Paul Celan flydde från Rumänien och stannade ett halvår i Wien innan han for vidare till Paris där han skulle slå sig ner.
I Wien träffade han den tjugoettåriga Ingeborg Bachmann och därmed började en av seklets olyckligaste kärlekssagor, intensivt formulerad i en brevkorrespondens som jag trodde skulle vara spärrad i åtminstone femton år till, men som nu sensationellt finns utgiven i Herzzeit. De båda var sin generations klaraste stjärnor och de visste om det, men den lyskraften vanns till priset av självdestruktivitet och hyperkänslighet som bara blev mer komplicerad av att Celan var gift med Gisèle Lestrange. Menage-à-trois.
Till mötets antagonism hörde att Celan var överlevande jude och Bachmann var dotter till en hängiven österrikisk nazist. Beroendet, förtroendet och den oberäkneliga hudlösheten spelar nervöst genom dessa brev där också Gisèle och Ingrid växlar överraskande varma brev. Femtiotalet gör dem celebra – genom böcker som Sprachgitter och Anrufung des Grossen Bären – medan sextiotalet innebär upprepade klinikvistelser för dem båda.
Ödet sätter punkt följande decennium – Celan berövar sig livet 1970, Bachmann omkommer i en brandolycka 1973. Därförinnan ilar brevet som svalor genom tiden.