Inför dig likt en gud

Om gråten i Gloria Gervitz livslånga diktverk Migrationer

Det börjar i en lidelsefull sammanflätning. Bilder, tider, kroppar, begär. Det är så den mexikanska poeten Gloria Gervitz oavslutade verk Migraciones (1976–) letar sig in i mig som läser och får mig att likna dikten, i dess andning, puls och mottaglighet
Tills jag på något sätt är den
Och i mitt mittersta djup
begråter någon
som också är jag!
sin mor

Migrationer i översättning av Ulf Eriksson och Magnus William-Olsson

Det är denna sörjande, kvinnliga någon – som aldrig bara är diktjaget, bara diktjagets mor och förmödrar eller bara mig, läsaren – som dikten rör sig mot. Migraciones har sedan slutet av 1970-talet publicerats i en rad versioner. I den version som blev den första på svenska i Ulf Erikssons och Magnus William-Olssons översättning (2009) framkallar diktens möte, med denna någon som sörjer, en översvämning av tårar. Det är en gestaltning av gråt som utlöser gråt; ett slags gråtens diktning. Som om tårarna, vilka hela tiden är närvarande i Migrationer om än inte fullt uttryckta, har hållits tillbaka i de första sviterna bara för att desto mer kraftfullt kunna frigöras mot slutet.

För att hålla tillbaka gråt krävs både att trycket är konstant och att det bromsas in. I verkets andra svit Jizkor (ur den hebreiska roten zachor: minns) sker ett sådant tillbakahållande genom en mer stillsam poetisk betraktelse över minnet. Sammanflätningen, eller kanske bättre reflexiviteten, hos dikten är dock ett genomgående drag. Allt som kommer i diktverkets väg måste underkasta sig denna innerliga spegling. Jag tror att det är därför som så många läsare av Migrationer upplever verket nästan som ett svar på en egen kroppslig erfarenhet.

I Jizkor visar sig minnet i obönhörligt förbund med glömskan, med dikten och dess författare varpå diktjaget, liksom förtvivlad över denna insikt, faller i glömskans flod som är den följande sviten, Lethe (från grekiskans Lêthê, glömska). En djupt ensam röst tar vid:

Och jag hörde dig inuti mig
Jag hörde dig i mynningen
Föda fram dig själv

Och orden gick under
Och sanden sög upp gråten
Och jag blev kvar på stranden

The River av Nils Ramhøj ©
The River av Nils Ramhøj ©

Inte ens gråten får diktjaget ha kvar som ett tecken på att hon svarar någon annan, att denna någon verkligen finns, ens som en sann inre bild. Ensamheten som kommer till uttryck är en rörelse bort från jaget, som förkroppsligande den andra (modern) och de andra (förmödrarna) till jaget som själv. Med den förlorade närheten uppstår en stockning i det reflexiva flödet och de/n saknade urskiljs på avstånd från jaget

Ett uppvaknande på andra sidan
Och jag ville veta
Men det var mig bara givet att fråga

Jaget är inte ett med de/n bortgångna utan måste förlita sig på svar som kanske aldrig kommer. Men det är ur den utsattheten och ensamheten som ljuset i nästa svit Pythia (det kvinnliga oraklet i Apollons tempel i Delfi) visar sig och fyller diktjaget med ett tal som sammanlänkar henne med Gud. På så sätt upprättas ett själsligt samtal, en Blues kort sagt, vilket är namnet på den följande sviten. Och med bluesen kan gråten – äntligen – öppna sig i den för mig helt avgörande delen av Migrationer från 2009, Threnos (klagosång), vilken inleds med en dikt över vatten, liksom en föraning om vad som ska komma.

Det som uppstår i Threnos är en brutal medvetenhet om annanheten i det egna och en själv. Den visar sig på en tematisk nivå men kanske särskilt på en språklig. Endast i denna svit möter dikterna på det bekanta språket dikter på det främmande språket engelska. Hebreiska ord, fraser, citat finns med från första sviten Shacharit (morgonbön), de är en del av dikten, men de engelska styckena framkallar ett brott som synliggör språket som språk. Språket är inte längre en förlängning av mig utan visar sig som något annat, varpå även dikten och jag själv framstår som möjliga andra. Här blir också en grundbild i Migrationer till erfarenhet, bilden av en ung kvinna vid en reling eller ensam på kaj, en kvinna som har färdats långt över havet till en ny, främmande plats, och som ger sig till känna inom diktjaget, i texten och läsaren – en kvinnlig någon som är en förmoder och ett inre jag, migrant och exilant. Erfarenheten av grundbilden möter mig i full gestaltning

