Iran har ofta med rätta beskrivits som en diktatur hopplöst försjunken i religiös fanatism. Charlotte Wiedemann menar i boken Der neue Iran att den bilden av landet inte längre fångar de senaste årens stora förändringar. Dagens Iran har inte längre så mycket gemensamt med Khomeinis republik, utan är mer pragmatiskt och kvinnligt, mindre religiöst och mer nationellt än på 80-talet, en förändring som till stor del har sin grund i de tysta krav som folk under många år rest i sin vardag.
Den tyska journalisten Charlotte Wiedemann, som i många år odlat ett särskilt intresse för den islamska världen och för Afrika söder om Sahara, har efter resor där ofta behandlat dessa områden i artiklar och reportage. Av länderna i Mellanöstern är hon djupast förtrogen med Iran, som nu också blivit ämnet för en initierad bok med titeln Der neue Iran. Eine Gesellschaft tritt aus dem Schatten (Det nya Iran. Ett samhälle träder ut ur skuggan), byggd på Wiedemanns egna kunskaper och på intervjuer som hon gjort med enskilda iranier.
Iran har ofta med rätta beskrivits som en diktatur hopplöst försjunken i religiös fanatism. Men det kan vara klokt att påminna sig att det inte främst var religiösa motiv som låg bakom revolutionen 1979 då shah Mohammad Reza Pahlavi störtades. I stället var den ett uppror mot det förtryck och den stagnation som fått landet i sitt grepp under shahens tid vid makten. Den modernisering som inletts i början av 1960-talet hade fullständigt avstannat och många iranier anslöt sig därför till folkresningen i hopp om att den skulle leda till ett bättre samhälle. Först i ett andra skede – genom ayatollah Khomeinis inträde på scenen – tvingades den från början mer demokratiska omvälvningsvågen in i en teokratisk riktning, och flera av de personer som Wiedemann intervjuar ser i dag med vemod på hur många chanser som med det gick förlorade.
Iran och iranierna har utan tvivel haft mycket ont av ayatollornas religiösa förtryck, men en av bokens huvudpoänger är att den gängse bilden av landet inte längre fångar de senaste årens förändringar. De är numera så stora att dagens Iran inte längre har så mycket gemensamt med Khomeinis republik. Men landet är samtidigt motsägelsefullt och komplext, vilket inte minst framgår av Wiedemanns samtal med folk utanför den klerikala och politiska eliten. Även i Iran har politik mer med makt än med religion att göra, och tack vare kampen om folkets gunst mellan de olika grupperingarna inom överheten har vanliga människor lyckats återta en förvånande stor del av sin förlorade frihet.
Paradexemplet är här de många parabolantennerna, vilka trots ett principiellt förbud används av de flesta hushåll för att ta in bannlysta sändningar från omvärlden. Att statliga kontrollanter sedan ibland kommer förbi och beslagtar utrustningen är enligt Wiedemann inte främst grundat i religiöst nit, utan snarare i revolutionsgardets affärsintressen. Det är nämligen gardets koncern ”Profetens sigill” som importerar de förbjudna antennerna och sedan säljer dem på den svarta marknaden, där den som fått sin utrustning konfiskerad får köpa en ny. Ett annat exempel är kulturlivet där framför allt teatrarna blomstrar, delvis för att uppsättningarna används som ett betydelsefullt men riskabelt sätt att med subtila medel som ämnesval, tonfall och gester formulera samhällskritik.
Men den sortens friheter är det främst medelklassen som kan ta sig. Den vanskötsel, som landet utsatts för under många årtionden, har lett till enorma ekonomiska klyftor, som skapat ett uppdelat samhälle med ett trasproletariat på samhällets botten med få andra inkomstmöjligheter än narkotikahandel och annan brottslighet, en korrupt maktelit i toppen och en spirande medelklass däremellan.
Iran med sina 80 miljoner invånare är med andra ord ett land med stora inre spänningar, men också med en betydande mångfald med många minoritetsfolk med olika språk. Till skillnad från det näraliggande Turkiet, som ändå i jämförelse får ses som ett mer demokratiskt land, tycks Iran inte eftersträva att undertrycka dem. Exempelvis lever omkring 10 000 judar i Iran, med religiös frihet och statligt stöd till synagogor och andra inrättningar, och detta trots det officiellt påbjudna Israelhatet och förnekelsen av Förintelsen. På statlig nivå har också militärmakten, tack vare sin roll som garanten för ett Iran som regional stormakt, vuxit sig så stark att den kan hävda tydligt nationella intressen mot strikt religiösa. Lägg därtill en snabbt tilltagande sekularisering, delvis som en reaktion mot revolutionens påbud, och en folklig fromhet, som går stick i stäv med den officiella linjen, så har vi en stat som ingalunda är den religiösa monolit som vi vant oss vid. En aning hårdraget kan det sägas att regimen låter folk leva ganska fritt i utbyte mot att den får sitta kvar.
Förklaringarna till den växande friheten är många, men Wiedemann lyfter fram två särskit intressanta: det historiska kulturarvet i människors medvetande och kvinnorna. Landets långa förislamiska historia är en källa till omåttlig stolthet. Den kan bli rena galenskapen när den övergår i vurm för dubiösa teorier om arierna, men är framför allt en identitetsfond som också kan utnyttjas mot religiös förstening.
En liknande effekt har också kvinnornas förändrade ställning haft. Aldrig har så många iranska kvinnor varit så välutbildade som i dag. Till antalet är de fler än de högutbildade männen, och eftersom de snabbt växande teknik- och kunskapssektorerna är beroende av kvinnornas kompetens, har deras situation nu radikalt förändrats. Dessutom läser många iranier i dag utländsk skön- och facklitteratur i översättning eller på originalspråk, och utbildade iranier är ofta väl orienterade i exempelvis europeiska och amerikanska förhållanden, något som också påskyndar utvecklingen.
Wiedemann sammanfattar dagens Iran som mer pragmatiskt och kvinnligt, mindre religiöst och mer nationellt än på 80-talet, vilket visar på en förändring som till stor del har sin grund i de tysta krav som folk under många år rest i sin vardag. Däremot, menar hon, är inte någon snabb omvandling av systemet att vänta, och detta trots dess många brister: ”I dag åtnjuter Iran mer oberoende och självständighet än under de gångna tvåhundra åren, och alla iranier vill bevara denna ställning. En skiss till ett alternativt system måste försvara den yttre frihet som uppnåtts och förbinda den med mer inre frihet och delaktighet. Ingen har ett sammanhållet program för något sådant.”
Sammantaget är Der neue Iran en läsvärd ögonöppnare som dock fått en något missvisande titel. Tvärtemot vad man kan tro syftar ”det nya Iran” nämligen inte på det ”nya” land som växer fram i dag, utan på det Iran som vuxit fram efter revolutionen 1979. Men sett till landets långa historia hör förstås också denna period till den nyare delen.