En ny antologi – Tracing the Indo-Europeans. New evidence from archaeology and historical linguistics – ger en fascinerande inblick i aktuell forskning om våra indoeuropeiska rötter, om varifrån vi kommer.
 
Sökandet efter våra indoeuropeiska rötter har alltsedan artonhundratalet varit ett levande forskningsområde. Intresset falnade dock under några decennier efter andra världskriget till följd av nazismens brutala överexploatering av allt ariskt. På senare år har forskningen vitaliserats, inte minst genom tvärvetenskapliga ansatser omfattande arkeologi, lingvistik och populationsgenetik. En ny antologi – Tracing the Indo-Euroeans. New evidence from archaeology and historical linguistics – med Birgit Anette Olsen, Thomas Olander och Kristian Kristiansen som redaktörer, ger oss en fascinerande inblick i aktuell forskning på området.
En central frågeställning är givetvis var någonstans det indoeuropeiska urhemmet var beläget, vilket diskuteras av Thomas Olander i det inledande avsnittet The Indo-European homeland: Introducing the problem. Debatten har kretsat kring två alternativa teorier, den anatoliska hypotesen och stäpphypotesen. Enligt den anatoliska hypotesen skulle de indoeuropeiska språken och kulturen ha spritt sig från centrala Turkiet till Europa, Iran och Indien parallellt med jordbruket för så där 9 000 år sedan. Stäpphypotesen hävdar i stället att den häst- och vagnbaserade herdekultur, som uppstod flera tusen år senare i området norr om Svarta- och Kaspiska havet, utgör indoeuropéernas stamort på jorden.
Resultaten från studier inom såväl historisk lingvistik som populationsgenetik pekar numera tydligt ut stäpphypotesen som den i särklass troligaste. Genetiskt sett har Europa förvisso genomgått två större invandringsvågor under den aktuella tidsperioden, en anatolisk som var samtidigt med utbredningen av jordbruket efter den neolitiska revolutionen och en betydligt senare med ursprung på den Pontiska stäppen. Den senare sammanfaller till tid och plats med den så kallade Jamnakulturen, en hästbaserad sydrysk herdekultur.
De genetiska forskningsresultaten stöds på ett avgörande vis av data från den historiska lingvistiken. Vi har en god bild av i vilken ordning de olika indoeuropeiska språkfamiljerna (tex germanska, grekiska, slaviska, indoiranska) knoppats av från den gemensamma stammen. Vi vet också rätt väl när i tiden fårskötsel respektive uppfinnandet av hjulet ägde rum. Indoeuropeiska språk, som har likalydande ord för tex ull, vagn, hjul och axel, bör alltså ha separerats från varandra först efter det att dessa ting kom i bruk.
Det i sin tur gör den anatoliska hypotesen mycket svår att försvara, eftersom det numera utdöda indoeuropeiska språk som en gång talades i Anatolien inte innehöll dessa ljudlika ord. Protoanatoliska var också den språkfamilj som tidigast skiljdes från den indoeuropeiska stammen. De övriga indoeuropeiska språken kan alltså inte ha sina rötter i Anatolien för där fanns inte orden för tex hjul och vagn, vilka så ljudlikt finns i alla idag existerande indoeuropeiska språkfamiljer. Ett ursprung i Sydryssland och Jamnakulturen blir då den enda språkligt rimliga slutsatsen som samtidigt matchar genetiska data.
Ett alldeles färskt bidrag till debatten publicerades oktober 2021 i tidskriften Nature – The origins and spread of domestic horses from the Western Eurasian steppes. Baserat på tamhästens genetik drar författarna slutsatsen att det indoeuropeiska urhemmet låg längre västerut och att indoeuropéernas exodus ägde rum något tusental år senare än vad stäpphypotesen hittills antagit. Intressanta nya data som återigen visar på det tvärvetenskapliga angreppssättets styrka.
Hundar och människor
Vid utgrävningar på den ryska fyndorten Krasnosamarskoe har arkeologerna funnit rika lämningar efter hund och varg. Platsen dateras till sen bronsålder och är belägen på stäppen vid mellersta Volga. Djuren, som alla var av hankön, är styckade i små jämnstora bitar och sedan tillagade över öppen eld. Det hela tolkas som en plats för rituella måltider, kanske associerat till den vitt spridda indoeuropeiska förekomsten av varg- eller hundassocierade grupper av unga krigare som under en tid levde planenligt laglösa utanför det organiserade samhällets ramar. Krigarband som vi återfinner i myten om Roms grundare Romulus och Remus.
Den absoluta lojaliteten med gruppen var helt central och ledaren utsågs genom lottdragning, det vill säga genom gudomligt ingripande. När de unga krigarna så småningom åter socialiserades in i samhället slapp de känna skuld för de eventuella våldsdåd de begått eftersom de hade utförts när de i själva verket var vargar och inte människor. De hade alltså under en tid kunnat leva i en moralisk frizon vid sidan av samhället och där fostrats till vuxna män.
Hunden och människan har en lång gemensam historia, kanske uppemot 30 000 år, vilket rimligen satt sina kulturella spår. Djärvt och fascinerande spekulerar författarna till kapitlet Late Bronze Age midwinter dog sacrifices and warrior initiations at Krasnosamarskoe, Russia Dorcas R. Brown och David W. Anthony, kring hundens plats i mytologin. Såväl i Amerika som i den indoeuropeiska kultursfären vaktas ingången till dödsriket i underjorden av skrämmande och bestialiska hundar. Att myten återfinns på bägge sidor om nuvarande Berings sund kanske indikerar att den går tillbaka på ett gemensamt mytologiskt tema från norra Eurasien, som i så fall skulle vara bland de allra äldsta motiv den komparativa mytologin har identifierat. Tanken svindlar!

Yoga i Norden?
I ytterligare ett associativt kapitel Children of the light: On yoga, body schemes and altered states of consciousness in the Nordic Late Bronze Age – a link to India? diskuterar Kristin Armstrong Oma och Lene Melheim eventuella kopplingar mellan vedisk yogatradition och arkeologiska fynd gjorda i Norden och framför allt i Danmark.
De bägge forskarna har observerat betydande likheter mellan kropps- och handställningar på hällristningar och små metallfigurer och klassiska yogapositioner. Utifrån detta spekulerar de huruvida en yogainspirerad medvetandeutvidgande tradition funnits också i vår del av den indoeuropeiska kultursfären. De pekar även på ormens roll både i nordeuropeisk bronsåldersmytologi och i vedisk yogatradition. I den senare är kundalini eller ormkraften av central betydelse.
Uppsatsen är idérik och djärv men slutsatserna behäftade med svårigheter som författarna åtminstone delvis belyser. Dels är de skandinaviska fynden äldre än de tidigaste skriftliga källorna till yogatraditionen, även om Rig-Veda tydligt säger att yogan är en gammal tradition redan vid nedtecknandet. Dels är eventuella spridningsvägar svåra att belägga. Visst har det funnits kontakter mellan kulturerna i Indusdalen och Mellanöstern och skandinavisk bronsålder har stått i kontakt med området kring Medelhavet, men närmare än så kommer man inte i indiciebyggandet.
Ett alternativ vore att yogaliknande idéer varit vitt spridda över det indoeuropeiska kulturområdet och att Rig-Veda och danska figuriner avspeglar samma tradition. Det vore onekligen väldigt spännande men skulle kräva mellanliggande arkeologiska fynd både i tid och rum. Se där en magnifik uppgift för kommande forskning.
 
- Jenny Larsson, professor i baltiska språk, föreläser om urspråket under Vetenskapsfestivalen i maj 2014: