AV MARGARETA ZETTERSTRÖM
Jag har de senaste åren bott en hel del i Berlin och brukar inte tycka att den dagliga kvarten tv-nyheter på kvällen är någon höjdare precis vad gäller effektiv journalistik och nyhetsförmedling. Men jag har ändå under mina vistelser där tagit till vana att klockan åtta varje kväll bänka mig framför tv:n. Och den här gången, vintern 2014, väcks jag ur mitt slötittande av ett litet märkligt ord som då och då återkommer i nyhetsinslagen. Ordet är ”Zuwanderung”, tillvandring skulle det väl närmast heta på svenska.
Men, tänker jag, de har ju redan ordet ”Einwanderung” för invandring? Betyder då ”Zuwanderung” något annat än ”Einwanderung”? Finns där någon, för mig som svensk, dold betydelseskillnad mellan att vandra ”till” och ”in”?
Efter en veckas grubblande bestämmer jag mig för att ta reda på hur det ligger till och får då, med hjälp av ivrigt googlande, veta att rent språkligt är det ingen som helst skillnad mellan ”Zuwanderung” och ”Einwanderung”. Men (för här finns samtidigt ett intressant ”men”): man kan ändå, trots att dessa ord är språkligt ekvivalenta, tala om en hårfin, men samtidigt nog så intressant, betydelseskillnad.
På nittiotalet fördes i Tyskland en het och infekterad debatt om invandring och invandringspolitik. Helmut Kohls regering hävdade då bestämt att Tyskland inte var något ”Einwanderungsland” i betydelsen land som många personer från andra länder vill invandra till och som också uppmuntrar invandring utifrån. När den tyska regeringen ändå måste förhålla sig till den reellt existerande invandringen, exempelvis vid utfärdandet av regler och förordningar, uppstod ett språkligt dilemma. Vad skulle man använda för ord? Om man skrev ”Einwanderung” skulle ju folk kunna få för sig att Tyskland ändå var ett ”Einwanderungsland”, och det ville man samtidigt bestämt förneka. Alltså skapades i stället, på byråkratisk väg, ordet ”Zuwanderung”, för att betona att det här rörde sig om en invandring som Tyskland inte finner särskilt önskvärd och heller inte har någon som helst samhällelig nytta av.
Idag är ”Zuwanderung” ett ord med lätt tvivelaktig klang, ett ord på dekis. Många har också slutat använda det, av politiska skäl. Men då förstår jag heller inte varför nyhetsuppläsarna i de stora tyska tv-kanalerna varje kväll fortsätter att prata om ”Zuwanderung” och ”Zuwanderer”. Allrahelst som dessa ord idag, gärna och flitigt, används av invandrar- och invandringsfientliga personer och organisationer. Gärna i sammanhang där man samtidigt hetsar mot islam och mot muslimer och där ”Zuwanderer” då betecknar papperslösa, så kallade ”illegala”, invandrare och/eller, i största allmänhet, invandrare som inte tillräckligt snabbt låter sig integreras och omvandlas till öldrickande och fläskätande ”purtyskar”. Ja, jag har faktiskt, om jag tänker efter noga, sett ordet ”tillvandrare” användas även av en och annan sverigedemokrat. Så det är kanske inte ens en specifikt tysk företeelse.
I Berliner Zeitung, som vid sidan av Der Tagesspiegel, är den papperstidning jag helst läser, upptäcker jag plötsligt en rubrik som fångar mitt intresse: ”Zuwanderer oft hoch qualifiziert”, tillvandrare ofta högt kvalificerade, står det i näringslivsdelen. I artikeln presenteras en undersökning från Institut der deutschen Wirtschaft Köln, förkortat IW, alltså Institutet för tyskt näringsliv med säte i Köln. Enligt denna undersökning har ”tillvandrare” från Bulgarien och Rumänien i genomsnitt högre utbildning än tyskar i allmänhet. Cirka 25 procent av de vuxna ”tillvandrarna” från dessa länder har högskoleexamen (19 procent för tyskar), och 8 procent avslutade studier i matematik, informationsteknik, naturvetenskap eller teknik (6 procent för tyskar). Dessa bulgarer och rumäner är mycket efterfrågade på den tyska arbetsmarknaden och bidrar enligt IW till ”förbundsrepublikens innovationskraft”. Alltså ett välkommet tillskott och alls ingen belastning för samhället. Det tyska näringslivet har också fortsatt stort behov av ”tillvandrare” och önskar därför att det skall råda en ”Willkommenskultur” i landet, ett klimat där dessa personer känner sig välkomnade och behövda.
Just nu kommer det ju många, framför allt unga välutbildade, från Syd- och Östeuropa till Tyskland — till följd av ekonomisk kris och urusla sociala förhållanden i deras hemländer. Men tänk, varnar IW, om ekonomin och de sociala villkoren för medborgarna i dessa länder så småningom skulle förbättras och de välutbildade unga människorna där hellre stanna kvar hemma, hur skall Tyskland då klara sig? Förbundsrepubliken måste helt enkelt arbeta på att göra sig ännu mer ”attraktiv” och därför är, enligt detta tyska näringslivsinstitut, allt tal om ”social turism” synnerligen farligt och förrädiskt.
Ordet ”Sozialtourismus” har också nyligen utsetts till 2013 års ”Unwort” (o-ord). Vad är då ett ”Unwort”? Jo, ett oskönt och icke önskvärt ord som helst borde utmönstras ur den offentliga debatten. Ett sådant ”Unwort” utses varje år av en jury med initiativtagaren, germanisten och språkvetaren Horst Dieter Schlosser, i spetsen.
”Unwort” för 2012 var ”Opfer-Abo”. Det betyder ordagrant ”offerabonnemang” eller ”offerprenumeration” och hade under detta år använts för att håna kvinnor som protesterar mot könsdiskriminering eller andra utslag av könsförtryck. Offermentalitet, skulle vi kanske säga på svenska. 2011 års ”Unwort” var ”Döner-Morde”. Det syftar på den serie mord på tyska invandrare som under åren 2000–2006 begicks av tyska nynazister i olika tyska städer. Uttrycket, som har en ringaktande och förnedrande klang, förekom under 2011 återkommande i pressen och hade udden riktad framför allt mot tyskar med turkisk familjebakgrund.
Denna språkjury har också utsett ett ”Unwort” för hela 1900-talet: närmare bestämt ”Menschenmaterial”, ett förfärligt och fasansfullt ord som flitigt användes bl.a. av Adolf Hitler och nazistpartiet.
Men Berliner Zeitung tycks med sin användning av orden ”Zuwanderer” och ”Zuwanderung” närmast vilja erövra det från de främlingsfientliga miljöerna och ladda det med positiv betydelse. Ett slags politiskt ställningstagande även det, men tämligen obegripligt för den som inte känner till bakgrunden.
Horst Dieter Schlosser däremot ogillar starkt ordet ”Zuwanderung” och ser det som ”en språklig konstruktion med helt entydig avsikt”: att tillmötesgå invandringsfientliga opinioner. Han kallar skillnaden mellan ”Zuwanderung” och ”Einwanderung” för en ”Eiertanz”, en dans mellan tätt liggande ägg där det gäller att inte trampa fel, och konstaterar att politik till minst 50 procent handlar om ”stöld av ord”.
Mig skulle det inte förvåna om ”Zuwanderung” blir 2014 års ”Unwort”. Här pågår i Tyskland uppenbart en språklig strid, en strid om ord med ord som vapen, en strid som samtidigt är en omisskännlig del av den inrikespolitiska debatten. Kom sedan inte och säg att språkfrågor är harmlösa, ospännande och icke-politiska!