Det står ”roman” som beteckning på den här boken, författad av Turin-tidningen La Stampas teaterkritiker, Osvaldo Guerrieri. Och för dem av oss som älskar eller hatar – eller både och – Curzio Malaparte kan ett sådant tillfälle inte gå oss förbi.
Jag läste La Pelle (Skinnet) för flera år sedan. Upptäckte en författare som hänsynslöst avslöjade skenvärlden, det moraliska förfallet och napolitanarnas tusen olika sätt att överleva. Knappt hade jag sträckläst mig fram till slutet förrän jag fann nästa bok att försjunka i: Kaputt – en fullkomligt överväldigande skildring av en reporters upplevelser på den nordligaste fronten under andra världskriget.
Så kommer nu Guerrieris roman. Valet av den beteckningen är inte självklar. Den kunde också ha hetat biografi. Alla årtal är rätt, där finns citat ur hans brev och något effektfullt avslöjande av någon hemlig kärleksaffär. Men en sådan begränsning räcker inte för att fånga den ytterst offentlige, men också ur alla synpunkter mångsidige och motsägelsefulle personen Curzio Malaparte.
En egocentrisk ung man, väl medveten om sin intelligens, börjar som anarkist, går med som frivillig i franska främlingslegionen för att få delta i första världskriget, för att sedan, så snart hans hemland går in i kriget, snabbt ta fram sitt italienska pass. Därefter är steget inte långt till att han deltar i fascismens födelse, marscherar till Rom, blir Benito Mussolinis vän och förtrolig med diktatorns svärson, Galeazzo Ciano. Han skriver alltid det han har på hjärtat och tvingas i tillfällig exil, som ”confinato”, på ön Lipari norr om Sicilien. Han, en ökänd fascist, anklagas för att vara anti-fascist!
Men det är bara början på en vidunderlig komedi. Malaparte (som skapade sin pseudonym som en paronomasi på Bonaparte) hette i själva verket Kurt Erich Suckert och var son till en tysk färgare vid en textilindustri i Prato, strax norr om Florens. Det var där hans märklige son föddes och småningom kom att begravas, högt uppe på kullarna ovanför staden.
Guerrieris Curzio inleds med att Malaparte förs till Lipari. Hur länge förvisningen skall pågå har han inte fått veta. Berättelsen inleds med en sällsam skröna. En sömnlös Malaparte ylar inför Liparis måne tillsammans med öns alla vildhundar. Ett beteende av en ”confinato” som ingen där någonsin upplevt. Folket vaknar i husen och till slut krävs en insats från öns högsta myndighet. Ylandet måste få ett slut så att folk får ro att sova. ”Il maresciallo”, ung. inspektören, känner sig tvingad att framhålla det olämpliga i att yla inför månen. Men det måste ske försiktigt. För han vet att han talar med en man som ändå rör sig i fascismens högsta kretsar, och som kom till ön utan eskort och utan handfängsel i en rykande ”libeccio”, den fuktiga vinden från sydväst.
Svaret som Maresciallon får är överlägset, oförväget inför makten och typiskt för Malapartes fabuleringsförmåga: ”Ingen skulle tänka på att förbjuda mig att tala franska eller tyska, språk jag naturligt behärskar. Om jag nu vill tala på hundarnas språk, något jag studerat till den grad att jag är hund lika mycket som de är människor? Jag höll just på att förklara för dem tekniken som krävs för att genomföra en statskupp…Jag är säker på att de dessa nätter roats av att höra hur Hitler och Mussolini grep makten. ”. Officeren får en klapp på axeln, blir följd till dörren med ett löfte om att ylandet skall upphöra – något dock hundarna kommer att sakna, lovar Malaparte. ”Jag är säker på att ni har mycket viktigare saker att göra gentemot alla dessa uppviglare, alla dessa fäderneslandets fiender som vår älskade Duce skickar hit på semester”.
När han minst anar det, och efter många bönande brev till Galeazzo Ciano, kommer befrielsen och han kan resa till badorten Forte dei Marmi. Men naturligtvis tar han vägen om Ischia för några veckor på termerna och socialt umgänge. I sitt sällskap har han nu blandrashunden Febo som accepterat inviten att följa med genom att dunka svansen två gånger i golvet. Och så rullar det på. Med älskarinnorna som lämnar make och barn för att få vistas med eleganten, dandyn Malaparte. En av dem är Virginia, dotter till prins Carlo Borbone del Monte, prins av San Faustino och hans amerikanska hustru Jane Allen Campbell. Hon hade varit gift med Eduardo Agnelli, son till senatorn Giovanni och den verklige skaparen av bilimperiet Fiat. Eduardo omkom i en flygolycka i Genuas flygstation där han halshöggs av en flygplanspropeller.
Bröllop planeras, kärleken och erotiken stiger till omätliga nivåer. Curzio ser sig redan som en arvtagare till Fiat. En märklig triumf efter att ha blivit visad på porten av senatorn Giovanni. Men Malaparte blev till slut utsparkad av Agnelli med orden: ”Vad nu, tänker du ta över Fiat?”. Och det planerade bröllopet med Virginia slutade med katastrof. Senatorn Agnelli krävde av prefekten att Virginias barn, hans verkliga arvingar, skulle fråntas henne efter hennes utsvävningar med Malaparte, och anförtros Fiatchefen. Det har egentligen aldrig varit någon diskussion i Italien om vilken familj som är den verkligt kungliga.
Malaparte hade som medlem i ledningen på två år skapat en ny La Stampa, en bedrift då tidningen inte bara var torinesarnas älskade morgonläsning utan också språkrör för ett bilimperium som höll på att växa sig stort på alla kontinenter. Han blir en av landets högst betalde och friaste utrikeskorrar. Han intervjuar Lenin och gör en resa genom Sovjet och skriver rader av historiska reportage. Många år senare intervjuar han Mao och gör sin sista resa genom ett revolutionens Kina. Där insjuknar han på allvar. Hans lungor som skadades av senapsgasen som tyskarna använde under slaget vid Bligny, fungerar allt sämre. Han, som hela sitt liv vårdat sin kropp, rakat den från topp till tå, färgat håret och använt puder i ansiktet, känner nu krafterna avta. Läkarna konstaterar en galopperande cancer och han förs hem från Peking i ett specialplan som regeringen ställt till hans förfogande.
Redan innan han reste till Kina hade han blivit uppsökt av kommunistpartiledaren i Italien Palmiro Togliatti. Denne gav honom inte bara sitt beskydd utan vinkade också med en partibok. Och medan Malaparte väntade på döden i kliniken Sanatrix i Rom, får han besök också från andra hållet, av Vatikanens utsände. En monsignore som tror sig kunna garantera att Malaparte var på väg att omvända sig. Men det uttalandet kommer först sedan den illustre sjuklingen dragit sitt sista andetag.
Från anarkist till fascist, till kommunist, till katolik – vem kan säga vilken av Malapartes roller som var den verkliga? Det enda riktigt säkra är att han spelade ut dem och utnyttjade dem till det yttersta, för allt det som kunde gynna honom på något vis.
Guerrieri speglar allt detta i ett rasande tempo med någon liten svacka i mitten av boken. Men då återtar han den med ett citat av Malaparte, en känslosam och absurd historia om hur en älskad hund dör under en snöstorm i Moskva och hur Malaparte själv, gråtande, bär hundkroppen ut på Röda torget för att begrava den. Två vakter upptäcker honom och vill arrestera honom då han misstänks för att vilja dölja några hemliga dokument. När de får se den döda hundkroppen och hör hans historia, brister även de i gråt och med sina bajonetter hjälper de honom att gräva hundens grav.
En historia Malaparte något år senare helt förnekade. Ingen av hans älskade hundar hade någonsin dött i Moskva. Men nog var det en fantastisk historia…