Mogadishu

Italiensk kolonial arkitektur (II)
Strandpromenaden i Mogadishu

Staden ser jag oftast från bilfönstret, omgiven av unga män med kalashnikovs, eller om det nu är AK-47:or. Killarna tuggar khat febrilt och ser sig oroligt omkring.

FN-personal får inte röra sig i Mogadishu utan tungt beväpnad eskort. Mellan gevärspiporna skymtas ett vardagsliv på gatorna, handel pågår bland byggnader sönderpepprade av skotthål. Kvinnor lastade med påsar hastar fram bland stora husskelett utan fönster och tak. Långt fram anar jag något som ser ut som en triumfbåge mitt i all förödelse. Om jag hade kunnat komma närmare, skulle jag ha sett att det verkligen var en triumfbåge, med inskriptionen Ad Umberto Romanamente. Uppförd år 1928 inför Prins Umbertos besök i den dåvarande italienska kolonin samma år.

Ytterligare en triumfbåge stod klar 1935 då kung Vittorio Emanuele III kom till Mogadishu. I folkmun fick den namnet ”il binocolo”, kikaren, på grund av dess form: två runda torn som är sammanlänkade med varandra. Arkitekt var Carlo Enrico Rava och ”il binocolo” räknades liksom hotellet L´Albergo Croce del Sud, som byggdes samma år, som bland det bästa av modern arkitektur i Somalia.

Il binocolo

Il binocolo

På helgerna åker vi helikopter till en strandremsa i utkanten av stan. Sönderskjutna stora vita villor vid något som måste ha varit en strandpromenad, vittnar om en annan tid, en tid då här fanns en stad som salufördes som en mondän och exotisk turistort.

I den italienska turistguiden Guida dell África Orientale Italiana från 1936, då Mussolinis imperiala ambitioner står på sin höjdpunkt, får resenären tips på hur man tar sig till denna östliga koloni. Då går det tåg, flyg och färjor hit regelbundet från Italien. Nära hälften av befolkningen i staden består av italienare. I guideboken läser jag om restauranger och hotell med italienska namn på gator som heter Corso Vittorio Emanuele och Corso Principe Umberto, och om rundvandringar i Mogadishu, i den italienska delen och i den äldre ursprungliga bebyggelsen som i guideboken beskrivs som ”pittoresk”. Segregation var en självklar del i den koloniala stadsplaneringen. Kanske hade jag kunnat ana denna uppdelning av staden från helikopterfönstret. Men jag såg bara ruiner.

År 1928 antogs en ny stadsplan för Mogadishu. Corso Vittorio Emanule III utgör gränsen mellan den gamla och den nya koloniala staden. Kvadratiska kvarter vätter mot strandpromenaden, och på corson ska myndighetsbyggnader, Banca d´Italia och en katedral i gotisk stil ligga (Progettazione architettura di Mogadiscio).

Staden som de italienska kolonisatörerna intog och byggde ut har gamla anor. Den marockanske geografen och resenären Ibn Batuta beskrev på 1100-talet Mogadishu som ”en mycket stor stad” där livlig handel bedrevs. När den portugisiske sjöfararen Vasco da Gama stannade till i staden i slutet av 1400-talet möts han av ”en stor stad med många palats och moskéer”. Mogadishu har, eller rättare sagt har haft, många av områdets finaste moskéer. Här fanns också en stenstad, stonetown, liknande den i Lamu och på Zanzibar, en stad med tät arkitektur präglad av ett arabiskt, indiskt och afrikanskt inflytande.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Italienarna byggde på 1900-talet om Mogadishu och skapade en modern stad med faciliteter som biografer, kafeer och sjukhus – främst för den italienska befolkningen. År 1960 försvann de koloniala herrarna, men de lämnade efter sig ett byggnadsmässigt arv som den självständiga staten förvaltade väl. Många italienare stannade kvar, andra nationaliteter kom till och bidrog till stadens sedan tidigare internationella prägel. Den somaliske författaren Nuruddin Farah har beskrivit Mogadishu mellan självständigheten 1960 och inbördeskriget som inte bara en av de vackraste städerna i världen, utan också som ”en livaktig storstad med kosmopolitiska värderingar”.

Nu finns inte mycket kvar av det Nurrudin Farah beskriver. Tjugo år av inbördeskrig och militant islamism har lagt både hus och kosmopolitiska värderingar i ruiner. Stadens, och hela landets, framtid är oviss. ”De somaliska barn som är uppväxta i Sverige vet inte hur deras land såg ut tidigare. De vet inte att det fanns biosalonger och klubbar och kaféer”, säger Shamso Mohamed i boken Egna röster, egna bilder. Boken, som kom häromåret, är ett försök att behålla ett minne av Somalia före kriget.

Mer djupgående och också riktad till en internationell publik är Mogadishu then and now. A pictorial tribute to Africa´s most wounded city. ”Den här boken är ett försök att återskapa Mogadishus forna prakt i det somaliska folkets kollektiva minne. När denna förstörda stad är redo att bli återuppbyggd kan boken tjäna som guide och inspiratör”, skriver Rasna Warah i förordet. Warah är fotograf, bosatt i Kenya, och boken, som först var en fotoutställning i Nairobi och Istanbul år 2012, erbjuder ett rikt bildmaterial från nutid och dåtid. Mohamed Dirios, tidigare curator på Mogadishu Museum lyckades rädda en stor bildsamling undan inbördeskriget, och flera av de bilderna återfinns i boken. Rasna Warah har gjort en stor insats för att denna månghundraåriga och en gång så vackra stad vid indiska oceanen ska bli ihågkommen.

_________

  • Klicka här för att läsa första delen av Pernilla Ståhls serie om Italiensk kolonial arkitektur
  • Se en sammanställning klipp i tre delar från Mogadishu från 1960 till 1990-talet:

  • Pernilla Ståhl

    Pernilla Ståhl

    Pernilla Ståhl är radiojournalist och driver produktionsbolaget Umami.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: