Av IVO HOLMQVIST
Det dröjer ännu någon tid innan The Iron Lady kommer upp på svenska biografer. På Nya Zeeland har den redan gått några veckor, för fulla hus. Vi såg den häromkvällen i Auckland. När filmen var slut och ljuset tändes i salongen – den var så gott som full – satt folk kvar i sina fåtöljer, dämpade och aningen nedtryckta, förstämda snarare än förstummade.
Det är en sorgsen film på flera vis, särskilt som den till huvudperson har en gammal glömsk dam. Det har hävdats, särskilt från konservativt håll, att regissören borde ha väntat tills hon gått ur tiden.
Margaret Thatcher, Englands första och hittills enda kvinnliga premiärminister, bodde ovanligt länge på 10 Downing Street samman med sin man Dennis men tvangs så bort av en yngre skara partikamrater. Nu lever hon i skuggornas värld på ett privat sjukhem i norra London och kan inte själv vare sig uppskatta eller fördöma filmen om sitt liv, karriär och gradvis tilltagande glömska.
Man kan ha olika åsikter om det passande i att utsätta någon som fortfarande är i livet för en så närgången granskning, liksom man kan tycka att frågan om hon ska få en statbegravning eller inte (som engelska tidningar diskuterar ivrigt just nu) är lite tidigt väckt.
Under sina år vid makten var hon inte bara beslutsam, hon sådde också split och splittring: decisive and divisive. Meryl Streep är mycket bra att återge sin förlagas minspel och hennes röst högt upp i gäll diskant – liksom i The King´s Speech får filmens Margaret Thatcher tallektioner för att sänka den.
Meryl Streep får säkert en Oscar (hon har just fått en Golden Globe). Hon är duktig på säregna tonfall, bland mycket annat Karen Blixens aristokratiska dansk-engelska i Out of Africa eller den invandrade kvinnans italienska brytning i The Bridges of Madison County. Och Jim Broadbent som Dennis Thatcher är strålande, antingen han är i livet eller bara uppträder i sin åldrade hustrus föreställning när hon rör sig mer i minnet än nuet.
Också de båda som spelar det unga paret Thatcher är mycket bra och tidstypiska, liksom oppositionsledaren som häcklar premiärministern under offentliga debatter i underhuset – där skriks det mycket – är en god kopia av labourledaren Michael Foot. Korta inklippta inslag från dokumentärfilmer förankrar filmen i den nyss förflutna. Butiksägardottern Margaret Thatcher med examen i kemi i Oxford visar större ekonomiskt verklighetssinne än hopen av politiska pingviner som omger henne. Likafullt släppte hon (och Reagan, Greenspan, Nya Zeelands Roger Douglas etc) ut anden ur flaskan när de avreglerade och lät marknadskrafterna ta över.
I filmen är hon liksom hon var det i verkligheten en överbefälhavare som tar över kommandot från en tveksam militärledning och raskt ser till att ett argentinskt slagskepp torpederas och sänks. Falklandskriget 1982 slutade med en förkrossande brittisk seger som sedan firas av jublande människomassor längs flaggprydda londongator. Vad man inte får reda på är att tusen soldater dog i kriget om ögruppen Las Malvinas, till en kostnad av mer än en miljon pund per invånare (de var 1800, tre dödades av misstag).
En helt annan bild av saken får man i Raymond Briggs vitriolskarpa satiriska bilderbok ”The Tin-Pot General and the Old Iron Woman” från 1983. Där är generalen Galtieri en lika ond figur som den elaka karikatyren av Mrs Thatcher:
”When this Old Iron Woman heard that the Tin-Pot Foreign General had bagsied the sad little island, she flew into a rage: ”It´s MINE!” she cried, “MINE! MINE! MINE! I bagsied it AGES ago! I bagsied it FIRST! DID! DID! DID!” Och så låter hon guldet strömma ut ur sina pansarbröst och köper en stor flotta, och kriget bryter löst: ”BANG! BANG! BANG!”
Där övergår den färgglada satiren i svart sorg, ”Some men were shot. Some were drowned. Some men were burned alive. Some men were blown to bits. Some men were only half blown to bits and came home with parts of their bodies missing. Hundreds of brave men were killed. And they were all real men, made of flesh and blood. They were not made of Tin or of Iron.”
En stor låda full av döda kroppar fraktas hem till kungariket, men det sker i skymundan. ”After this, there was a Grand Parade to celebrate the Great Victory and everyone went to Church and Thanked God”. Till den är de överlevande men lemlästade soldaterna inte inbjudna, det skulle förstöra stämningen. Den drabbande slutvinjetten visar en änka, ett barn och en farfar kring en grav: “And the families of the dead tended the graves.” Briggs bilderbok inleds med ett citat från Einstein, ”Nationalism is an infantile disease. It is the measles of mankind” och ett annat från Samuel Johnson: ”Patriotism is the last refuge of a scoundrel”.
Man lär sig att bagsy är att ”claim something for yourself”, pass för det. Jublet vid segerparaden är ren ”Jingoism” fast Raymond Briggs inte använder just den glosan som förklaras så här i OED: ”the advocacy or practice of a bellicose foreign policy; loud and blustering patriotism”, den vapenskramlande känsla som fyller mycket av Rudyard Kiplings imperialistiska vers kring förra sekelskiftet (och som K.G. Ossian-Nilsson imiterade ganska bra här hemma).
Margaret Thatchers reformerade England har också satt spår i åtskilliga romaner. En av de bästa är Jonathan Coes ”The Winshaw Legacy – or, What a Carve UP!” från 1994, en driven satir på högsta växel i traditionen från Evelyn Waugh om en alltigenom egoistisk familj som berikar sig på alla andras bekostnad. Den är inte olik den förfärliga släkten Selambs hos Sigfrid Siwertz, men är en mycket roligare läsning om en sällsynt samling manipulerande och intrigerande nyrika uppkomlingar och deras glassiga liv under Thatcher-eran.