Förra året skulle Stig Dagerman ha fyllt 100 år. Det uppmärksammades inte bara här utan också i Frankrike, där han funnits på bokmarknaden i en obruten följd av 70 år. Ingen svensk författare har haft så stor framgång där. Ingrid Elam skriver här om boken Le Rire caché de Stig Dagerman
I det tal Jean-Marie Le Clézio höll 2008, när han tog emot Nobelpriset, citerade han Stig Dagerman: ”Han som vill skriva för de hungriga märker att endast de mätta har ro att låtsas om honom.” Författaren befinner sig i paradoxernas skog och den bör han inte fly ifrån.
I en nyutkommen essä om Dagerman av Claude Le Manchec citeras en intervju med Le Clézio från 2023, där denne upprepar samma mening och framhåller Dagermans ”Tysk höst” som ett verk som med ojämförlig kraft avslöjar krigets absurditet.
Dagerman är åter aktuell, alldeles nyligen har ”Tysk höst” kommit ut i tysk nyöversättning, men i Frankrike har han en särställning. Hans samlade verk tillkom under de få åren mellan 1945 och 1949, därefter tystnade han i stort sett, men han har funnits på den franska bokmarknaden i en obruten följd av 70 år, ingen svensk författare har haft så stor framgång i Frankrike; hur kan man förstå det?
Dagermans självmord 1954, vid 31 års ålder, är en förklaring. Den första översättningen, Enfant brûlé (”Bränt barn”), publicerades 1956 och blev mycket uppmärksammad. Enligt Karin Dahl, som har skrivit en avhandling om mottagandet i Frankrike och Italien, marknadsfördes boken med självmordet som försäljningsargument. Efterkrigstidens atomvapenrädsla och en fascination för unga döda författare bidrog till genomslaget.
Sedan 1956 har samtliga Dagermans verk kommit ut på franska, till och med de dagsedlar han publicerade i syndikalistiska ”Arbetaren” fram till sin död.
Om mytbildningen kring Dagerman förklarar den första vågen är det översättarna som ligger bakom den andra och tredje. C G Bjurström (1919-2001) var direktör för Svenska institutet i Paris och översatte från franska till svenska, bland annat fyra franskspråkiga nobelpristagare från efterkrigstiden (Camus, Simon, Beckett och Le Clézio), och från svenska till franska: hans översättning av ”Ormen” kom 1966. Bjurströms betydelse för det litterära utbytet mellan de två länderna kan knappast överskattas.
Näste viktige introduktör av Dagerman var Philippe Bouquet (1937-2023). Han hade disputerat 1980 på en avhandling om svensk arbetarlitteratur, samma år kom hans första Dagermanöversättning och han har sedan dess översatt mer än 150 svenska titlar till franska, mest arbetardiktare och deckarförfattare.
Det är den proletärlitterära tråden Claude Le Manchec spinner vidare på i sin Le Rire caché de Stig Dagerman (”Stig Dagermans förstulna skratt”, 2023). Le Manchec är en mycket produktiv författare av introduktioner till olika filosofer och författare och till längre essäer om bland andra Hannah Arendt, Søren Kierkegaard, John Steinbeck, Primo Levi, Anton Tjechov och Franz Kafka. Han spänner med andra ord över många språkområden och det är oklart om han kan svenska, även om han har med svenska titlar i litteraturlistan. Le rire caché är hans andra bok om Dagerman och den behandlar framför allt ”Tysk höst”, novellen ”Att döda ett barn”, dramatiken och lyriken.
Vad är det då för bild Le Manchec tecknar av Dagerman? Han tar sin utgångspunkt i självmordet när han skildrar Dagerman som lidandets och rädslans författare, en ångestens diktare som från första början stått vid en avgrund innan han till slut försvann ner i den. Det är ingen felaktig bild, men den är något ensidig i sin bakgrundsteckning: Le Manchec är ”Stig” med Dagerman, rangerar in honom bland arbetar- och proletärförfattare och gör stor affär av syndikalisten Dagerman. Jag ser nog snarare Dagerman som en 40-talistisk modernist som inspirerades mer av Kafka och Faulkner än av 30-talets autodidakter.
Reportaget ”Tysk höst” från 1946 är för Le Manchec vattendelaren i Dagermans författarliv. Under resan i det sönderbombade Tyskland undviker Dagerman att tala om tysk skuld och skildrar i stället den utblottade delen av befolkningen som offer för sina ledare. Mötet med lidande människor utan mat och utan tak över huvudet gör att Dagerman börjar förändra sin syn på litteraturens roll och orientera sitt skrivande nedåt, mot de mest utsatta i samhället, barn, hemlösa, flyktingar.
Le Manchec exemplifierar med ”Att döda ett barn” och pjäsen ”I skuggan av Mart” som kretsar kring det för Dagermans dramatik genomgående ”fallet” ner i lidande och rädsla. Gabriel lever föraktad i skuggan av sin bror Mart, som fallit i krig och som heroiseras av modern. Pjäsen är medvetet avdramatiserad, skapar stämning snarare än konflikt, och Le Machec ser detta som ett led i Dagermans väg från en litterär estetik till ett mer folkligt realistiskt, journalistiskt skrivande.
Även om jag i bokens inledning måste hugga mig igenom en djungel av fransk panegyrisk retorik – den dämpas efterhand – är det alltid givande att iaktta svenska författare genom främmande glasögon. Le Manchec gör Dagerman mindre europeisk och mer arbetarklassvensk än han var, och det finns en tendens till exotisering av nordiskt tungsinne och radikal nordisk folklighet i hans analyser. Om ”Att döda ett barn” skriver han sålunda att den ”illustrerar den nordiska uppfattning, som går tillbaka till hedendomen [!], att människan inte är underkastad sitt öde, utan skapar det”.
Annars är det mer allmänmänskliga ordet ”souffrance”, lidande, högfrekvent hos Le Manchec och jag undrar länge när Dagermans förstulna skratt ska visa sig. Det kommer på slutet, i ”Tusen år hos gud”, det enda kapitel som blev skrivet av den roman Dagerman höll på med vid sin död. Där besöker Gud Newton och sätter tyngdlagen ur spel så att Newtons betjänt far i taket med tebricka och allt. Ett skratt bryter igenom muren av skräckblandad förtvivlan, sen blir det tyst.
- Lyssna här på ett program om Stig Dagerman från France Culture
- Här på Litteraturbanken här kan man höra Stig Dagerman läsa bland annat ”Att döda ett barn” och ur ”Bränt barn”
- Stig Dagerman läser ”Överraskningen”: