Ingen dag utan en rad – fenomenet Klaus Rifbjerg

Klicka på omslaget för att komma til bokhandeln
Av IVO HOLMQVIST
Den femtonde december fyller Klaus Rifbjerg åttio år. Han har publicerat sig under femtiofem av dem. När han fyllde sjuttiofem lånade den sparsmakade boksamlaren Flemming Reislev i Bryssel ut sin kompletta Rifbjerg-samling, idel förstaupplagor bundna i läckra privatband, till universitetsbiblioteket i Gent som ställde ut dem i många glasmontrar. Samtidigt kom författaren själv dit ner, invigde utställningen och höll föredrag för studenterna inom Vakgroep Skandinavistiek en Noordeuropa-kunde. Jag sammanfattade den gången författarskapet på det här viset:

”Apropå en av de största diktare vi haft i Norden påstår Klaus Rifbjerg att

“Carl Michael Bellman
havde det tit rædsomt
om formiddagen.”

Så var det säkert, särskilt om man ser framför sig Tobias Sergels bekanta tuschteckning av den trötte och slitne skalden Bellman framför morgonsupen, blek och sur och glåmig. Med sin högt uppdrivna inlevelseförmåga vet Rifbjerg dessutom hur det såg ut i Bellmans skalle när kopparslagarna slamrade som värst:

”Dra åt helvete, Ulla och Mowitz
sa det i hovedet.”

Men också det hade förstås en övergång:

“på papiret stod der en anden musik
(Gutår, kamrater, gutår, kära syster!)
og om aftenen gik det lidt bedre.”

De där raderna – ur Rifbjergs diktsamling “Mytologi” – ska inte läsas som ett förtäckt självporträtt även om Klaus Rifbjerg är en musisk människa som förstår att uppskatta det ätligt sköna (säkert också i flytande form). Han har inte för inte varit delägare i en av Köpenhamns främsta gourmet-restauranger. Men det är nästan omöjligt att föreställa sig att den fantastiskt produktive Rifbjerg någonsin upplevt en förmiddag som gått i vasken.

Det första man kan konstatera är att författarskapet, nu inne på sitt femtioförsta år, redan numerärt sett är överväldigande, med snart 150 böcker. Denna förbluffande statistik vittnar om sitzfleisch och en järnhård flit. Det finns författare som slår honom med råge: hur många böcker kom Alexandre Dumas (både père och fils) eller Georges Simenon upp i? Hur många thrillerförfattaren Edgar Wallace?

Belgaren Simenon i all ära, men han skrev oftast samma roman om och om igen, fast han gjorde det bra. Det remarkabla med Klaus Rifbjerg är dels hans mångsidighet vad gäller genrer – romaner, noveller, dikter, filmmanus, recensioner, revytexter osv osv – och dels den jämna och höga kvalitén på det han skriver. Var finns hemligheten bakom detta?

“’Du har goda lastutrymmen i hjärnan du’, sade morfar, imponerad av hur mycket jag kom ihåg.” Så hade Rifbjergs morfar, som var svensk, säkert kunnat säga till sin dotterson. Fast citatet är från en aktuell självbiografi från öster om Öresund, skriven av en av hans nära vänner i Sverige, den två år yngre Per Wästberg. Rifbjerg, som gillar filmer, har dessutom säkert sett Hitchcocks “Mannen som visste för mycket”, den spännande historien om minneskonstnären som ingenting kan glömma, vilket straffar sig.

I Rifbjergs fall lönar det sig tvärtom att komma ihåg allt: dofter och ljud, händelser och stämningar, spårvagnarnas gnissel, den vita handen på bilarnas nummerskyltar, buller och repliker, den första förälskelsens sötma och besvikelsens bitterhet. Han kan återskapa hur det var att växa upp i ett lärarhem på Amager i södra Köpenhamn under trettiotalet (i samlingen “Amagerdigte”), hur krigsåren i Danmark gestaltade sig för en knappt tonårig københavnerdreng (rekonstruerade i hans och Palle Kjærulf Schmidts klassiska film “Der var engang en krig”, liksom i den sena romanen “Esbern”), hur en shakespearesk midsommarnattsdröms sexuella förvecklingar tedde sig från dansk sommarhorisont på det frigjorda sextiotalet (filmen “Weekend”), etc. Men han har en lika uppdriven förmåga att när han lämnar det självbiografiska göra det troliga trovärdigt och det föreställda övertygande: hur den arktiska natten sänkte sig över polarforskaren Fridtjof Nansen och hans assistent (i romanen ”Nansen og Johansen” som inte gouterades av patriotiska norrmän, där gick han för nära inpå deras nationalhjälte).

