Ilvo Diamanti – Un salto nel voto. Un ritratto politico dell’Italia di oggi

Ilvo Diamanti

Klicka här för att komma till bokhandeln

Klicka här för att komma till bokhandeln

Av ÅKE MALM

Hur gick det egentligen i valet 24-25 februari? Hur kom det sig att det krisade för Demokratiska partiet (Pd) som ju utsetts till segrare redan före valet? Hur kunde istället Silvio Berlusconi komma tillbaka och dominera både valkampanj och efterval? Och – inte minst – vad gjorde Beppe Grillo för att bli valets verklige segrare? Svaren på dessa frågor, och många andra därtill, kan man nu få sig serverade i en rykande färsk undersökning som Ilvo Diamanti presterat på kortast möjliga tid.

Han är professor i statskunskap vid universitetet i Urbino (Carlo Bo), har skrivit rader av analyser om olika politiska situationer och medverkar minst en gång i veckan i La Repubblica. Han är italiensk mästare (anser jag) i att skriva korta meningar, vilket sannerligen inte är en sport som många deltar i. Hans välrakade kranium syns i de flesta TV-studios. Vid sitt universitet leder han en grupp samhällsforskare som bidragit till den nu aktuella boken. Till dessa kommer många specialister på opinionsundersökningar även vid andra universitet. Alltså, en väldokumenterad bok med en utförlig statistisk del som ger svar på det mesta en undrande menighet kan formulera.

Men låt oss ta det från början. Det står alldeles klart att valet i februari betydde en vändpunkt i landets politiska och sociala liv, hävdar Diamanti. En djup klyfta mellan tidigare politiska situationer och nu. Istället för att göra den politiska situationen mera lättläst och lättförstådd, åstadkom valet nya motsättningar, nya grupperingar och en än mer svåranalyserad situation. Så nu – två månader efter valet – befinner vi oss i en situtation som var omöjlig att förutse före valdagen. Ilvo Diamanti formulerar det så här: ”Det enda som är riktigt klart är att nu finns det ingenting som är verkligt klart.”

Och detta är ju inte någon uppmuntrande inledning på en bok som skall förklara varför det blev som det blev. Men Ilvo Diamanti lyckas konkretisera händelserna på ett alldeles utomordentligt vis. Som när han hävdar att Italien numera har tre kraftcentra i politiken. Mitten-vänstern, Demokratiska partiet (Pd) – SOM INTE VANN. Mitten-högern, Frihetens folk (Pdl) – SOM INTE FÖRLORADE. Utanför alla block Femstjärnerörelsen (M5S) – som tog en position MOT ALLA. Till detta kommer en liten minoritetskoalition, den kring Mario Monti, som placerade sig i mitten men i praktiken står utanför planen där det verkliga spelet försiggår.

Tre aspekter kännetecknar detta spel. Den första är instabilitet och osäkerhet – hälften av väljarna väntade in i det sista med att bestämma om de skulle rösta och vem som i så fall skulle få deras röst. Var tionde tvivlade in i det sista. 40 procent röstade på ett nytt parti jämfört med tidigare val.

– Detta land – som är splittrat i allt – lyckades paradoxalt nog nå enighet om ett sätt att representera olusten kring den representativa demokratin, skriver Ilvo Diamanti. Mest klar i detta avseende är naturligtvis M5S som föreslår nya, direkta former att delta i demokratin och som hävdar att internet är lösningen.

En andra aspekt är just M5S, skapat och grundat av Beppe Grillo, som fram till bara några månader före valet uppfattades som något pittoreskt, ett högljutt protestparti. I valet fick det 25 procent och blev landets största parti i valet till Deputeradekammaren.

Den tredje aspekten är förstås den explosion av misstänksamhet och kritik mot de demokratiska institutionerna som tydliggörs med att endast 5 procent av opinionen anser sig ha förtroende för parlament och partier. I februarivalet samlades den misstron i de 25 procent som stannade hemma på valdagarna. En ökning med fem procentenheter jämfört med tidigare val.

Bersani, Berlusconi och Grillo

Bersani, Berlusconi och Grillo

En lång rad förhållanden som under decennier varit typiska för det italienska samhället ändrades genom valet, tex den tidigare kopplingen mellan parti och område. Det senaste exemplet är Lega Nord, som till och med uppfann ett namn på sitt område: La Padania. Men det har sedan länge funnits också andra. Gamla kommunistpartiet t ex (idag Pd) och dess koppling till ”den röda zonen”, alltså till Emilien, Romagna, Toscana, Ligurien och Umbria. Numera har både Lega Nord och Pd fått se sin tidigare kontroll över dessa territorier minska kraftigt. Samma sak gäller för Pdl. Det skapades och utvecklades i Lombardiet och Piemonte men kan nu istället betraktas som ett utpräglat språkrör för behov och maktcentra i Syditalien.

Att den verklige segraren i valet heter M5S råder ingen tvekan om. Tar man hänsyn till den korta tid partiet, eller rörelsen, funnits till, slår Grillo och hans grillini till och med Berlusconis Forza Italia. M5S blev största parti i 50 provinser av 108. Pd fick nöja sig med 40 och Pdl med bara 17, alla i Syditalien.

Till bilden hör naturligtvis också det minskade valdeltagandet, en ständigt sjunkande kurva, från de 93,8 procenten som deltog 1953 till dagens 75 procent. Trenden har förstärkts och inte ens varannan väljare gick till urnorna i Roms kommunalval nyligen.

Ser man till könsfördelningen konstaterar Ilvo Diamanti och hans kollegor att majoriteten av kvinnorna röstar på högerpartierna. Pd har för sin del en avgörande majoritet av de riktigt gamla väljarna men får inte mer än 30 procent av åldersgruppen upp till 55 år. Pd har den största andelen väljare med kortaste skoltiden, medan Pdl däremot har sina väljare bland dem med som stannat vid det italienska mellanstadiet, medan M5S spelar över hela spektrat från mellanstadie till universitetsexamen. Framför allt har Grillo den närmaste kontakten med dem som är aktiva på arbetsmarknaden. 38 procent är arbetare och 40 procent arbetslösa. Pdl fortsätter att värva väljare bland kategorin hemmafruar och bland dem som betecknar sig som ”aktiva katoliker”, vilket i detta sammanhang betyder att de går i mässan varje söndag.

Ett viktigt kapitel i boken, som utarbetats av Luigi Ceccarini, forskare vid Urbinouniversitetet, innehåller en analys av hur valkampanjen verkligen gick till och vilka faktorer som inverkade på resultatet. Ceccarini konstaterar att vid de två närmast föregående valen hade 66-67 procent av väljarna ”inte något tvivel” om vem de skulle rösta på. Den siffran rasade nu till 54 procent. Antalet osäkra väljare ökade alltså på mindre än 5 år med 13 procentenheter, vilket betyder 4,5 miljoner av väljarna.

Fortfarande är TV:n källan för den stora majoritetens politiska information. 90 procent av italienarna litar på den. Tidningarna stannar på 63 procent. Det nya är förstås internet – någon myntade uttrycket ”Det första valet 2.0”. Internet ökade med 16 punkter och närmar sig nu 40 procent. Twitter exploderar då tidningarna följer upp kommentarerna på Twitter, då det går från nya till gamla media.

Silvio Berlusconi gjorde den viktigaste upphämtningen. I oktober 2012 hade han i TV först meddelat att han skulle avstå från att kandidera. Några veckor sedan var han i full gång med att dra igång sin kampanj. En intensiv period där alla former av media utnyttjades. TV, radio, tidningar och webben – han spelade på alla bord. Och budskapet var enkelt: ingen fastighetsskatt på egna hemmet, ingen ökning av momsen från 21 till 22 procent. Enkla besked – men de gick hem. Kampanjen gav resultat och nu är hans parti tillbaks i regeringsställning – visserligen tillsammans med Pd. Men ändå!

Samtidigt ser experterna hur Pdl är bundet till sin skapare. Den dagen kan inte vara långt borta när han definitivt tvingas dra sig tillbaka. Och då talar mycket för att Pdl inte kommer att finnas längre. Berlusconi själv talar redan sedan flera veckor om att göra något alldeles nytt – att gå tillbaks till Forza Italia och skapa ett parti med företagsledare och med stark bindning till ett bestämt område.

Just det som Ilvo Diamanti och hans medarbetare konstaterade hade varit Berlusconis svaghet i kampanjen.

___________

– Klicka här för att bläddra i boken

– Se en intervju med Diamanti om Grillos och rörelsens framgång

Kommentera: