I en omtalad essä publicerad i mitten av 1990-talet jämför den italienske semiotikern och författaren Umberto Eco Apples operativsystem med Microsofts system MS-DOS. Om Apples system är katolskt genom sin användarvänlighet och sina enkla ikoner som steg för steg leder de troende gemensamt till deras mål, så är DOS protestantiskt, eftersom det lägger stor vikt vid den enskildes kunskaper, förmåga och val. Mitt emellan dessa ligger den anglikanska kompromissen Windows: på ytan ett katolskt operativsystem med all dess användarvänlighet, men man kan närsomhelst återvända till det underliggande protestantiska DOS och dess svårtillgängliga programmering.
Ecos liknelse är fyndig men på sätt och vis också tidsbunden. Det verkar just nu som att det katolska Mac OS har vunnit kampen om själarna, inte minst sedan mångas privata andakt har inlemmats i den större liturgin i form av iOS, det operativsystem man finner i iPhone och iPad.
Till för en tid sedan förutsatte den sömlösa integrationen i det större datoruniversumet visserligen att man dockade sin telefon eller surfplatta med sockenkyrkan, det vill säga något slags stationär dator, men numera har också det bandet klippts och det går att uppdatera sin bärbara surfpryl direkt mot moderkyrkan i USA, där Apples servrar står.
Givetvis är det inte så att varje användare av ”smarta” mobiler har en iPhone eller varje dator som säljs är en Mac, men även de konkurrerande systemen som kör Windows eller något annat operativsystem eftersträvar i dag i princip samma slags användarvänlighet som Mac OS. Det finns en kamp mellan kyrkor kan man säga, men kampen utspelas inte längre, annat än högst marginellt, mellan katolska och protestantiska system, i Ecos typologi, utan samtliga operativsystem som används av den vanlige konsumenten är nu en form för katolsk användarvänlighet.
Apples karismatiske ledare, Steve Jobs, dog i oktober 2011 efter en lång tids cancersjukdom. Det var en händelse som gav återklang världen över och som bland annat yttrade sig i närmast kultiska former av minnesyttringar utanför Apples kedja av butiker. Jobs visade sig vara en person som genom sina tekniska produkter hade berört miljoner människor över och nu ville man betyga sin vördnad för denne superentreprenör.
Det är ett intressant fenomen i sig, att Jobs död gav upphov till en form av dyrkan, och jag har ännu ingen riktigt bra teori om vad detta kommer sig. Otvivelaktigt kommer den religionspsykologiska eller religionssociologiska forskningen inom en inte alltför fjärran framtid att publicera olika hypoteser kring dessa tilldragelser.
Låt oss här nöja oss med att litet ironiskt konstatera att Jobs i livet varit en mästare på att dramatisera släppet av en ny eller uppgraderad produkt. Kombinationen av scenframträdanden där produkterna lanserades som kunde följas via nätet världen över – med deras återkommande ”one more thing” – och hemlighetsmakeriet kring produkterna innan den officiella presentationen lyckades skapa ett intresse kring vad Apple nu var i färd med att presentera som bland annat innebar att all världens tidningar skrev om såväl spekulationerna som den nya produkten alldeles gratis.
Visserligen annonserade Apple – några av annonskampanjerna, till exempel ”Think different” är legendariska – men en stor del av marknadsföringen sköttes av dagstidningar och fackpress alldeles gratis. Kulten kring Apple och Jobs anses vara av ett så stort allmänintresse. I jämförelse med detta är de enstaka kritiska artiklar som också publicerats om Apple, deras tidigare brist på miljötänkande och arbetsvillkoren på deras fabriker, förmodligen ett intet.
Bara några veckor efter Jobs död publicerades den amerikanske journalisten Walter Isaacsons biografi Steve Jobs. Om detta är en händelse som ser ut som en tanke så är tanken Jobs egen. Halvt medveten om att hans sjukdom var på väg att ta livet av honom hade Jobs själv hört av sig till Isaacson – som tidigare skrivit biografier om både Benjamin Franklin och Albert Einstein! – och bett honom att skriva hans egen biografi. Efter en viss tvekan gick Isaacson med på förslaget och resultatet blev den bok som kom att bli en av 2011 års bestsellers trots det sena publikationsdatumet. Även efter sin död kommer alltså Jobs att påverka, kanske inte så mycket utformningen av framtida produkter som bilden av en framgångsrik företagsledare, i form av en drygt sexhundrasidig bok.
