Hur kunde Förintelsen ske?
Timothy Snyder – Black Earth

Kan man dra lärdom av historien? Kan en katastrof som Förintelsen ske igen – och vad kan vi nutidsmänniskor göra för att förhindra att sådana våldsexcesser upprepas? Dessa frågor söker den amerikanske historikern Timothy Snyder besvara i sin bok: Black Earth: The Holocaust as History and Warning som kom ut i höstas. Samtidigt publicerades den tyska översättningen under titeln: Black Earth. Der Holocaust und warum er sich wiederholen kann (”Svart jord. Förintelsen och varför den kan ske igen”). Boken har väckt stort intresse både i den engelskspråkiga och tyskspråkiga världen.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln
Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Snyder är specialist på östeuropeisk historia och har en professur vid det renommerade och traditionsrika Yale-universitetet i Connecticut. År 2010 vann han internationell berömmelse med sitt verk Bloodlands som har översatts till 30 språk (i svensk översättning: ”Den blodiga jorden. Europa mellan Hitler och Stalin”, 2011). Där framhåller han att den centrala brottsplatsen för Förintelsen inte var Auschwitz utan de av Nazityskland ockuperade områdena i Sovjetunionen: Redan innan Förintelsen beslutades officiellt på konferensen i Wannsee i januari 1942 hade mer än en miljon judar mördats vid östfronten. Att Auschwitz blivit en symbol för det värsta massmordet i mänsklighetens historia beror på att det var dit de västeuropeiska judarna deporterades – och på att Auschwitz också var ett arbetsläger och att det därför fanns överlevande som kunde vittna, säger Snyder. I Förintelsekriget vid östfronten och i de stora förintelselägren i öst (Belcec, Sobibór, Treblinka) mördades många miljoner östeuropeiska judar spårlöst, framhåller han, och det berodde på att det där fanns en stor beredskap i befolkningen att samarbeta med tyskarna vid judeförföljelserna.

I Black Earth söker Snyder förklara det, varför kollaborationen var så utbredd just vid östfronten. Om vi verkligen vill förstå Förintelsen måste vi tänka om, säger han. Vi betraktar det nazistiska folkmordet på de europeiska judarna som en enstaka händelse i det förflutna och vi talar ständigt om att vi efterkommande måste göra allt för att något liknande inte skall ske igen. Men om vi ska kunna förhindra en sådan katastrof i framtiden måste vi förstå de grundläggande orsakerna genom att sakligt analysera de faktorer och förutsättningar som ledde till Förintelsen. Vi har lärt oss att betrakta folkmordet på judarna som ett dödsmaskineri igångsatt och styrt av en ond byråkrati i en stat. Men det är fel, påpekar Snyder: det var tvärtom. Det var förlusten av etablerade statliga strukturer som möjliggjorde Förintelsen.

Snyders tes är att Hitler inte var nationalist utan en anarkist som tänkte i rasbiologiska termer. Då han var medveten om att jordens resurser var begränsade utgick han ifrån att framtiden avgjordes i kampen mellan de olika raserna om resurser och land – om ”livsrum”. För att säkerställa den ariska rasens försörjning i framtiden måste Tyskland lägga beslag på den bördiga svarta jorden i södra Sovjetunionen (därav bokens titel).

Att söka motverka framtida försörjningsbrister genom effektivare jordbruksmetoder och en framtidsinriktad finanspolitik hade Hitler inte en tanke på. I stället stämplade han judarna som syndabockar för alla problem. Han var övertygad om att de stod i vägen för hans mål att behärska världen och att de därför måste elimineras. Men då de flesta europeiska judar var medborgare i suveräna stater kunde de inte mördas utan vidare. Först måste de statliga strukturerna förstöras så att det inte längre fanns några myndigheter som gav medborgarna skydd.

Att de flesta judar omkom på de av Tyskland ockuperade områdena vid östfronten och att kollaborationen där var särskilt stor ser Snyder som en följd av att staterna där hade ockuperats två gånger. Först hade bolsjevikerna ersatt de nationella myndigheterna med sina egna, och sedan hade dessa i sin tur förstörts när Nazityskland ockuperade dessa områden. På den svarta jorden hade alla statliga strukturer avskaffats, och där det inte finns någon stat som värnar om medborgarrättigheterna blomstrar kollaborationen.

Litauiskt hemvärn, som samarbetade med nazisterna, fängslar judar för Förintelsen i juli 1941
Litauiskt hemvärn, som samarbetade med nazisterna, fängslar judar för Förintelsen i juli 1941

För att styrka sin tes gör Snyder en jämförelse mellan Danmark och Estland. I Danmark, där de statliga myndigheterna förblev intakta och även kungahuset stannade kvar, räddades judarna. I Estland, som efter Hitler-Stalinpakten i augusti 1939 hade ockuperats av Sovjetunionen och därefter under kriget av Nazityskland, förintades däremot nästan alla judar.

