Ian McEwan – The Children Act

Ian McEwan (Wikipedia)

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

AV HANS-INGVAR ROTH
Många författare har under senare år blivit starkt påverkade av dramatiska omvärldshändelser som också inspirerat deras romanskrivande. Den engelske författaren Ian McEwan till exempel har i sina senaste romaner lyft fram några av mänsklighetens ödesfrågor såsom det globala klimathotet (i romanen ”Hetta”) och den globala terrorismen (i romanen ”Lördag”).

I McEwans senaste roman ”The Children Act” tar McEwan upp brännande frågor kring barn och rättigheter och hur domstolar ska agera beträffande kniviga värdekonflikter, inte minst mot bakgrund av att våra samhällen blivit mer religiöst pluralistiska. Att som romanförfattare just utgå ifrån teman som engagerar huvuddelen av jordens befolkning är självklart ett lovvärt projekt, speciellt om författaren också studerat frågorna ingående och även försökt leverera nyanserade verklighetsbeskrivningar och värdeomdömen. McEwan förberedde sig också noggrant inför skrivandet av ”Hetta” och ”The Children Act” genom att tala med flera klimatforskare och jurister.

Risken med att låta ett visst tema få styra en romans utformning är dock att det mångfacetterade i händelserna och människoödena lätt kan komma att negligeras. En så kallad temastyrd roman riskerar att bli för lite ”konkret” och för lite ”abstrakt” på en och samma gång. De enskilda individerna med sina unika livserfarenheter och relationer kan tendera att komma i skymundan, liksom de mer fundamentala och eviga existentiella frågorna (vilka kanske också helst bör antydas mellan raderna just för att stimulera läsarens fantasi). McEwans senaste roman faller emellertid inte i denna fälla utan han konstruerar en fängslande romanintrig med utgångspunkt i en kvinnlig jurists vedermödor att hantera ett komplicerat rättsfall med religiösa förtecken

Romanens huvudperson är den medelålders domaren Fiona Maye vars trettioåriga barnlösa äktenskap håller på att falla sönder efter det att hennes man träffat en yngre kvinna. Parallellt med detta händelseförlopp konfronteras hon med ett svårt rättsfall som gäller en 17-årig pojke – Adam – vars föräldrar är medlemmar i Jehovas vittnen. Pojken som har allvarlig leukemi behöver omedelbart en blodtransfusion för att kunna överleva. Eftersom Jehovas vittnen förbjuder blodtransfusioner blixtinkallas Maye för att avgöra frågan. Då pojken bara är 17 år betraktas han fortfarande som minderårig och han har således inte någon laglig rätt att själv få bestämma om blodtransfusionen.

En stor del av romanen uppehåller sig vid Mayes relationer till pojken och hennes stora beslutsvånda. Pojken som visar sig vara ytterst intelligent och reflekterande vill inte ha någon blodtransfusion. Då det bara återstår en ytterst kort tid tills att han blir 18 år ställs således frågan på sin spets. Maye blir starkt emotionellt berörd av Adam och får allt svårare att skilja på sin professionella roll och sitt mer personliga engagemang.

I samband med hennes smärtsamma beslutsprocess återkopplar Fiona Maye till andra svåra rättsfall som hon fått uppleva genom åren. Ett sådant fall var ”siamesfallet” där ett friskt barn var sammanvuxet med sitt svårt sjuka syskon. Maye ställdes här inför alternativen att genom en operation rädda livet på det friska barnet och därigenom släcka det andra barnets liv, eller att inte göra någonting alls, vilket med stor sannolikhet skulle innebära båda syskonens död inom en snar framtid. Detta fall skiljde sig i moraliska hänseenden från ”blodtransfusionsfallet” och involverade en helt annan moralisk tragik och dramatik. Båda fallen åskådliggör emellertid vilka dramatiska värde- eller rättighetskonflikter som en domare ibland kan ställas inför i sin yrkesgärning.

Ett välkänt budskap i Ian McEwans roman (i samklang med existentialismen) är att när det gäller de riktigt stora etiska besluten i våra liv står vi alla til syvende og sidst helt ensamma, något som Fiona Maye blir succesivt medveten om. Det finns ingen eller inget att luta sig emot – vare sig i form av en medmänniska, en grupp eller någon juridisk praxis. Vi måste alltid själva fatta de avgörande besluten och detta är också en ständig ”boja” och ”befrielse” för oss genom livet.

_____________

  Ett längre samtal med McEwan om boken här:

Kommentera: