”Fängelse för skattebrott. Inkomstuppgifterna på Internet”.
Il Messaggero hade nyheten över hela första sidan igår. Övriga tidningar körde med liknande rubriker. Anledningen var att regeringen Silvio Berlusconi har lyckats nedkomma med den tredje versionen av ”la Manovra”, det gängse namnet på paketet innehållande alla nedskärningar i statlig och kommunal verksamhet som skall lyckas med miraklet – att undanröja budgetunderskottet till 2013.
Tre gånger på en månad har en nöjd regeringschef förklarat för nationen att alla problem är lösta, ekonomin är i de bästa händer och inga problem återstår. – I värsta fall har den belåtna uppsynen varat 12 timmar.
Det hände i tisdags. På måndagskvällen lämnade koalitionsministrarna Berlusconis furstliga villa San Martino i Milanoförorten Arcore. Idel soliga miner och många V-tecken för att visa att alla problem mellan PdL och Lega Nord hade undanröjts. Det brukar se ut så här efter att Berlusconi och Umberto Bossi haft det vanliga måndagsmötet i Villa San Martino.
Men redan efter några timmar slocknade leendena. Experterna i ekonomiministeriet slog till nödbromsarna. ”Det här är omöjligt. Det fastnar bums i författningsdomstolen!”.
Vad det handlade om var ett ovanligt brutalt sparförslag: alla som efter avslutade universitetsstudier och/eller fullgjord militärtjänstgöring, självmant och med egna pengar har betalat in pensionsavgifterna för de här åren skulle som belöning få dessa pensionsinbetalningar konfiskerade.
Märk väl: den här möjligheten att få full pensionspoäng har funnits i minst 40-talet år. Hundratusentals medborgare har använt sig av den för att inte studierna eller lumpen skulle betraktas som bortkastad tid – pensionsmässigt sett.
Idén hade dykt upp under slutrunderna i måndagsförhandlingarna, berättades det senare. Arbetsmarknadsminister Maurizio Sacconi hade fört fram tanken tillsammans med kollegan från Lega Nord, förenklingsministern Roberto Calderoli. Men på tisdagsförmiddagen syntes minister Sacconi, grå i ansiktet springa upp för trappan till ministeriebyggnaden förbi alla väntande reportrar.
Efter några timmars diskussioner med experterna annullerades hela tanken. Den hade varit död från första ögonblicket. Juridiskt sett, hävdades det, att när medborgarna på egen hand betalar in avgifterna för pensionen är detta att se som ett ingånget avtal mellan medborgaren å ena sida, och staten å den andra.
Och ett avtal är ett avtal, även i Italien.
Problemet är förstås att slutsumman av plus och minus alltid skall bli 45-47 miljarder euro. Många ifrågasätter om regeringen verkligen lyckas åstadkomma detta.
Så här har det varit under hela augusti. Medan den italienska ekonomin har balanserat över bråddjupet och Europeiska centralbanken skickat hotande brev (som hemligstämplats) har det ena fantasifulla förslaget efter det andra sett dagens ljus. Bara för att ogiltigförklaras några dagar senare. Tala om kaos!
I grund och botten beror detta på att Berlusconi slingrar sig som en mask inför det enda som skulle kunna få ordning i bokföringen. Hans försäljningsargument har hela tiden varit: ”Vi har aldrig kört händerna i fickorna på italienarna”.
Vilket underförstått betyder att hans regering aldrig ökat på skatterna. Vilket är en lögn i och för sig. Men det låter så bra i propagandan: ”Non abbiamo mai messo le mani nelle tasche degli italiani”. Ett påstående som står majoriteten av italienarna upp i halsen.
Det värsta som skulle kunna hända denna högerregering är att gå till val efter att ha höjt skatterna. Berlusconi är beredd på vilken logisk kullerbytta som helst för att undvika den situationen. Som t ex att som första förslag lägga ett fyraårsprogram där de stora ingreppen skulle göras 2013 och 2014, alltså efter det vanliga valet.
ECB, den europeiska centralbanken, accepterade inte den tanken. Budgetunderskottet måste vara utraderat 2013, krävde man. Följden blev ett nytt förslag som kom i mitten av augusti och som senaten skall börja diskutera på tisdag. Regeringen har lovat att inte ställa förtroendevotum – men det är inte många som tror på det löftet.
Förenklat uttryckt innebär förslaget (som det ser ut just nu…):
Kommuner, landsting och regioner förlorar 6 miljarder euro ytterligare i statliga pengar – trots att staten lagt ytterligare många uppgifter på dem. Resultat: guvernörer och lokalpolitiker med borgmästarna i främsta ledet med sina trefärgade band över bröstet, lovar att kämpa mot regeringsförslaget med alla medel.
Och i den fronten finns alla politiska färger med, från högerborgmästare som Roms Gianni Alemanni, Milanos Berlusconifan Roberto Formigoni och Reggio Emilias Graziano Delrio.
Delrio är egentligen läkare, med endokrinologi som specialisering, och har startat dagisar och byggt ut skolverksamheten. Han tjänar som borgmästare 64.344,84 euro, deklarerar han på kommunens hemsida.
Igår organiserade tre LO:n, Cisl, Uil och Ugl, demonstration på piazza Navona. Där hade man ingen förståelse för regeringens aktion. Oppositionen är märkligt enig och en partiledare som Pierferdinando Casini i UDC, det kristdemokratiska mittenpartiet, konstaterar kyligt:
– Regeringen har lyckats med något fantastiskt: att ena oppositionen kring upptäckten att regeringen inte längre existerar.
Åke Malm