Med sina okonventionella böcker har Snyder provocerat framför allt konservativa yrkeskollegor. När hans bestseller Bloodlands publicerades fick han skarp kritik för att han jämställde Stalin med Hitler. Med Black Earth väcker han nya protester genom att jämföra Putin med Hitler och dra paralleller mellan homofobin i Ryssland och antisemitismen i Nazityskland. Snyder anklagas också för att inte vilja inse den centrala roll Hitlers rasistiska ideologi spelade för judeförföljelserna också vid östfronten.

Snyder kritiseras också för att fokusera på en enda förklaring till den utbredda kollaborationen i de östliga staterna och ignorera andra motiv som säkert också spelade in, som opportunism, vinningslystnad, den även i dessa stater allmänt utbredda antisemitismen med mera. Dessutom, så lyder kritiken, fanns det fler förklaringar till att judarna hade större möjligheter att överleva i vissa stater än i andra.

Snyder struntar i kritiken från sina kollegor i facket. Han har inga ambitioner att vinna deras respekt genom att berika den omfattande historieforskningen om Hitlertiden med ytterligare en mosaiksten. Han är dessutom van vid att utlösa protester genom att ifrågasätta gängse förklaringar till hur Förintelsen kunde ske. ”Varje land har sin egen förklaring, det vet jag av egen erfarenhet”, sa han på ett föredrag här i Hamburg nyligen. Han skildrade åskådligt hur svårt – och ofta omöjligt – det är att söka rubba dessa emotionellt präglade föreställningar med rationella argument och sakliga analyser.

Frikorps Danmarks lämnar Hellerups station i juni 1941 för att strida på tysk sida på Östfronten (Wiki commons)
Frikorps Danmarks lämnar Hellerups station i juni 1941 för att strida på tysk sida på Östfronten (Wiki commons)

Med sina böcker vill Snyder uppnå en förändring. Han vill ruska om västvärlden och varna för att tro att katastrofer som Förintelsen var enstaka händelser i det förflutna och att liknande massmord inte kan ske idag igen. I klimatförändringen ser han en stor fara för framtiden. Han framhåller att följderna kan skapa panik och leda till våldsexcesser som under Hitlertiden därför att enskilda grupper återigen – liksom på den tiden judarna – görs till syndabockar för problem som man inbillar sig kan lösas genom att gruppen elimineras. ”Vi nutida människor ska inte inbilla oss att vi är moraliskt överlägsna de européer som levde på 30- och 40-talen”, framhåller han: om vi befann oss i samma situation ”skulle endast få av oss förhålla sig anständigt”.

Inte bara i medierna utan även i fackkretsar får Snyders senaste bok beröm. Ledande historiker – bland andra Hitlerbiografen Ian Kershaw – lovordar att Snyder förbinder historieforskning med socialvetenskapliga teorier och på så sätt berikar forskningen med nya infallsvinklar. Dessutom, framhålls det, kastar Snyders analys av orsakerna till Förintelsen också ljus över andra brutala våldsexcesser. Dit hör folkmordet i Rwanda 1994 som Snyder ser som en följd av kolonialismen. Dit hör också IS-terrorn i Irak som Snyder förklarar med att de nationella strukturerna förstördes i Irakkriget. En berättigad varning för riskerna med att avskaffa odemokratiska regimer i krigsregioner? Snyder hoppas i alla fall att hans politiska budskap kan bidra till att lösa globala kriser idag.

”Att förstå Förintelsen är en möjlighet, kanske vår sista, att bevara mänskligheten och vår mänsklighet”, manar Snyder. Även om hans bok inte ger ett slutgiltigt svar på frågan hur Förintelsen kunde ske, visar brinnande asylboenden, taggtrådsstängsel vid europeiska gränser och barnlik vid Medelhavsstränderna hur angelägen hans varning är.

 

  • Klicka här för att läsa Barbro Eberan i SvD om Christopher Clarks bok om vem som bar skulden till Första Världskriget, The sleepwalkers

  • Klicka här för att läsa Jeana Jarlsbo om Scholastique Mukasongas Notre-Dame du Nil, om Rwanda: ”På natten tvingas tutsi-eleverna ut i trädgården, där en grupp beväpnade soldater väntar på dem. Varken de belgiska nunnorna eller de franska lärarna lyfter ett finger för att hjälpa dem

  • Se Snyder tala om boken här:
  • Snyder om sin bok
    Dela artikeln:

    Missa inget på Dixikon.
    Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

    Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).