with big blue beautiful eyes
swollen feet
lungs full of water

disguised as an old woman
soaked to the marrow

a harpooned whale
sinking

//

och jag ville komma till dig
men du var jag

och vattnet var så mörkt

När det bekanta språket återkommer så här, i all sin igenkännbarhet och med så mycket sårbarhet, då kan jag inte hålla tillbaka gråten. Den måste komma, den ställer mig inför mig själv som inför en annans ansikte, framkallar ett sånt underligt etiskt möte. Mig inför mig och ändå inte, diktjaget inför sin mor som är hon själv som är sina förmödrar, ett annat språk inför det egna. Och annanheten är så ofantlig, den går inte att säga. Därav gråten. Därav gråtens dikt.

Tårar, menar gråtforskaren Tom Lutz, kan ha en mängd orsaker men uppstår oftast i de ögonblick då vi allra minst har förmågan att verbalisera det vi känner, då vi är som minst kapabla att artikulera en översvämning av motstridiga och komplexa känslor. Gråten ersätter talet, men kan i sin uttrycksfullhet samtidigt förstås som ett slags språk. Som Samuel Beckett lär ha sagt: Mina ord är mina tårar.

Gervitz dikt är stilmässigt lik gråten. Upplevelser, bilder, tillfogas varandra och dikten fylls stötvis som ett vatten vilket till slut, i Threnos, måste svämma över. I denna versions sista svit, September, flödar dikten som stilla tårar över boksidan och över den andra som är jag, ännu full av frågor, sorg och njutning i min rymd med dikten och dess sista ord: levande.

Migrationer i översättning av Hanna Nordenhök

Det är det flödet som har gett form åt den nuvarande versionen av Migrationer, vilken sedan något år tillbaka finns tillgänglig på svenska i översättning av Hanna Nordenhök (Ramús, 2018). Här finns inte längre några rubricerade sviter, avbrott, ens versaler (utom i heliga namn) eller skiljetecken (utom frågetecknet). Diktverket har förvandlats till ett enda flöde.

Det är en märklig upplevelse att ställas inför dikterna på nytt, igenkännliga men ändå främmande. Migraciones är i alla avseenden en livsdikt, i över fyrtio års tid har den förvandlats genom en rad versioner, men för en svensk läsare som under tio år bara har känt den och levt med den i en version framstår en ny som något obekant snarare än som en del av verkets själva livslopp. Jag söker över sidorna, hittar dikter som jag särskilt känt för, ibland i något varierad form, hittar det som var Threnos, men gråten kommer inte. Den kommer inte eftersom jag vägrar att ta in dikten på nytt.

Egentligen är det nu som jag står inför Migrationer för första gången, för första gången inför förändringen på andra sidan av det bekanta, och i ärlighetens namn, under min behärskning är jag rasande och skräckslagen.

Det vidunderliga är att när jag erkänt det för mig själv ser jag dikten svara mig. Jag tror ett tag att jag kanske inbillar mig, men ordet “rädsla” i sina varierade former förekommer verkligen tre gånger så mycket som i den tidigare versionen. Återigen blir dikten reflexiv och jag kan se mig själv i den:

där är rädslan
hopkrupen
oundviklig
därifrån iakttar den mig
ingenting kan hejda den
den är en ytterlighet
som kärleken till Gud
kärleken till dig
som att axla lydnadens mantel
svepa in mig i mig själv

Vad kan lindra en sådan plågsam svepning? Bara kyssar, svarar dikten, kyssar i överflöd, “jag överöser din rädsla med kyssar” är orden, och en överösning kommer också till fullt uttryck i en nytillkommen erotisk långdikt, rad på rad av “illröda körsbär/ drypande granatäpplen/ sapodillplommon, svällande och svarta/ och mameyfrukter öppna som vulvor”. Och så vidare, och så vidare, och så vidare, rör sig dikten in i smältan, förruttnelsen, torkan, tillbaka till minnet av flickan i oss, just nu, modern som vi fortsätter att lyda, som alltid likt en gud i sin absoluta frånnärvaro.

 

    • Se ett samtal mellan Gervitz och Mikaela Blomqvist från Bokmässan 2018:

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!