Italien – 150 år!

Garibaldi

Av ÅKE MALM

Bara två dagar kvar – sedan är det helgdag igen i Italien. Något så unikt som en engångsnationaldag har spikats till denna dag, den 17 mars.

För 150 år sedan röstade det nyvalda parlamentet i Turin för att proklamera en ny europeisk nation. Kungariket Sardinien förvandlades på några minuter till Kungariket Italien.

Men i detta aktiva och dynamiska land hade det varit alldeles för enkelt att tänka sig att medborgarna gick ut på gator och torg för att fira l’Unità d’Italia. Visserligen hade 10-12 nationer förenats under Piemontekungens monarki. Lombardiet och Venedigområdet hade ryckts loss ur Wienkejsarnas krona. Parma, Modena och Lucca hade röstat för att ansluta sig till Piemonte/Sardinien. Kyrkostaten hade invaderats, ockuperats och efter Garibaldis bedrifter hade han överlämnat även Kungadömet De Två Sicilierna med huvudstaden Neapel till kung Viktor Emanuel.

Allt detta hade hänt på drygt 70 år – det skulle ta ytterligare 9 år innan Rom i sin helhet tagits ifrån påven och den sista biten av Venedig befriats. En vanvettig tanke egentligen hade det varit från första början. Bara en skara idealistiska patrioter i 20-årsåldern hade kunnat tänka något sådant. Men en stor romantisk tanke om en enad nation var det, befriad från utländska makter, ett återskapande av något stort och ädelt från antikens dagar. Il Risorgimento.

Men den stora tanken om enighet kunde inte dölja att det handlade om att ena 10-12 nationer med i stort sett egna språk, egna administrativa rutiner, författningar och traditioner som skulle smältas samman. Det ständigt upprepade målet var det som yttrades av Massimo d’Azeglio, aristokratisk liberal, en trogen medhjälpare till kung Viktor Emanuel som noterade allt han såg och upplevde som minister i Turin under tre kaotiska år från 1849. Det var alltså denne unge markis, bland damerna i hovkretsarna i Turin kallad ”sporcaciun” som ett uttryck för hans stora intresse för dessa damer, som myntade det mest citerade av alla historiska omdömen: Tyvärr har vi skapat Italien – men ännu återstår att göra italienarna.

Ett arbete som är långtifrån avslutat dessa dagar då enigheten skall firas. Ta till exempel landstingsordförande, Landeshauptmann på tyska eller Presidente della provincia på italienska i Bolzano/Bozen, i den autonoma regionen Alto Adige eller Südtyrol, Luis Durnwalder. Han har bestämt att det finns absolut ingen anledning till varför italienska nationalsången skulle sjungas före varje idrottsevenemang. Det var Riksidrottsförbundet, (i Italien är det Olympiska kommittén CONI som har den uppgiften) som hade bestämt att det skulle vara bra för samhörighetskänslan om nationalsången sjungs de här få dagarna före 17 mars.

Men Luis Durnwalder och hans kollegor i SVP – Südtyroler Volkspartei – anser att det behövs inte alls. Och framför allt är man på den kanten mest intresserad av att det äntligen kommer ett beslut om att riva ner några monument från fascisttiden.

Nej, enighet är inte särskilt lätt.

___________

Som jag nämnde i senaste bloggen var det dags att gå ut och visa enighet kring Författningen – La Costituzione – i lördags. En delvis solig och skön vårdag med en miljon demonstranter på 200 olika platser runt om i landet.

Ja, polisen i Rom hävdade att vi var inte fler än 60.000 – men den informationen tar de flesta med ett småleende vid det här laget. För Piazza del Popolo var packat till sista plats och där går in ca 45.000 enligt alla officiella uppgifter. Och så kommer alla som fyllde Via del Babuino, il Pincio och Via del Corso. Alla de som kom och gick efter att ha köpt en gadget, den här gången ett prydligt exemplar av La Costituzione, vid l’Unitàs bord.

Egentligen handlade det om två saker: att försvara Författningen och det statliga skolsystemet. Det ena först och det andra sedan. Bland många andra talade antimaffiaåklagaren Antonio Ingroia från Palermo. Han påpekade att den stora rättvisereformen som regeringen just lagt fram (se tidigare blogg) egentligen är en motreform. Den förstör all den fina balansen mellan den exekutiva, den kontrollerande och den dömande makten som de konstitutionella fäderna skrev in i författningen. Reaktionen på Ingroias tes kom direkt: en åklagare får inte delta i politiska demonstrationer, hävdade Berlusconisidan. Han måste omedelbart avgå.

”Va pensiero” på piazzan

Så sjöng 400-mannakören Va pensiero och hela piazzan sjöng med (klicka här för att lyssna).

Sedan handlade det om skolan. 120.000 lärare med korttidskontrakt har sparkats. Det finns alldeles för många lärare, hävdar skolministern Mariastella Gelmini och avfärdar varje påpekande om att skolklasserna blir för stora, att kvaliteten på undervisningen försämras. Hon har fått i uppdrag av ekonomiministern Giulio Tremonti att skära över 30 procent av kostnaderna för skolan och då gör hon det.

Däremot ökar anslagen till de privata skolorna. Då finns det av någon anledning alltid pengar. Men det gäller att hålla sig god vän med Vatikanen när lokalvalen närmar sig (hur var det nu – var Kyrkostaten avskaffad eller inte?)

_____________

Några ord om krisen för kulturen jag nämnde om i förra bloggen.

Det var alltså dags i lördags också för premiären på nya uppsättningen av Nabucco på Romoperan med Riccardo Muti som dirigent.

När det var dags för Va pensiero (alltså de judiska fångarnas kör som vi säger på svenska) slog han av musiken, vände sig till publiken och sa: ”Jag hoppas inte detta skall bli en begravningssång över den italienska kulturen. De nedskrivningar av kulturanslagen som bestämts är oacceptabla”. Ungefär så i sammandrag. Så uppmanade han publiken att sjunga med – för säkerhets skull tog han den två gånger.

Åke Malm

PS Nu drar jag till Stockholm för att fira 17 mars. Så troligen blir det en paus i bloggskrivandet. På återseende.

1 kommentar

  1. Svante Svensson says:

    Hur skall jag klara av att stå ut när det kommer färre bloggar från Åke?
    Måste åka till Italien.

    Tack Åke för en rad fantastiska bloggar. Längtar att läsa igen.

Kommentera: