”Kolla, den farbrorn har boppar!” Jag var tjugo år med kort hår i simhallsbadets bastu. Mamman tittade förläget omkring sig: ”Det är ingen farbror, det är en tant”.
Kort hår är manligt. Ännu tjugo år senare anses kort hår vara lika med avsaknad av kvinnlighet. Speciellt i vårt jämställda land. Se i Frankrike, där är en kort snagg minst lika feminin som stora svallande lockar.
Det hårlösa är ett tecken på manlighet. Att slinga, färga eller tona håret anses däremot fortfarande tillhöra en kvinnlig domän. Män i Norden har svårt med fåfängan. När vi om tjugo år travesterar vår tid och vår stil kommer vi minnas de skalliga männen lika väl som vi nu skrattar åt sjuttiotalets utsvängda jeans och åttiotalets vadderade axlar. Eller så rakar vi oss alla.
Jovisst, jag tycker också det är mer estetiskt med kort, rakat hår än med en flärp kammad tvärs över flinten. Jag kan se hela ansiktet, ögonen – och jag tycker det är modigt att visa upp huvudet till fullo där alla ens tankar finns gömda.
Men i det ögonblick någon vill golva en manlig motståndare ges han fortfarande ett kvinnligt attribut – den totala förnedringen är fullbordad.
Se bara på påhoppen på Björn Ranelids bleka lockar eller nu senast på Horace Engdahl. Nu är det okej att göra sig lustig över hans mittbena och tillknäppthet. ”Och visst färgar han håret med”, gnäller någon missunnsamt i en krönika.
Är inte det ett tecken på hur långt vår jämställdhet har kommit?