Det är lätt att dela Danilo Zolos bitterhet över Israels utveckling (som Margareta Zetterström skrev om i sin blogg), och känna sorg över vad som inte längre är. I fjol fyllde Israel sextio. Den sommar då landet var femton år gammalt arbetade jag på en kibbutz i norra Galileen, Neot Mordechai, i dalgången mellan två fientliga stater: på ena sidan Syrien, på den andra Libanon. Det var vackert när solen gick upp och ner över höjderna, men oroligt redan då. Sju år tidigare hade Nasser förstatligat Suez-kanalen, en händelse som blev slutet för den engelske premiärminstern Anthony Eden, Churchills efterträdare. Tre år efter min Israel-sommar försökte samme egyptiske nationalist invadera den nya staten i ett fälttåg som slog slint, sexdagarskriget slutade katastrofalt för hans del. Den närmast föregående tiden var en relativt lugn period för Israel även om raketer regelbundet sköts ner från bergen mot den kibbutz som låg lite längre norrut, Kiryat Schmona.
Jag for till Israel samman med ett glatt gäng unga danskar, både resan och uppehället organiserades genom dansk-israelisk venskabsforbund om jag minns rätt. Min bror och jag var de enda svenskarna i gruppen där alla var överdängare på danska folkvisor, vi klarade oss knappt med Bellman. Tack vare bevattning från floden Dans övre lopp, bara en bäck så långt norrut, var växtligheten frodig. Utanför den kollektiva matsalen kunde man släcka törsten ur kranar som flödade av färskpressad fruktsaft, det var imponerande. Biblioteket var välförsett, inte minst med nordiska böcker eftersom många av idealisterna i denna kibbutz var utvandrade judar från Skandinavien. Min bror fiskade i karpdammarna, en behagligare syssla än min när jag spred ut konstgödning fastklängd bakpå en traktor samtidigt som åkerstubben sattes i brand.
Varken förr eller senare har jag varit så mager, slickad av lågorna underifrån och med trettiofem graders sol från en molnfri himmel. Vad visste vi om Israel innan vi for? Den allra tidigaste boken om landet jag skaffade var ordentligt inaktuell: fosforisten W.F. Palmblads ”Palestina” från 1823, den fick jag tag på när ett lundaantikvariat öppnade sitt gamla lager. Den grundade sig helt på läsefrukter, Palmblad som i samma veva gav ut Stagnelius dikter lämnade ogärna sin studerkammare i Uppsala. Reportagen i Allers om Folke Bernadotte som skjutits ihjäl av Stern-ligan (en av dem Menachem Begin, senare en hårdför premiärminister) var lika gamla som det nya landet, och andra delen av Selma Lagerlöfs ”Jerusalem” var skriven redan sextio år tidigare. Men det exotiska landskapet som hon placerade sina utvandrade Nås-bor i stämde fortfarande i fråga om topografien.
Det kunde vi konstatera när vi åkte tåg söderut från den vita hamnstaden Haifa dit vi kommit från Aten. Vi hade läst på hos Herbert Tingsten (”Det hotade Israel”) och Agne Hamrin (”Storm över Palestina”), men framför allt var det Arthur Koestlers rekapitulation av staten Israels framväxt från Balfourdeklarationen 1918 till statsbildningen trettio år senare som vägledde oss. ”Promise and Fulfilment” är fortfarande en både läsvärd och klargörande bok. Och vi hade förstås också läst ”Arrow in the Blue”, första delen av hans självbiografi, om hans kibbutzerfarenheter medan landet fortfarande var ett engelskt protektorat. Vi tog oss norrut och såg den igenmurade järnvägstunnel där Orientexpressen tidigare farit fram, en eftertrycklig illustration av krigisk osämja grannstater emellan.
Vi hade med oss i ryggsäcken en roman av stjärnskottet Yael Dayan, en ung sabra – kaktusfrukten som är söt inuti men har taggar utåt var och är kanske fortfarande sinnebilden för de kvinnliga soldaterna i israeliska armen. Hon var dessutom dotter till en berömd man, generalen Moshe Dayan, en krigsveteran med svart bindel för ena ögat, liksom en gång general von Döbeln i ett helt annat krig. Vi liftade på Golanhöjderna och hamnade off limits men togs upp av militär i jeep som bjöd på lunch i tältförläggningen, det blev ett oväntat möte med tufft folk. Den sjuarmade ljusstaken, en menorah i jätteformat, var ett imponerande minnesmärke i Jerusalem, annars var den gyllene kupolen högt ovan staden det som mest föll i ögonen, långt innan något annat än klagomuren höll judar åtskilda från araber.
De gamla gravplatserna i Jaffa hade snirkliga järngaller, Döda Havet var så salt att man flöt ovanpå vattenytan, resterna av fästningen Masada och kampen inne i den till siste man under romersk belägring visste vi om från historikern Josephus bok om fälttåget mot judarna. Mycket av vad jag då upplevde
har jag sedan känt igen när jag läst Göran Rosenbergs israeliska minnen av ungefär samma tid, eller dansken Herbert Pundiks från lite tidigare – under de år han var chefredaktör for Politiken i Köpenhamn pendlade han från Tel Aviv, ett svårslaget rekord vad gäller arbetsresor. Men jag har aldrig känt lust att återvända till Israel, och nu mindre än någonsin. Det räcker med nyhetsrapportering på avstånd, och omläsningar, också av överspelad men intressant litteratur, som Fredrik Bööks ”Resa till Jerusalem våren 1925”.
Ivo Holmqvist