Det skall sägas att Isaacson knappast har skrivit något idolporträtt; Jobs framstår som en dr Jekyll och Mr Hyde-natur: lika sedd och betydelsefull som han kunde få den att känna sig som stod i fokus för hans uppmärksamhet, lika iskall kunde han senare vända sig emot samma person. Sin omgivning kunde han kontrollera med regelbundna vredesutbrott; även hans närmaste familj vittnar om hur han kunde vara okänsligt frånvarande under långa perioder. Han hade som ung lärt sig att stirra på någon oavbrutet utan att blinka, en teknik som han gärna använde i affärssammanhang för att få sin vilja igenom.
Under läsningen av Isaacsons biografi hade jag Ecos essä i tankarna, men kanske främst eftersom den framstod som tämligen missvisande. Jobs var långt ifrån influerad av något slags katolicism, vare sig i kulturell eller religiös bemärkelse. Centralt för Jobs eget, privata religiösa tänkande framstår i stället en viss form av (västerländsk) Zen-buddhism.
För Jobs innebar Zen-buddhismen, till skillnad från kristendom, en betoning på andliga erfarenheter snarare än ett visst läroinnehåll. Till viss del ett barn av den kaliforniska hippierörelsen på 1970-talet, var Zen för Jobs en del av en livsstil som han på sätt och vis bibehöll under hela sitt liv. Zenbuddhismen för Jobs del betydde snarare intensitet och intuition än inre frid, och i biografin finns det ett flertal vittnen som menar att Jobs Zenbuddhism yttrar sig bland annat i den minimalistiska estetik som kännetecknar Apples produkter.
Apples universum är på sätt och vis gnostiskt; ingen del av det ”fallna” universum får tillåtas störa ljuset och friden i den perfekta funktionaliteten. Det ironiska i det hela – som knappast är en kommentar om Zenbuddhismen som sådan utan om just Jobs tillämpning av den – är kontrasten mellan den aura av alternativrörelse och motkultur som Jobs ville förläna åt Apple (”think different!”) och den hårda kontrollen över framställningen och användningen av Apples produkter som också är en del av hans arv. Till skillnad från sin tidigaste kollega Steve Wozniak, som aldrig riktigt ville ta patent på något och som snarare förkroppsligade den antikapitalistiska delen av hippierörelsen, har Jobs gett ansikte åt vad det kapitalistiska entreprenörskapet innebär i begynnelsen av 2000-talet.
Det är förvisso intressant och även ganska roligt att, som Eco en gång gjorde, försöka karaktärisera olika produkter med en religiös typologi och även kanske att spåra religiösa influenser på ett visst slags designfilosofi. Men än viktigare är kanske att fundera över vilka konkreta former fenomen i vår samtid tar och vilken som är deras religiösa signifikans.
Jag skulle tro att den religion som till syvende og sidst kännetecknar Apple vare sig är något slags kristendom eller något slags Zenbuddhism utan helt enkelt en samtida form av kapitalism som i sig och som sådan bär religiösa drag. Jag kan naturligtvis byta dator från den iMac som jag skriver detta på till en dator av annat märke, men det kommer knappast att innebära någon större skillnad. Jag skulle kunna välja en Windowsmobil i stället för den iPhone jag nu använder, men frågan är om det är så mycket mer alternativt.
Självklart måste jag inte hålla mig à jour med vad som händer på Applefronten, men vad jag än väljer (och jag kan välja, eftersom jag tillhör en priviligierad del av världen och har de nödvändiga ekonomiska resurserna) är frågan om det längre finns någon möjlighet att logga ut. Apple är alltså långt ifrån religiöst oskyldigt eller neutralt, men inte på det sätt som Eco en gång föreställde sig.
Ola Sigurdson