Tänk dig själv – här har du varit världens herre. Pengarna har strömmat in, folk har stått i kö för att få trycka din hand, 30 procent av Italiens väljare har gjort dig till regeringschef fyra gånger på nästan 20 år, du har låtit förbundskansler Angela Merkel vänta på röda mattan för att du skulle avsluta ett samtal i mobilen, flugit med president Putin och tagit emot Tony Blair i det egna residenset på Sardiniens Smaragdkust..
Så plötsligt bankar det på dörren. En karabinjär står därute – visserligen en general, men ändå! Han överlämnar officiellt pappren som visar att du dömts till fyra års fängelse av landets Högsta domstol. Någon timme senare så bankar det igen. Nu är det en polis från la Questura, polishuset, som ber att få passet – inga utflykter längre i något av de egna executive-jeten. Sedan kommer UD att begära tillbaka diplomatpasset också.
Slut också på morgondoppen från någon av villorna i Antigua, den lustiga morgonuppställningen med hela partiledningen, morgongymnastik för alla de i Forza Italias ledning som verkligen behöver den. Naturligtvis ledda av den Store ledaren.
Undra på att Silvio Berlusconi blir desperat. Vad betyder det att en armé av jasägare försöker komma med uppmuntrande kommentarer och lovar avsäga sig sina mandat som parlamenteriker. De är ju ändå bara ute och cyklar. För formellt är det senatens eller deputeradekammarens talmän som kan ta emot en sådan avsägelse.
Och så kommer den f d kulturministern Sandro Bondi, f d kommunistisk borgmästare i byn Fivizzano i norra Toscana, 8.800 invånare, med sin hotelse: – Fortsätter det så här blir det inbördeskrig. (Bondi är mannen som började sin karriär i kommunistpartiets ungdomsförbund, fortsatte i ”Västvärldens största kommunistparti” och sedan drabbades av blixten som hette Silvio Berlusconi. En kärlekssaga som också innehåller episka poetiska verk till ”vår käre ledares ära).
Det enda valet som återstår för Silvio Berlusconi numera står mellan husarrest och samhällstjänst – kanske kommer ett erbjudande att passa upp på något ålderdomshem. Så ser läget just nu ut för Mediasets grundare. Undra på att karln är förbryllad. Vad skall han göra?
Han har begärt att två av partiets ledare i parlamentet skall begär audiens hos president Napolitano för att kräva att denna ger Berlusconi nåd. Något som rader av experter förkunnat vara tekniskt omöjligt: endast den dömde själv kan personligen begära nåd och ingenting tyder i dagens läge på att Napolitano skulle komma honom till mötes på den punkten. Dessutom är det omöjligt av ett annat skäl – Berlusconi har flera andra rättegångar igång och dessa utgör ett juridiskt hinder mot en nådeansökan.
Där finns folk som ”pantern” Daniela Santanché, som återvänt till Pdl efter en utflykt till extremhögern, eftersom hon inte lyckades finna ett parti tillräckligt nyfascistiskt för hennes smak. Tvärtemot vad de moderata i partiledningen upprepar vill Santanché organisera stora massmöten. Liksom folket valde Berlusconi i parlamentsvalet, så är det folket som skall ge honom hans parlamentariska status – sedan kan den kommunistkontrollerade domarkåren, la Magistratura, säga vad den vill, menar Santanché.
Det blev ett möte, men i mindre skala. Ingen samling på Piazza del Popolo och inget avslutande flammande tal till massorna på Piazza Santi Apostoli. Nej, en fredlig sit-in framför hans säte, Palazzo Grazioli. I sin ”söndagspredikan” citerade igår Eugenio Scalfari sin egen ledare från 1992 där han kallade Berlusconi för Mackie Kniven från Brechts Tolvskillingsoperan, gangstern som gömmer kniven med vilken han hotar laglydiga medborgare:
– Rättegången som gäller Mediasets filmrättigheter lyckades komma i hamn trots en djungel av hinder som rests på dess väg. Slutet på resan inträffade bara några veckor innnan preskriptionen skulle ha drabbat denna rättvisans gång. Nu är den anklagade en dömd som skall avtjäna sitt fängelsestraff och dessutom återstår för domstolarna att bestämma om eventuellt förbud mot att inneha offentliga tjänster (vilket naturligtvis skulle inkludera också hans roll som senator. Min kommentar).
– Inför den stora gruppen ministrar i den nuvarande regeringen, för de väljare som fortfarande tror på honom, har Mackie Kniven nu startat sin kampanj i avsikt att få domen annullerad. Det är en utpressning med hot om att provocera fram en regeringskris och vålla ett sammanbrott i en ekonomi som fortfarande befinner sig i en allvarlig kris.
– Nu gömmer inte Mackie Messer kniven utan han visar den öppet och viftar hotande med den från TV-kanalerna han själv äger eller från statliga Rai – och man kan verkligen fråga sig med vilken rätt denna public service ställer sina kanaler till förfogande för en dömd persons tal till nationen samtidigt i alla Rai:s kanaler. Något sådant skulle aldrig kunna ske i andra demokratiska länder, av den enkla anledningen att i demokratier betydligt mera mogna än vår, skulle en politiker ha avgått från alla hans uppdrag för att kunna försvara sig mot anklagelserna i normala rättegångar.
– Hotet, eller rättare sagt försöket till utpressning, är att vålla en regeringskris och tvinga fram ett nyval i oktober. Men Napolitano har flera gånger förklarat att han inte går med på ett sådant krav, åtminstone inte förrän landet fått en ny vallag. Parlamentet har redan fastställt debattdagarna i den frågan till oktober månad. Även om man skulle lyckas godkänna en sådan lag, finns de obligatoriska kraven att diskutera och rösta på den nya finansplanen och budgeten – på den vägen kommer vi fram till slutet av året. Om Napolitano så dags skulle upplösa parlamentet skulle ett nyval tidigast kunna äga rum i januari eller februari. Även om bossens undersåtar skulle ha lagt in sina avskedsansökningar skulle regeringen ändå sitta kvar för att sköta den normala dagliga administrationen. Naturligtvis utan den nödvändiga auktoritet som krävs i europeiska och internationella sammanhang.
Något mycket bättre vore, hävdar Scalfari avslutningsvis, att regeringen Letta avgick och det istället kom till en ny Letta nr 2, som skulle få stöd av mittenpartiet Scelta democratica och från M5S, förutom PD förstås. Man kan ju också lägga till som en kommentar att ännu en gång blir det uppenbart vilket katastrofalt misstag Beppe Grillo begick när han tvingade Pd att bilda Letta nr 1.
Under tiden…
Under tiden har Roms nye borgmästare dragit igång sin nya administration. Det skedde på lördagskvällen då La Festa dei Fori gick av stapeln. För Ignazio Marinos första revolutionära åtgärd var att stoppa all privat bilism på Via Fori Imperiali, mellan Colosseum och Via Cavour. Längs Forum Romanum vill han skapa världens största arkeologiska park.
Ett storstilat projekt som kanske inte helt är hans eget. Medan romerska familjer fyllde Mussolinis gamla paradgata, stördes festligheterna av något hundratal anhängare från den tidigare kommunledningen med förre borgmästaren Gianni Alemanni i spetsen. Den gamla nyfascistiska tekniken har åter satts i verket. Huvudsaken är att förstöra möjligheterna för motståndarna att vinna poäng när han försöker genomföra nödvändiga reformer.
Utgångspunkten är att Ignazio Marino tvingats utpeka en ny soptipp för Roms sopor sedan Eu i åratal bötfällt Roms politiska administration för att den inte fått sopkatastrofen under kontroll. Alemanni inte ens försökte under sina fem år – nu får Marino all kritik över sig för att han tagit det här första temporära steget.
Protesterna hade dock sin spektakulära del: eftersom den nya soptippen ligger inte långt från pilgrimsorten Divin’ Amore, stod borgmästaren i den kommunen tillsammans med prästerna och vallfartsortens eget standar i spetsen för protesterna.
Och hur blev då den ”stora” manifestationen, den som skulle visa Berlusconi solidaritet, och som ägde rum utanför hans Palazzo Grazioli, bara runt hörnet från Piazza Venezia och den berömda balkong där en annan ”stor” ledare utropade imperier och krigshandlingar en gång i världen. Bara 2000 hade kommit. Något som kan förklaras av att detta var 4 augusti och alla som kan hade dragit ut till havet för att fly undan 40 graders värme och kokande asfalt. De som saknades var Pdl:s fem ministrar som fått order att inte visa sig. Det här var folkets spontana gest. Ingenting som kunde äventyra regeringens fortlevnad fick förekomma.
Medan Roms nye borgmästare konstaterade att organisatörerna aldrig begärt något tillstånd för sin demonstration, att bussarna som kört in demonstranterna från hela landet, tvingades långsamt köra runt, runt på Piazza Venezia därför att där råder parkeringsförbud, monterades talarstol och installerades ett högtalarsystem.
En kvart över sex, djupt rörd av folkets kärlek, steg Silvio Berlusconi upp i talarstolen. Det gamla vanliga talet där domare och åklagare är ”små statstjänstemän som skrivit en uppsats och nu får agera alldeles fritt, utan att någon kontrollerar dem”. (Karln har tydligen aldrig läst författningen som garanterar domarkårens självständighet, som ett av demokratins prerogativ).
– Jag ser er i ögonen som jag gjorde med domarna och förklarar: jag är oskyldig, jag har aldrig fuskat med skatterna. Mediaset är Italiens största skattebetalare.
Det viktiga var att han nu inte har för avsikt att tvinga fram en regeringskris. Enrico Letta måste fortsätta och stifta de nödvändiga ekonomiska lagarna.
– Jag stannar på min post, io non mollo, förklarade han under folkets (de 2.000) jubel. Dessa som blöta av svett gjorde sig beredda att åka hem i bussarna. För många en resa på 6-7 timmar.