Han spekulerade också i hur en relation mellan den svenske statsministern Olof Palme och den danska drottningen Margarethe – som för all del har en svensk mor – skulle kunna ha utvecklat sig om inte om hade varit, i en skröna som alltså var kontrafaktisk men mycket underhållande (romanen “Marts 1970”). Han har också visat sig vara en fruktad polemiker som man helst undviker att råka i delo med.

Klicka på omslaget för att komma till Adlibris
Liksom Heinrich Böll i “Katharina Blums förlorade heder”, om än inte riktigt lika uttalat vänsterpolitiskt, har han attackerat sensationspressens förmåga att hänga ut människor och klampa in på det privata (“Du skal ikke være ked af det, Amalia”). Han har skrivit så mycket att han ibland låter bli att sätta titel på sina böcker: en novellsamling heter helt enkelt “Og andre historier”, en serie berättelser som spänner över vida fält och därför har hamnat som en modern klassiker på den danska kulturkanon-listan, en ovansklig ära.

Han vet hur det kändes för en dansk skolklass att företa en skolresa till svenska fjällen på femtiotalet (“Tak for turen”), han känner till hur spanska terrorister resonerar (“Dilletanter”) – exemplen på hans inlevelse i fiktionens alla möjliga och omöjliga liv är oändliga. Olika priser har förstås haglat över honom. När han fick Nordiska Rådets litteraturpris 1970 var det för romanen “Anna (jeg) Anna”, kanske för att den så tydligt visade hans fantastiska förmåga – inte särskilt vanlig bland manliga författare – att identifiera sig med en kvinnlig huvudperson: “Madame Bovary, c´est moi!” Hans år på Princeton i ungdomen, och den följande tiden på Köpenhamns universitet då han studerade anglistik, lade grunden för hans sakkunskap vad gäller amerikansk litteratur, den märker vi i hans recensioner.

Per Wästberg har jämfört novellisten Klaus Rifbjerg med den lika mångsidige och nästan lika produktive John Updike – det ligger mycket i den parallellen: de har båda en milt ironisk berättarton, de återger ett flytande talspråk, de har ett uppdrivet sinne för vardagens absurditet och förortsfamiljers förvecklingar… En fläkt av nostalgin från Scott Fitzgerald (“The Great Gatsby”) kan förmärkas, liksom en kallhamrad ton från Hemingway (som han för övrigt sett på håll på en tjurfäktningssarena i Spanien). Det lapidariskt korthuggna är annars inte hans stil, därtill är hans fantasi för frodig.

Klaus Rifbjerg pendlar sedan länge mellan tre trakter: först Köpenhamn, där han varit förlagschef på Gyldendal och fortsatt är flitig recensent i huvudstadspressen liksom den gode vännen och vapendragaren Torben Brostrøm som både skrivit studier om hans författarskap, och stått för diverse Rifbjerg-antologier. Vidare Skagen på Nordjylland, en utpost mot havet som har ett grundmurat anseende i dansk litteratur- och konsthistoria, dit har många konstnärer dragit sig undan i skapande isolering. Och slutligen Spanien vid vars sydkust han bor emellanåt. Samman med malmöfotografen Georg Oddner har han genom åren skildrat den iberiska halvön, i böcker där bild och text smälter samman i en högre enhet, och han han publicerat dagboksanteckningar om spanska upplevelser som inte alltid varit behagliga.

Men morfar var alltså svensk, och det svenska finns med gång på gång i hans författarskap. Låt oss avsluta denna snabbskiss av den kameleontiske Rifbjerg – att fånga hans egenart är omöjligt – med ännu ett citat ur samlingen “Mytologi” där han för drygt ett kvarts sekel sedan med viss spetsig ironi förundrade sig över världssamvetet Sara Lidmans engagemang i världen utanför Sverige, Norden och Europa:

Hvad er Sara Lidman
for en underlig en?
Hvad skal hun i Vietnam?
Hvorfor bliver hun ikke hjemme (…)
Hvorfor kan svenskerne ikke bare blive hjemme
i det hele taget
vi kan ikke forstå hvad de siger
og det er heller ikke til at forstå
hvad Sara Lidman siger vi forstår
det ikke og det er meget irriterende.

(Adlibris 197 kr)
Vad Klaus Rifbjerg säger förstår vi, och vi är tacksamma att han inte stannat hemma. En av hans “Knastørre digte” har en vackert shakespearesk ton, inför det oundvikliga: “Resten er – som det hedder – tavshed.” Men hellre lånar vi Per Wästbergs optimistiska och uppfordrande slutackord (från hans Rifbjerg-urval “Ärkehertigen och andra noveller”): “Berätta vidare, Klaus, det mesta återstår.”

Så var det 2006. Sedan dess har John Updike gått ur tiden, men Klaus Rifbjerg är vital som alltid och författar med oförminskad fart och styrka. Han berättar vidare, nu allra senast i romanen ”Jordbær” (Gyldendal) som handlar om Edith vars man Robert är döende. Hon blickar tillbaka och gör upp status över sitt liv, äktenskapet har varit hyfsat bra men utan våldsammare passioner. Dem har hon sparat för andra förbindelser med mera äventyrliga män, den första av dem en välbärgad norrman som gett henne både sitt hjärta och emaljerade kaffeskedar. Sina universitetsstudier i Köpenhamn har hon avbrutit för Roberts skull, och blivit småskollärare.

Om detta handlar romanen, men också om Danmarks förvandling under 1900-talet, två världskrig, inflyttning till städerna (hon är uppvuxen på landet), och med varsamt avlyssnade relationer människor emellan, i samma och olika generationer. Edith som är ungefär jämnårig med förra seklet är en försynt varelse. Recensenten i Berlingske (som numera heter bara så, utan det efterföljande ”Tidende”) associerade raskt till Herman Bang och hans ”stille existenser”, i en uppskattande anmälan som påstod att denna jordgubbe kanske inte är en av de bärande pelarna i författarskapet, men ”stadig anbefalesesværdig læsning.”

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln
Om man får tro de syrliga kommentarerna till Bo Eldbrønd-Beks också nyutkomna studie ”Rifbjergs homoerotiske fascination” (Forlaget Underskoven) så är de triviala iakttagelserna i den mera umbärliga, även om temat förstås finns i en del av hans böcker. Här är det förhållandet mellan ynglingarna Janus och Tore i debutromanen ”Den kroniske uskyld” som läggs under en freudiansk och jungiansk lupp, och dessutom det mellan polarforskarna Johansen och Nansen vars sexuella aktiviteter i sovsäcken i polarnattens mörker och kyla förklaras orimlig: sådant klarar man inte av när det är minus fyrtio…

”Klaus Rifbjerg overfører følelser og ønsker på Fridtjof Nansen og Hjalmar Johansen, som han åbenbart vægrer sig ved att erkende hos sig selv” påstår Eldbrønd-Bek, mycket spekulativt, alldeles obevisbart, och ganska illvilligt – han gillar inte sitt föremål.

Han kommer också in på Rifbjergs fjolårsroman ”Skiftespor” som handlar om en ung författande engelsman som i mellankrigstiden slår sig ner i Köpenhamn med sin ännu yngre tyske älskare, och som efter en tid med honom i en lägenhet vid Søerne återknyter kontakten med en äldre landsman. Engelsmännen seglar iväg till USA medan tysken drar hem och blir inkallad, och så kommer kriget.

Om man byter ut de fiktiva namnen i Rifbjergs roman mot Christopher Isherwood, Wystan Hugh Auden och Heinz så har man den faktiska bakgrunden, här skickligt återbrukad.

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).