Av ÅKE MALM
Dagens ord i min serie ”lektioner” i aktuell italienska är:
Ingovernabilità – högst aktuellt nu när ingen arbetsduglig majoritet i parlamentet verkar kunna komma till stånd. Naturligtvis finns inte ordet i min ordbok. Märkligt nog inte ens i Devoto-Oli. Som dock har adjektivet Ingovernabile, med förklaringen ”ej vanligt”: Intollerante di qls forma di autorità politica e amministrativa. Alltså: någon som sätter sig upp mot varje form av politisk och administrativ auktoritet.
Knappast något som gäller i dagens fall när varje förslag till lösning av den politiska krisen strandar på låsta positioner. Spontant kommer man att tänka på svenskans ”oregerlig”, men där är vi långt från den verkliga betydelsen av det aktuella ordet. För här handlar det i praktiken om att få fram en handlingsduglig regering till ett land som igår drabbades av Fitch: BBB-.
Efter Demokratiska partiets (PD) ledningsmöte igår diskuteras ingovernabilità i tidningarnas alla ledarspalter. Pier Luigi Bersani lanserade ett 8-punktersprogram som han hoppas skall gillas även av Beppe Grillo. Men chanserna är inte stora. Hittills har grillini sagt nej till alla former av samarbete eller stöd. Och ensamt har PD inte stöd i senaten. Att söka hjälp hos Berlusconi och hans Pdl är omöjligt, säger Bersani. Efter 9 timmars debatt ger partistyrelsen honom rätt.
Men tveksamheten är stor. En så alternativlös linje anses vara dömd på förhand. ”Det krävs en Plan B”, kräver många. Massimo D’Alema säger ännu en gång att en uppgörelse med Pdl är nödvändig – men reaktionerna inom partiet mot en sådan incucio är förödande.
På förstasidan i La Repubblica publiceras ett öppet brev av sex ekonomiprofessorer och statsvetare. Rubriken är: Cambiare, se non ora quando? Förändra – om inte nu, närdå? Den sista delen av frågan klingar som ett eko av det senaste årets magnifika demonstrationer av Italiens kvinnor: Se non ora – quando?
Egentligen är det märkligt hur ett halvdussin manifestationer, de flesta spontana, nästan alla med Internet i ryggraden, förbisetts av de traditionella partipolitikerna. Det började med Nanni Moretti och hans symboliska örfil på podiet på Piazza Navona: ”Med dessa politiker vinner vi aldrig”. Profetiska ord när man ser Pier Luigi Bersanis ”självklara” valseger förbytas i det senaste nederlaget och blockad. Efter Moretti följde ”ringdansarna”, hånade och föraktade av hela politikeretablissemanget. Men de samlade några hundratusen framför institutionsbyggnaderna och manade till reformer. Inga av dessa signaler uppfattades i partikanslierna. Och resultatet sedan av att inte ha lyssnat, inte förstått och ingenting velat ändra i de egna priviligierna, blev så Beppe Grillo och hans Movimento 5 stelle, M5S.
Corriere della Seras Giovanni Sartori framhåller: Beppe Grillo besitter en enastående scenisk bravur, en otrolig klurighet (furbizia). Nu när valkampen är slut får han rubriker genom att tiga. Reklam får han gratis när han nekar att tala med italiensk TV och journalister. Självklart nekar han inte alla – utländska tidningar och TV-stationer får gärna göra intervjuer. Men inte med oss, för vi är korrupta, sålda och misstänkta (infidi). Om jag vore en journalist skulle jag svara med samma mynt: om han inte vill tala med mig, så vill jag inte tala med honom, gnäller Giovanni Sartori (som heller inte tycks ha förstått någonting).
Men om M5S absolut inte vill kalla sig parti utan en rörelse – då har de faktiskt ingen rätt att konstituera sig som partigrupp i kamrarna, eller använda sig av de faciliteter detta innebär, fortsätter Sartori. T ex att utnyttja de lokaler parlamentet ställer till partiernas förfogande.
Frågan är: vem representerar de egentligen? Grillo har ju bland sina främsta krav att avskaffa ”il divieto del mandato imperativo”. Denna princip finns beskriven i författningens paragraf 67: Varje medlem av Parlamentet (med versalt P) representerar Nationen och agerar utan begränsning av sitt mandat.
Om man skulle följa Beppes principer skulle detta innebära att märkliga figurer från den förra valperioden gjort fullständigt rätt. Scilipoti, De Gregori och andra som bytte ett parti mot ett annat. (Dock hävdar åklagarna att om det sker mot ersättning är denna att betraktas som korruption). Men, påpekar Sartori, utan en sådan här paragraf 67 är parlamentarikerna att jämföra med medeltida, eller i varje fall med för-moderna (premoderna) representanter som endast agerar på sin husbondes uppdrag. Det väckte stor uppståndelse när Grillo formulerade det här kravet i sin blogg. Undras vad hans kamrater säger efter att så många har uteslutits bara för att de hade en annan åsikt än ledaren. En annan fundamental fråga är Grillos krav på en folkomröstning om euron. En sådan är omöjlig, hävdar Sartori, eftersom euron bygger på internationella överenskommelser.
Vad säger opinionsinstituten två veckor efter valet? Renato Mannheimer i Corriere della Sera har gjort en kontroll som visar att Grillos framgångar håller i sig. Ytterligare tre procentenheter – det betyder att de ligger runt 29 procent. Mannheimer understryker att det är vanligt att stödet för ett vinnande parti fortsätter några veckor efter ett val. En ny procentenhet har också kommit PD till del som nu ligger på 26-28 procent. Alla andra partier får minskande opinionssiffror.
Åter till inledningens öppna brev i La Repubblica. Undertecknarna säger sig förstå att det är svårt att visa förtroende för kandidater till regeringschefsposten som kommer från partier som sedan 20 år lovat men inte hållit. Men att inte ge sitt stöd till ett parti som tagit upp många av era egna punkter, innebär att ”himlarna återigen sluter sig att horisonten blir ännu mera otydlig”.
Texten är naturligtvis långt mycket längre. Avslutningsvis citeras Grillos ord: ”Vi är staten. Vi har väckt medborgare som vill vara aktiva, som vill räknas, som inte längre bara vill överlämna till de traditionella partierna att förverkliga deras egna drömmar.” Men fortsätter de: Om detta är er grundförutsättning kommer frågan spontant: ”Se non ora, quando?”.
Mot den här potentiella lösningen står Beppe Grillos förödande intervju i amerikanska Time Magazine
Han förklarar:
– Vi vill inte ha 20 eller 30 procent – vi vill ha 100. När vi nått dit upplöser vi vår rörelse. Då är vi i en ny värld.
Under tiden – en serie självmord skakar landet. Desperata småföretagare eller bankirer skjuter sig och tjänstemän bakom luckan för att de inte får någon kredit, för att de är ruinerade och inte ser någon lösning.
Beppe Grillo säger det själv:
– Folket är desperat – vore det inte för vår rörelse skulle vi ha folk på gatorna i våldsamma demonstrationer.
Ingovernabilità – det måste gälla Neapel också.
Först rasar en gammal byggnad vid en av stadens fashionabla gator, Riviera Chiaia. Just framför den kommunala trädgården. Det var rena miraklet att ingen omkom – men alla frågar sig hur det kunde komma sig. Man talar om en illegal swimmingpool på taket. Det talas om ett gammalt tunnelbaneprojekt som aldrig blev färdigt men vars murar blockerat vattnets rörelser i underjorden. Eller kanske det nya tunnelbaneprojektet som skakar underjorden. Ingen vet med bestämdhet men experterna har påbörjat sin utredning.
Samma natt brinner Città della Scienza ned. Bara detta är en historia för sig. I början av 1900-talet bestämdes att kvarteret Bagnoli i norra Neapel skulle bli platsen för ett industrikonglomerat. På platsen där rika nordeuropeer tidigare tillbringade vintern med varma bad under apelsinlundarna, byggdes ett av Europas största stålverk, en jättelik cementindustri och mycket annat. Staten pumpade i decennier in väldiga pengar. En av de sista investeringarna gällde en ny valsmaskin för stålplåt som bara den kostade över 2 miljarder kr – det var i Craxiregimens sista dagar.
Min svärmor sopade terrassen varje morgon när vinden låg på från Bagnoli. Otroliga stoftmängder vräktes över staden från industriområdet.
Några år senare bröt allt samman. Valsverket såldes till Kina för en bråkdel av vad det kostat. Masugnarna skrotades, cementfabriken stängdes. Nu skulle det gamla industriområdet åter bli grönskande parker och turistparadis med sitt konferenscentrum. Vi i utländska pressklubben bjöds av borgmästare Antonio Bassolino, kommunistpartiet, att se och lära känna hans planer. Det har gått 30 år sedan dess och av alla vackra planer bidde ingenting.
Jo, en sak: la Città delle Scienze. Några beundransvärda eldsjälar fick tillstånd att bygga om några av de förfallna industrilokalerna. De som låg så vackert nere vid stranden. Där iordningställdes ett vetenskapernas museum. Ett paradis för skolklasser där komplicerade vetenskapliga resonemang gjordes levande. Till slut jobbade 500 personer där som personal, utbildare, designers och tekniker.
Samtidigt pågick då och då väldiga arbeten på att sanera den gamla industrimarken från 100-tals ton miljö- och livsfarliga ämnen som samlats där. Ingen kan idag säga hur sanerat det är. Inte heller vad man tänker använda området till – som måste vara stort som Gärdet i Stockholm – occhio e croce. Kanske bostäder, kanske nya universitetslokaler – ingen verkar ha några konkreta planer. I det ögonblicket slog camorran till. Ett kommando, gissar man, gick iland från sjösidan. På sex olika platser slog lågorna upp mitt i natten. Efter 5 timmars kamp från brandkåren var det släckt – men nästan allt totalförstört.
– Vi är under angrepp från den organiserade brottsligheten, hävdade borgmästare Luigi De Magistris, tidigare domare (som ställde upp i valet med ett katastrofalt resultat.)
Allt skall byggas upp igen, lovar politikerna. Eu säger sig vara villig att satsa en ordentlig slant. Floder av retorik sköljer över radiolyssnarna.
Men jag har hört det så många gånger förr. Och uppriktigt sagt tror jag inte på det.