Innan el- och energipriserna började skena efter Rysslands invasion av Ukraina var uppvärmningen av våra hem en självklarhet. Men så har det inte alltid varit. För inte så länge sedan höll man under vintern delar av bostaden ouppvärmd och trängde sig samman i ett av rummen. Centralvärmen kom först på 1920-talet. Claes Caldenby, professor i arkitektur, skriver här om uppvärmningens arkitekturhistoria.
Vintern är kall, trots global uppvärmning. Skenande elpriser har för första gången på länge givit oss anledning fundera över hur vi får ett behagligt inomhusklimat, när vi inte kan ta tillgången på billig energi för given. Och ändå kan vi bara försöka föreställa oss hur det känns att övervintra i en källare i krigets Ukraina, utan el. Matlagning över öppen eld har där åter blivit en lösning.
Kylan, liksom kriget, dödar oss omedelbart om vi inte skyddar oss. Miljöförstörelsen, som kriget i så hög grad bidrar till, drabbar oss först på lite längre sikt. I Norden klarar vi inte vintern utan väggar och värme. ”Hus och härd” är ett stående uttryck som visar på två grundläggande sätt att kontrollera klimatet. Det rör våra livsvillkor och är därmed grundläggande kulturhistoria.
Eldstaden, den tillförda värmens fasta plats, var länge synonymt med rum. Bostäders storlek räknades i antal eldstäder, även om det i äldre tid också kunde finnas rum för sommarbruk utan eldstad. Och vi har anledning att påminna oss att vi bor och odlar längre norrut än någon annanstans i världen. Globalt däremot lär energianvändningen till kylning vara större än den till uppvärmning.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
I traditionsbygget hänger hus och härd nära samman. Jag är själv gammal nog att minnas det klassiska skolmognadsprovet att rita ett hus med skorsten och flaggstång, där tricket var att röken och flaggan skulle blåsa åt samma håll. Och det var ingen abstrakt kunskap. Varje höst fylldes bakgården till det lilla hyreshus där vi bodde med en vedstapel som luktade fuktig skog och höll huset varmt under vintern. Att kokslovet var krigsårens sätt att spara bränsle under årets kallaste vecka genom att inte värma upp skolan förstod jag så småningom. Ouppvärmda rum och att tillfälligt tränga ihop sig är ett sätt att hushålla med energi.
Arkitekturen är klimatkontroll, huset skyddar oss men uppvärmningen formar också huset. I böndernas enkelstuga fanns två rum, storstuga och kammare, som delade skorstensstock och hade varsin eldstad. Elden var både värme och ljus mörka kvällar. Man eldade på kvällen och på morgonen var det kallt igen, innan de morgontidigaste satte fyr i spisen. Under den kallaste vintern flyttade man ihop i köket. Om det fanns en sal stod den kall, utom när det kom gäster. När husen växte under 1800-talet kom kvadratplanen där krysset mellan de rumsavskiljande väggarna var platsen för skorstenen med kakelugnar rygg i rygg.
Först på 1920-talet slår centralvärmen igenom med vattenburen värme från en central panna i källaren. Centralvärmen får för de enskilda bostäderna konsekvensen att värmekällan flyttar från rummets centrum till den kalla ytterväggen, i form av en radiator som strålar värme och hindrar kallras. Därmed upphörde också den naturliga ventilation som ett bara nödtorftigt tätat hus hade genom skorstenen.
Ventilation blev en egen uppgift att lösa för teknikerna. Teknik ersatte arkitektur. Arkitekten Ivar Tengbom skrev i en artikel 1922 kritiskt om ett byggande i hastig förändring:
”I det inre har kakelugnar med deras sunda uppvärmning och naturliga luftomsättning, ersatts av värmeledning, otvivelaktigt en försämring i hygieniskt avseende och en minskning av varaktigheten”.
Samlingsbeteckningen VVS – värme, ventilation, sanitet – för branschen blev inte vanlig förrän på 1950-talet, när den nya tekniken fick sitt stora genombrott.
Försäljningsframgången för norske Lars Myttings bok Hel ved (som lär ha samma bibetydelse som ”helylle” på svenska) från 2011 visar hur ämnet uppvärmning berör. Här kan man lära sig allt om huggning, stapling, torkning och eldning med ved. I Norge har man mest gjutjärnskaminer så den svenska översättningen har fått ett extra kapitel om kakelugnar (”svenskeovne” på norska).
Kakelugnen är en svensk uppfinning från 1767 av arkitekten Carl Johan Cronstedt, på statlig beställning i en tid när man insåg att det gällde att hushålla med skogen som behövdes för järnframställningen. Genom att låta röken avge sin värme i ett vindlande murverk innan den släpptes ut genom skorstenen behöll kakelugnen mer av värmen längre.
Det tacksamma i kulturhistoriska grepp på tekniska ämnen visar också författaren och journalisten Ulrich Grobers bok Die Entdeckung der Nachhaltigkeit: Kulturgeschichte eines Begriffs från 2010.
Det idag kanske slitna begreppet hållbarhet visar sig gå att spåra långt tillbaka i tiden, mycket längre än till Brundtlandskommissionen 1987. Framför allt hittar han det i 1700-talets skogsbruk i Tyskland. Enligt Grober var det den första medvetna politiken för att se till att uttaget av resurser inte översteg återväxten. Skälen var desamma som låg bakom kakelugnen i Sverige: Stora mängder virke gick åt till att göra träkol för gruvdriften.
