Benigni i Vieni via con me
Av ÅKE MALM
Nog är det något speciellt med politik i Italien. Den griper in i varje minut av medborgarnas liv. Inte bara som obegripliga lagtexter utan direkt i den allmänna debatten. Se hur veckan kan komma att te sig.
På måndag morgon, har i finiani lovat, skall det ligga ett brev på Silvio Berlusconis skrivbord i Palazzo Chigi (Roms Rosenbad). Brevet innehåller info om att alla ministrar, viceministrar och statssekreterare som representerar Finis nya parti Futuro e Libertà, ställer sina platser till förfogande.
I morgon, måndag, sänds också det andra programmet i serien, Vieni via con me (som i min fria översättning blir – Kom låt oss fly tillsammans) av Fabio Fazio och Roberto Saviano i Rai3. Första programmet var historiens största tittarsucce för Rai3 med 7.600.000 tittare. Programmets format (som det heter numera) bygger på listor. På långa uppräkningar av i sig motstridande påståenden. Kul grepp – men kanske litet statiskt emellanåt. Och risken är som alltid att programmets innehåll främst riktar sig till de redan övertygade.
Nåväl, detta första program hade rubriken La macchina del fango, maskinen som kastar skit, kan man våga en översättning. Noggrant listade fanns alla tillfällen när påbud från B. (som han numera betecknas) ledde till att Berlusconi-vänliga tidningar öste fabricerad och påhittad skit över chefens motståndare. Förresten, motståndare – det räcker att författa en avvikande mening i någon enskild fråga för att bli betecknad som fiende.
Huvudpunkten i programmet var Roberto Benignis halvtimmeslånga show – ett fyrverkeri av syftningar och framspel. Häpnads- och tankeväckande, med befriande skrattsalvor i publiken. Ja, även i min hemmasoffa.
Vad gör nu Rai-ledningen, vars majoritet nominerats av Berlusconi? Jo, inför program nummer två slänger Rai1 ut dramasåpan ”La baronessa di Carini” och lägger istället in en episod med kommissarie Montalbano, Gli arancini di Montalbano. Ett beslut som tagits i elfte timmen och naturligtvis med avsikten att störa tittandet. Saviano-Fazios program får inte bli ett succéprogram.
Är inte detta ett märkligt beslut av en företagsledning som borde – i TV-reklamens förlovade land – sträva efter högsta möjliga tittarsiffror. Det är ju på dessa som kostnaderna för reklamspottarna bestäms. För ett företag med 600 miljoner euro i skulder borde en maximering av inkomsterna för varje enskilt program, vara en normal strävan.
För Rai-ledningen gäller inte detta. Varje program som kan ha en anti-Berlusconisk udd bekämpas på alla sätt. Så hade t.ex. partiledarna Gianfranco Fini (högern) och Pierluigi Bersani (PD) bjudits in till programmet för att läsa var sin lista. Alltså kräver Rais generaldirektör Mauro Masi i första vändan att de båda skall uteslutas – i pluralismens namn. I den andra ändan att folk från PdL och Lega Nord också skall få vara med. Inga problem, svarar Fabio Fazio. Vi får se. Jag återkommer med fortsättningen av denna historia.
Nu över till tisdag. Då skulle det vara dags för deputeradekammaren (la Camera) att ta sig an Finans- och budgetplanen – även kallad stabilitetslagen med hårda nedskärningar och ”oförklarliga” extra finansieringar av t ex privatskolor. Före månadsskiftet borde denna lag sedan skickas till Senaten för slutligt godkännande.
Det var president Giorgio Napolitanos krav för att partierna skulle få släppa loss krafterna och sparka igång regeringskrisen.”Först budgeten, sedan krisen”. Berlusconis motdrag är att kräva att få framträda i Senaten som därefter skall få rösta på en motion som ger regeringen nytt förtroende. En motion presenterad givetvis av regeringskoalitionen.
Hans egen förklaring till att han vill göra detta i senaten är att han förra gången började i kammaren. Den verkliga förklaringen är dock att han i senaten fortfarande kan räkna på en en liten men dock majoritet – åtta röster. Oppositionen vill istället att han börjar i Kammaren för där lanserar den en misstroendemotion mot regeringen. Och i kammaren är Berlusconis nederlag nästan säkert.
På de här punkterna kan man räkna med uppslitande stridigheter de närmaste dagarna. Att det blir hårda bandage kunde man förstå redan för ett par dagar sedan. B. var fortfarande i Seoul. Lega Nords Umberto Bossi hade fått i uppdrag att förhandla och medla med Fini. En omöjlig och enbart retorisk aktion, som varade en knapp timme. På vilket B. svarade: ”Jag tänker aldrig avgå. Förr startar vi inbördeskriget”.
Detta är i sin tur anledningen till att l’Unità idag har en förstasida med en svart profil av B. som avtecknar sig mot en rashög från någon jordbävning. Texten lyder Operazione Caos. Chefredaktören Concita De Gregorio förklarar att man hämtat orden från slutscenen ur Nanni Morettis film Caimano. Den där kajmanen själv mot en bakgrund av revolutionens brinnande byggnader i bilen flyr undan för att organisera sitt motstånd. Den att överleva vid makten så länge det är möjligt.
Då var det här en scen som betecknades som en överdrift, una esaggerazione. Idag, skriver Concita, verkar den skrämmande profetisk. Och några sidor senare proklamerar tidningen ”demokratisk vaksamhet”. Man citerar PD:s tunga namn Dario Franceschini och Anna Finocchiaro som tillägger: “Det borde inte vara nödvändigt att mobilisera på detta vis och med detta syfte i en stor västerländsk demokrati”.
– Men detta är ett allvarligt ögonblick. Berlusconi har vant oss vid att han är beredd till varje regelöverträdelse som helst.
Är det en överdrift? En propagandistisk manöver av en opposition som vädrar blod – men som väl känner sina egna svagheter? Mobilisering kräver enighet – något som fortfarande inte är så framträdande inom oppositionen.
Dock händer underbara ting.
Igår gick de demokratiska milanesarna till primärval. Dags för Partito Democratico (PD) att utse sin kandidat till vårens borgmästarval i Milano. Fyra väl kvalificerade personer körde på lördagen var och en sin kampanjfinal.
Arkitekten Stefano Boeri organiserade en calcettomatch symboliskt under Fredsbågen – l’Arco della Pace. Spelarna var klädda i Milans och Inters färger inför det klassiska derbyt.
Advokaten Giuliano Pisapia, deputerad i två omgångar för Rifondazione Comunista, ansvarig för det italienska teamet som på EU:s uppdrag utreder knarklagstiftningen, osv, samlade två gospelkörer i solnedgången på Piazza dei Mercati, ett kort stenkast från Piazza Duomo. Avsikten var att erinra om hur ”många olika röster som förenar sig utgör en enda komplex enhet”.
Författningsprofessorn Valerio Onida, tidigare medlem av Författningsdomstolen, körde några varv med sin camper för att möta sina väljare. Miljökämpen Michele Sacerdoti gjorde samma sak – men på cykel.
Alla lika meriterade. En spännande match som i första rummet gäller om dessa primarie lockar 100.000 deltagare. Det skulle i och för sig innebära en stor framgång för PD.
För att störa den här operationen har PdL i största hast organiserat ett stort symposium i Teatro Nuovo om Lavoro e sicurezza”, vilket kan betyda Trygghet i arbetet men lika gärna säkerhet på arbetsplatserna. Deltar gör i alla fall en lång rad tunga ministernamn, Ignazio La Russa (försvarsminister), Mariastella Gelmini, undervisningsminister och Paolo Romani, nybliven industriminister.