Redan omslaget till denna omdiskuterade roman – en illustration i en stil som kan föra tanken till Karl May eller Hergés Tintin – antyder något om vad det här handlar om: det exotiska, det avlägsna fjärran, om en tid då världen fortfarande var jungfrulig och av den äventyrslystne kunde tas i besittning. Kracht berättar om August Engelhardt, ett slags hippie från början av förra seklet, nudist och vegetarian, som stiger ut ur civilisationen för att börja en helt ny existens i Söderhavet. Hans ideologi, näring och egentligen enda inkomstkälla är kokosnöten.
I det tyska Nya Guinea grundar han en egen koloni, följande sin tids formel för Europas umgänge med den “ociviliserade” världen. I detta projekt ingår lust till erövring en kanske inte ovanlig förening med eskapism, alltså den vantrivsel i kulturen som Dr. Freud ungefär samtidigt som Engelhardt ger sig ut på sin resa tyckte sig ha upptäckt.
Berättelsen är tämligen banal – stundtals tycker man sig läsa en dåtida missionärs eller kolonialtjänstemans lika förnumstiga som fördomsfulla minnesanteckningar. Krachts roman har av kanske just den anledningen fått utstå mycket kritik: här skulle högerradikalt tankegods ha förklätts till konst, rasistiska och nationalistiska föreställningar förföriskt oskuldsfullt serveras läsaren.
Kracht har med några tidigare romaner vunnit en stor publik i Tyskland och anses som den kanske främste yngre uttolkaren av det moderna livets intighet.
För egen del har jag svårt att se de obehagliga idéer och övertygelser som här emellanåt förs till torgs som annat än organisk del av den konstnärliga gestaltningen: Kracht har valt att skildra en misslyckad konstnärsnatur för att visa hur denna “typ” kan ses som föregångare till ett senare totalitärt skede i Europa i allmänhet och Tyskland i synnerhet.
Och med detta, förefaller det mig, har han lyckats.
– Se en intervju med Kracht om boken här: