Historiae 
Dikter av Antonella Anedda

Antonella Aneddas senaste diktsamling Historiae (”Historier”) är en storslagen diktsamling som inte lämnar läsaren oberörd. Det handlar inte uttalat om migration eller flyktingar, men i många dikter finns bilder av och antydningar om kriget i Syrien. Om människor som tvingas fly och människor som drunknar i kampen för ett drägligt liv, som tvingas skapa sig nya liv på andra platser, med allt vad det innebär. Det är svårt att inte läsa dikterna i ljuset av detta, det överskuggar, tränger in och färgar av sig. Ingen undkommer detta genomgripande, inte minst finns det i poetens eget liv och vardag.

omslag anedda historiae dixikonSom de flesta etablerade poeter i Italien är Antonella Anedda akademiker, hon har en examen i modern konst, doktorerade i Oxford och arbetar numera på italienska universitet i Lugano i Schweiz. Därför känns det ganska naturligt att samlingen inleds med delen ”Observationer”, ett ord som också kännetecknar Aneddas poetik. Hennes blick är genomträngande, närgången, men aldrig dömande, snarare luckrar hon upp allting hon ser i förlåtande beståndsdelar, med en förmåga att samtidigt observera ovanifrån. På så sätt bildar dikterna en sfär som inom sig rymmer livet, döden, nuet, det förgångna, jorden och geografin, rymden, kvantfysiken, det animaliska och – i allra högsta grad – det mänskliga, liksom både det översinnliga och det konkreta. Även om dikterna förflyttar sig – liksom migrerar – i tid och rum, så får hennes känslighet för detaljer och närvaro allting att verka sammanhållet, jordnära.

Och för att föra ner resonemanget dit, till det jordnära, tar flera av dikterna avstamp på olika platser på Sardinien, varifrån Anedda ursprungligen kommer. Redan här möts vi av associationerna till de andra öar där så många flyktingar går iland, eller flyter iland döda:

”Månen kyler i öns hjärta
tystnaden som sjunker i de döda svalgens land.
Som de på Romartiden
knuffar ner de slaktade kropparna i brunnarna”.

En annan skildrar en ogästvänlig ö

”utan källor och ängar, utan sluttningar
med mandelträd och hassel
aldrig-någonsin blommor förutom dessa – ljuvt radioaktiva – havsanemoner.”

Flera centrala dikter handlar om moderns död, där rädslan hos både poeten och den döende modern, sorgen och minnena liksom bemästras genom det konkreta:

”det grymma och vackra livet
och ansiktet hos en ung sjuksköterska
som syns genom bubblan från droppet.

I en annan dikt söker hon bland sina filosofer något som ska hjälpa modern i hennes dödsångest, men konstaterar att

”det finns inget försvar
att hennes utrymme, det som fysiken hävdar
är närvarande från det att vi föds
är avväpnat varje medkänsla
och att tiden verkligen är hålet som slukar.”

Sedan lägger hon sig intill modern och väntar på hur hon ska sluta att lukta medan hon dör.

En gripande dikt berättar om hur sorgen tar sig uttryck:

”huvudet i det tätaste berget av ylle, klamra sig fast
i rockarnas svärta, tugga som i vinterdvala
smärtan lämnad som mat.”

Antonella Anedda (Wikimedia commons)
Antonella Anedda (Wikimedia commons)

Också själva smärtan i att dö gestaltas så fysiskt att det nästan blir outhärdligt: ”fyra fingrar tillsammans,” skär i luften som ”en liten yxa” och när hon försöker skriva så kommer bara A och O ”på pappret innan pennan ramlar. ”A och O är de bokstäver sorgen börjar med”.

Genom att gå nära och vara sårbar gör hon det mänskliga så uppenbart. För precis alla gör det ont att mista någon närstående och vi är alla maktlösa inför de känslorna. Poetens mor är inte mer eller mindre värd än någon av alla de människor som dör i vår tids katastrofer, men genom dikterna får vi syn på hur outsägligt och sorgligt det är när ett liv släcks ut.

Jag ser också döden här som en förflyttning mot ett annat tillstånd, till den andra sidan. Eller till ett helt annat liv. För dem som flytt, tänker jag, upplevs flykten ibland kanske som en nästan lika stor omställning.

Också mer specifikt handlar många dikter om att bemästra det svårbegripliga och smärtsamma genom att mäta, namnge, klassificera, på ett vetenskapligt, nästan tvångsmässigt sätt. Dikterna har titlar som ”Genomsökning, Anatomi, Geografi, Observation” och inte minst viktiga ”Historier” som anspelar på Tacitus skrifter och söker historiska samband.

Och i strofer som:

”Mitt matematiska sinne försöker kalkylera
flickornas ålder, kullarnas höjd
och hur lång tid kan ta för en sten att rulla
innan den träffar en annan bil …”

eller som i: ”Ibland inbillar jag mig att få grepp om sakernas samband”, försöker hon på hitta detta samband utan att för den skull lyckas. Det finns något djupt mänskligt i hur hon (vi alla?) ständigt söker bemästra det ogripbara och lika ständigt söker meningen med det.

Antonella Anedda befinner sig i en oavbruten kommunikation mellan in- och utblickande. Ofta återkommer hon till det jag uppfattar som diktsamlingens tema, även om dikterna som sagt spänner över en större rymd. Hon läser Tacitus under ”denna sommar fylld av massakrer” medan i en annan dikt bilder flimrar från teven på ”levande döda och dödas ansikten” då ”Historien mångfaldigar deras andar, fyller upp dem/till imperiernas gränser i den järnålder som bestrålar oss.” Hon undrar om ”Det verkligen är omöjligt att tvätta bort den ömsesidiga skammen?” när hon ser fattiga människor rota i soplårarna efter saker att använda och sälja.

Hennes poetiska tillvägagångssätt, att försöka länka samman och hitta samband, är inte bara en poetik utan också en livshållning. Kanske en nödvändighet i vår tid. Anedda skriver ju inifrån en trygg och bekväm värld i förhållande till de människor som måste fly, som utsätts för svåra umbäranden. Men vi å andra sidan, vi som har det så ”bra”, måste ju ständigt rådbråka vårt samvete. Antonella Aneddas poesi är i denna mening trösterik och lättsam trots att den rör vid många smärtpunkter. Det är något helande i att erkänna sin maktlöshet, sin desorientering, utan att för den skull ge upp sin (med)mänsklighet:

”Jag blir kvar länge och tänker att betraktandet
fritt från dömande räcker också för att leva
och är en form – given oss människor – att älska.”

 

– Antonella Anedda läser själv en dikt ur Historiae:

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!