I gruvfogden Hans Carl von Carlowitz bok Sylvicultura oeconomica: Anweisung zur wilden Baumzucht från 1713 återfinns begreppet ”nachhaltende Nutzung”, hållbar användning. Det blev i hertigdömet Sachsen-Weimar, under Goethes tid som minister där, som detta kom att prövas i praktiken.
Att hålla det varmt inomhus är fortfarande ett livsvilkor, men det är som om den moderna tekniken fått oss att glömma det. Det finns två arketypiska sätt att kontrollera klimatet – vindskyddet (the structural solution) och lägerelden (the power-operated solution) – hävdar arkitekturkritikern Reyner Banham i inledningen till sin bok The Architecture of the Well-Tempered Environment från 1969. Därmed talar också han om huset och härden.
Under det teknikfascinerade 1960-talet, där han själv var en central figur, var Banham dock mest intresserad av huset som maskin och av de mekaniska hjälpmedlens historia, även om han också visar något tidigt exempel på passivhus. Hans yngre kollega Peter Davey, länge redaktör för tidskriften Architectural Review, talade om två sorters grön arkitektur, den ”råa” och den ”kokta”. Den råa var den som lade sig nära naturen i sina lösningar, medan den kokta förlitade sig på den mest avancerade tekniken.
Det behöver inte vara en motsättning. William Morris skulle ha välkomnat mikrochipsen skrev Davey också i sin bok Arts and Crafts Architecture: The Search for Earthly Paradise från 1980. Till Banhams förtjänster hör att han vidgade arkitekturhistorieämnet från att i sin smalaste form handla om byggnadens fasader till att också intressera sig för de tekniska systemen. Till hans svagheter hör att han, i tidens anda, gav de tekniska systemen ett så starkt egenvärde.
Tidstypiska var metabolisterna, en japansk arkitekturrörelse från 1950-talet som ville se både byggnader och städer som organismer med en ämnesomsättning och gärna lyfte fram motortrafikleder och ventilationskanaler som de främsta formgivande elementen.
Centre Pompidou från 1977 är ett exempel på en sådan high tech-arkitektur med sin frilagda rulltrappa och sina starkt färgade exponerade ventilationskanaler på baksidan. ”A maintenance nightmare” kallade ekologen Stewart Brand detta i sin bok How Buildings Learn: What Happens after they are Built från 1994 där han i en annan tid starkt pläderar för en underhålls- och hållbarhetssyn på arkitekturen. ”A building is not something you finish, it is something you start” är en av Brands tänkvärda formuleringar.
”Climaticist” kallar Lydia Kallipoliti Banham för i en koncis och ambitiös översikt över litteraturen om ekologiskt byggande från 2018, History of Ecological Design som ingår i Oxford Research Encyclopedias. Litteraturen i detta ämne är överväldigande, särskilt från de senaste decennierna. Mer än hälften av litteraturlistans drygt 130 referenser är från tiden efter 2000.
Kallipoliti systematiserar materialet i tre perioder: ”Naturalism” fram till andra världskriget med naturen som förebild och studiematerial och ”Synthetic Naturalism” från 1960-tal till millennieskiftet där man ville bygga artificiella system inspirerade av naturen och dit Banham hör. Till sist så ”Dark Naturalism” från millennieskiftet och framåt där vi ställs inför konsekvenserna av människans miljöförstörelse i Anthropocen.
”Mycket av den nutida litteraturen vispar på ytan och har sällan djupförståelse eller är också alltför snävt fokuserad på mätbara värden som energiförbrukning” svarar Lone-Pia Bach, ansvarig för utbildningen i Restaureringskonst på Konstakademiens arkitekturskola, när jag kontaktar henne i min jakt på aktuell litteratur med ett mera kulturhistoriskt perspektiv på klimatkontrollen.
Årets kurs, en fortbildning för arkitekter, antikvarier och andra, har rubriken ”Post-acceleration” och deklarerar att ”framtiden är redan byggd”. Det handlar om det vi så väl vet, att ett återbruk av befintliga byggnader är det mest resurshushållande, och att restaureringskonsten tillhandahåller verktyg för detta som går att använda också på efterkrigstidens arkitektur. Den som kommit till i en period av ständig tillväxt, eller acceleration.
Begreppet ”acceleration” är hämtat från den tyske sociologen Hartmut Rosas tankar om vårt samhälles fixering vid tillväxt och de konsekvenser det har för förlusten av vad han kallar ”resonans”, ett dialogiskt i stället för ”förfogande” förhållande till världen i dess form av både ting och människor och mer abstrakta fenomen som naturen, konsten eller religionen. I Rosas monumentala 460-sidiga verk Resonance: A Sociology of Our Relationship to the World från 2019 har inte arkitekturen någon central plats, men varje arkitekt skulle väl hävda att hemkänslan har att göra just med resonans, att en miljö i någon mening svarar oss.
Vi lever i ett mätbarhetssamhälle. Det har också präglat den ekologiska arkitekturen, både i forskning och praktiskt byggande, trots att ämnet inbjuder till en systemförståelse. En sådan systemförståelse som det kulturhistoriska perspektivet i sig innebär. Därför återstår det ännu så många böcker att skriva om uppvärmningens arkitekturhistoria.
Böckerna i artikeln:
