Hur Simone de Beauvoir blev Simone de Beauvoir

Rent principiellt anser jag att endast av författaren själv för publicering avsedda och godkända texter bör utges. Men säg den regel som inte lockar till undantag! Själv har jag med glödande ögon slukat brevväxlingen mellan Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir. Samma sak gäller hennes brev till sin amerikanske älskare, författaren Nelson Algren. Jag har också köpt, men ännu inte hunnit läsa, hennes korrespondens med Jacques Bost, en yngre fransk intellektuell som var elev till Sartre och som hon också hade ett kärleksförhållande med.

När jag så i fjol hörde talas om att Simone de Beauvoirs dagböcker från ungdomen, Cahiers de jeunesse, skulle utges till hundraårsjubileet av hennes födelse reagerade jag först kallsinnigt, enligt ovan formulerade princip.

Men när jag sedan, i tidskriften Le Magazine Littéraires temanummer till hundraårsdagen, läste en presentation av denna utgåva blev jag ändå nyfiken. Och när jag i höstas besökte bokhandeln Gibert i Paris kunde jag inte låta bli att slå till.

Nelson Algren

Nelson Algren

Det är Simones adoptivdotter Sylvie Le Bon de Beauvoir som redigerat boken och också skrivit ett instruktivt förord. Hon hävdar där att dessa dagbokstexter ger läsaren möjlighet att på nära håll följa hur Simone de Beauvoir blev Simone de Beauvoir, en av Frankrikes stora intellektuella, världsberömd författare och feminist. Och det är just den aspekten som gör denna bok så intressant. Den börjar när hon är arton och slutar fyra år senare. Då har hon, den flitiga och begåvade, borgerliga och katolska familjeflickan, redan hunnit ta akademisk examen, lämna religionen, träffa Sartre och bli klar över att hennes livsuppgift är oförenlig med äktenskap och familj.

Nitton år gammal förklarar sig Simone beredd att ”acceptera det stora äventyr som det innebär att vara jag”. Hon är då, i tidens anda, högstämt idealistisk. Men denna extremt individualistiska filosofi ger henne samtidigt frihet att ifrågasätta och, så småningom, bryta med sin tids samhälleliga värderingar.

Simone vantrivs i sin egen familj, fruktar mest av allt i livet att behöva bli en vanlig fransk gift hemmafru och kommer tidigt, långt innan hon möter Sartre, på rent filosofiska grunder fram till att äktenskapet är omöjligt, ja rent av omoraliskt (eftersom en människa inte kan veta någonting om morgondagen och därför heller inte lova någonting). Hon vill i stället utveckla sig själv, försörja sig själv, leva sitt eget liv som självklart måste bli ”ett stort liv”, och där ingår då sådant som att söka sanningen, skapa, formulera egna tankar och idéer.

Sartre och de Beauvoir

Sartre och de Beauvoir

Samtidigt är Simone en vanlig tonårsflicka så till vida att hon drömmer om kärlek, erotisk utlevelse och privat lycka. Hon är sanslöst förälskad i en manlig kusin och fantiserar om ett liv tillsammans med honom. Men plöjer man igenom hela den digra dagboksutgåvan finner man till slut att hennes kärlek inte gäller kusinen av kött och blod, det är snarare en förälskelse i själva förälskelsen som hon använder som en sköld mot verkliga kärleksupplevelser.

Simone känner sig tidigt annorlunda. Hon är medveten om sin begåvning och tar sig, i kraft därav, friheten att drömma ”manliga” drömmar och ha ”manliga” mål för sitt liv. Lyckan är därför stor när hon på universitetet träffar Sartre och hans studentkamrater. Hon känner sig genast jämbördig med dessa manliga intelligenser, njuter av att umgås på jämställd fot med dem, som en kvinnlig man tillsammans med andra intellektuella män.

Det är också så, som Sylvie Le Bon de Beauvoir påpekar i sitt förord, att Simone valde att bli kär i Sartre just för att hon redan hade blivit Simone de Beauvoir. Det var inte han som ”skapade” henne, som många antifeminister gärna hävdar, utan hon valde honom för att han tillät henne att vara Simone de Beauvoir och uppmuntrade henne att förverkliga sina egna författardrömmar. Hon väljer också (eller accepterar) att se på deras förhållande inte i äktenskapstermer, med löften om trohet och gemensamt boende, utan som ett fritt förhållande där båda parter har rätt till förbindelser vid sidan av, bara de är öppna och ärliga mot varandra.

Sartre, de Beauvoir och Che Guevara 1960

Sartre, de Beauvoir och Che Guevara 1960

Redan tidigt visar det sig svårt och smärtsamt för henne att leva på det viset. Hon älskar ju faktiskt sin ”lille Sartre”, som hon ofta kallar honom. Men hon biter ihop och tvingar sig att inte göra sig alltför känslomässigt beroende av honom. Barn är självklart någonting hon då också måste välja bort, eftersom det franska samhället vid denna tid inte var sådant att det var möjligt för en kvinna att kombinera professionellt författarskap och moderskap (betänk att franska kvinnor då inte ens hade rösträtt!). Att Sartre — i fråga om privata relationer ingenting annat än ett stort och oansvarigt barn — själv skulle ha velat bli far är om möjligt ännu otänkbarare.

Simone upptäcker i stället att skriva, det är vad hon vill. Det är i författarskapet hon finner den stora lyckan. Och det är faktiskt mödan värt att följa hennes väg dit, över de nästan nio hundra sidor som utgör hennes Cahiers de jeunesse.

Böcker som nämns i texten:
Jean-Paul Sartre, Lettres au Castor, band I och II (Gallimard 1983)
Simone de Beauvoir, Lettres à Sartre, band I och II (Gallimard 1990)
Simone de Beauvoir, Lettres à Nelson Algren. Un amour transatlantique 1947-1964 (Gallimard 1997)
Simone de Beauvoir & Jacques-Laurent Bost, Correspondance croisée 1937-1940 (Gallimard 2005)
Simone de Beauvoir, Cahiers de jeunesse 1926-1930 (Gallimard 2008)

Kommentera: