonen och 14 på middagen. Mimosan har blommat färdigt, rosorna skjuter skott, cypresserna blommar och sänder moln av pollen i den lätta brisen. Det blir röda ögon och snorig näsa ännu en dag.

I TV framträder regeringschefen Silvio Berlusconi i en så kallad presskonferens. Han bär ett stort plåster på vänster kind. I helgen opererades han för skadorna efter attentatet för snart två år sedan då en vettvilling kastade en katedral i ansiktet på honom. En katedral i miniatyr. Men denna symboliska – många skulle vilja säga – trascendentala straffåtgärd, hindrar inte Il Cavaliere från nya friska tag.

Det gäller den sedan länge omdiskuterade ”riforma della giustizia”, rättvisereformen. Projektet har godkänts i regeringskonseljen. Nu börjar en lång parlamentarisk behandling. Eftersom det handlar om en lång serie av konstitutionella reformer krävs dubbla läsningar i parlamentets två kamrar. Det betyder att ingen av dessa reformer kan träda ikraft förrän tidigast om ett och ett halv eller två år.

De viktigaste punkterna i regeringens lagförslag:

1. Åklagarnas och domarnas karriärvägar skiljs åt. Vilket lär betyda ”en gång åklagare, alltid åklagare”.

2. Domarkåren, ”i magistrati”, är direkt och personligen ansvarig för varje åtgärd de tar i tjänsten, precis som alla andra statliga tjänstemän. En särskild lag skall införas som gör magistraturen ansvarig för häktningar eller fängelsevistelser som kan anses orättmätiga.

3. Principen om obligatorisk plikt att öppna ett juridiskt förfarande när åklagarmyndigheten får kännedom om något som kan innebära ett brott, modifieras så att denna ”azione penale” underställs kriterier som skall fastställas av parlamentet i en lag.

4. En särskild ”disciplindomstol” inrättas med två sektioner, en för åklagarna och en för domarna. Halva antalet ledamöter i denna domstol tillsätts av parlamentet i gemensamt plenum för de båda kamrarna. Hälften av domarkårens representanter utses vid en omröstning efter att de valbara namnen tagits fram genom en lottning.

5. I speciella fall kan domarkårens eget administrativa organ, CSM – Consiglio superiore della Magistratura – bestämma om förflyttning av domare eller åklagare från en domstol till en annan.

6. Ingen skall kunna dömas en andra gång om han/hon frikänts i första instans.

Det finns flera andra ingrepp i lagförslaget men dessa anses vara de viktigaste. Det talas också om helt nya regler för telefonavlyssning. Principiellt sett innebär reformerna att domarkårens självständighet, tills nu garanterad i konstitutionen, till viss del underställs parlamentet.

Berlusconi själv råkade försäga sig under presskonferensen.

Hade den här lagen funnits 1992 hade Rena händerskandalen, ”Tangentopoli”, aldrig inträffat.Det hade aldrig blivit någon revolution av det politiska systemet där över hälften av partierna sopades bort.

Ett uttalande som fick håret att resa sig på många, även bland hans egna anhängare. För Mani Puliti utgör en historisk reningsprocedur som få ifrågasätter. Kunde han verkligen mena att den långa serie illegala finansieringar av partier och politiker som uppdagades och för vilka hundratals inblandade dömdes, var så oviktig att den lika väl kunde ha förbigåtts?

Milanoåklagaren Antonio Di Pietro, var en i åklagarteamet som ledde utredningen om Tangentopoli. Där la han grunden till sin politiska profil och kunde skapa sitt eget parti, Idv, Italia dei valori. – ”Den här reformen tjänar bara till att fria banditen och slå till mot den som drabbats av ett brott”, kommenterar Antonio Di Pietro.

Han menar också att ingen av dessa reformer kommer att innebära någon förbättring i domstolarna. 4 miljoner civilmål och 3,5 miljoner brottmål utgör den italienska rättvisans backlog.

Som vanligt delar sig landet mitt itu. Kanske med en viss skillnad den här gången. Högerkoalitionen låter experter tala – någon större entusiasm märks inte i de djupa leden. Till vänster vibrerar indignationen. Och alldeles lagom är en stor demonstration utlyst till idag, lördag. Dagen C – som i Costituzione. Författningen skall försvaras mot alla regeringschefens lagar ”ad personam” – för eget bruk. I den situationen ingår också skolan, den statliga skolan. 128.000 lärartjänster har strukits. Klasserna växer till 35 och underhållet av lokalerna skjuts på framtiden. Ständigt kommer nya rapporter om skolor som stängts sedan taken rasat in eller på grund av andra uppenbara risker.

För även amatörer tycker sig förstå att dessa reformer är regeringschefens egen hämnd för 16 års åklagarutredningar. Man tycker sig se känslosvallet inombords här vid presskonferensen i Palazzo Chigi, när han gungar med foten, ansiktsmusklerna spelar under bandaget och munnen blir ett torrt streck. Han lämnar det mesta snacket till en underdånig justitieminister, Angelino Alfano.

Det blir show när Berlusconi håller upp en teckning föreställande en Justitiavåg som kommer i jämnvikt genom magistraturens nya maktbalans. ”Som vanligt återfaller han i försäljarjargongen” skriver Filippo Ceccarelli i La Repubblica. Berlusconifamiljens egen tidning Il Giornale publicerar en artikel av Milanos chefsåklagare med rubriken: ”Många av mina kollegor vill bara gör shower, att ställa sig själva i strålkastarljuset”.

Oppositionen lovar strid i parlamentet mot reformerna. Men Berlusconi kommenterar nöjd: ”Vi är starkare än någonsin. Det här blir ingen match att få våra reformer godkända”.

En kväll hälsar jag på Bruno Cagli, strax före en konsert i Sala Santa Cecilia. Han är Accademia di Santa Cecilias enväldige, men väldigt uppskattade, ordförande. Han har gjort det nya Auditoriet till världens största musikcentrum. Förra året räknade man in över 2 miljoner besökare. Allt var naturligtvis inte klassisk musik – Santa Cecilia förfogar över ca 60 procent av den möjliga nyttjandetiden av de tre konsertsalarna.

– Nu avgår jag! Det är omöjligt att driva en kulturinstitution på dessa premisser. Nu har jag blivit av med 25 procent av anslaget.

Ändå är Auditoriet en institution som ger vinst – med kommunanslagets hjälp. Cagli fick Antonio Papano som konstnärlig ledare – en vulkan av idéer och en storslagen orkesterledare. Ett av hans senaste initiativ skall man kunna njuta av 14 mars. Då sänds hela konserten direkt – och gratis – i streaming via Internet (klicka här för att komma till hemsidan).

Caglis nödrop kommer samtidigt med att Cinecittà, Roms historiska filmstad, hotar stänga. Här har spelats in över 3.000 filmer, 47 har vunnit Oscarsstatyetter. De oersättliga filmarkiven får ingen vård längre och kanske måste säljas. Filmindustrin är på krigsstigen sedan kreditmöjligheter och statligt stöd skurits ned till oigenkännlighet.

Katastrofsignaler kommer också från Genuas opera, Carlo Felice, som är nära konkurs. Ytterligare fyra teatrar i stan hotas med stängning. I Turin som är huvudplats för firandet av 150-årsminnet av landets enande, avbröts presskonferensen som presenterade den nya uppsättningen av I Vespri Siciliano på Teatro Regio. Fackliga representanter ockuperade symboliskt konferenssalen för att protestera mot nedskärningarna.

Det finns 13 operahus i Italien – är det för många i operans hemland? Frågan har ställts. Men vem vill ta ett beslut om att lägga ned en sekelgammal teater?

Det handlar om FUS – Fondo unico per lo spettacolo – Fonden för kulturstöd till museer, teatrar och filmkonsten. Senaste nedskärningen betyder att ytterligare 27 miljoner euro fryses till slutet av året. FUS har minskat från 2,3 miljarder euro 2001 till runt 1,4 miljarder idag. 90 procent av anslaget är löner – bara 10 procent går till nya teateruppsättningar.

Finansministern Giulio Tremonti förklarade i ett obevakat tillfälle: ”Kultur äter man inte”. Ett omdöme han får äta (!) upp minst en gång om dagen. Samtidigt får man höra mest varje dag att Italien har världens största kulturskatt, att kulturturism är en av landets största tillgångar och antika minnesmärken kräver ständigt nya insatser.

Av någon anledning rapporteras kulturministern Sandro Bondi vara frånvarande från sitt departement sedan över en månad. Alla vet att han vill avgå efter förtroendedebatten. Men Berlusconi får inte ihop regeringsombildningens alla kort.

Apropå regeringschefen. Det börjar dra ihop sig till en het vår i rättegångssalarna i Milano. Fyra processer väntar, som jag tidigare rapporterat. Den som naturligtvis drar till sig störst uppmärksamhet just nu är den om Ruby, som skall ha deltagit i bunga-bungafesterna i Berlusconis villa San Martino. Enligt åklagarna var hon minderårig vid de första tillfällena.

Detta är grunden för åklagarnas utredning. Och vad händer då?

Marco Travaglios tidning Il fatto quotidiano kommer med dagens scoop. Två italienska utsända plus en tolk skall ha sökt upp den ansvariga för mantalsskrivningsmyndigheten i Fki Ben Salah i Marocko och försökt muta tjänstemannen att ändra Karima ”Ruby” El Mahrugs födelsedatum. Mot en okänd summa pengar skulle Ruby bli två år äldre. Någonting att lägga fram i rätten i Milano 6 april.

Naturligtvis följer ett löfte från chefsförsvararen, Nicolò Ghedini, att tidningen skall få en stämning. Senare ändras allt detta till att försvararna begär en rättslig prövning av materialet för att se om händelsen är riktig eller påhittad. ”Hur som helst, detta är en historia som på ett fullständigt falskt (totalmente surrettiziamente) sätt försökt skada konseljpresidenten som står helt utanför varje försök till illegalt handlande”.

Tidningen berättar senare att historien började utvecklas redan i mitten av februari då en anonym källa hävdade att italienare försökt muta en tjänsteman på kontoret för mantalsskrivning. Den anonyma rösten menade att han väl kände till kvinnan ifråga. Enligt källan skulle registret försvunnit. Några dagar senare kom han dock tillbaka och beskrev att den stora volymen inte alls försvunnit utan bara flyttats till en annan plats sedan de ansvariga för kontoret alarmerats av berättelsen om de italienska mutförsöken.

Källan skall också ha berättat att varje notering i registren, som fortfarande sker för hand, kopieras sedan till andra register som förvaras på olika platser.

Sedan går tiden, berättar Gianni Barbacetto. 3 mars kommer Berlusconitidningen Il Giornale med en nyhet på sin förstasida: ”Il Cav är optimist – Ruby var myndig”. Il Giornale citerar Berlusconi som påstår att han och hans försvarsadvokater har bevis för att Ruby var äldre än 18 år när hon deltog i hans fester. De bevisen tänker de lägga fram för rätten när rättegången börjar.

Även Corriere della Sera kommer med samma nyhet. Då drar il Fattos reportrar iväg till Marocko och träffar den ansvariga kvinnan för kontoret. Mot löfte att hon får förbli anonym berättar hon allt.

Man kan nog utgå från att det blir en spännande start på den rättegången.