Hundra danska dikter

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av IVO HOLMQVIST
”Ö.a: oöversättlig ordlek” brukade det ibland stå i en fotnot längst ner på sidan i böcker försvenskade från främmande språk. Det gör det kanske än om översättaren ger upp inför någon lustighet som inte lätt låter sig överflyttas. En översättare som aldrig ger upp är den mångkunnige John Irons i Odense, lika hemma i engelska och nordiska språk som i holländska (hans avhandling en gång i tiden från Cambridge handlade om P. C. Boutens, 1870-1943). Hur skicklig han är framgår på högersidorna av en just utkommen stor och vacker bok: 100 Danish Poems from the Medieval Period to the Present Day (Museum Tusculanum i Köpenhamn & University of Washington Press).

Två professorer har stått för urvalet, Thomas Bredsdorff som var det i Köpenhamn 1978-2004 och Anne-Marie Mai som fortfarande är det på Syddansk Universitet i Odense. Hon gav nyss gav ut en fascinerande krönika i flera band om dansk litteraturs placering i landskapet och har här skrivit en drygt fyrtiosidig mycket bra inledning som sätter in dikterna i deras historiska sammanhang.

Allra mest imponerar John Irons tonsäkerhet, förutom hans skicklighet när det gällt att bevara rim och meter. Det märks att han är en flitig körmedlem. Framför allt bland de äldre dikterna återfinns mycket från den danska sångskattens klassiska repertoar, sådant som tonsatts av Carl Nielsen och andra och sjungits på skiva av Aksel Schiøtz före, under och efter kriget.

På vänstersidorna finns originalen, mittemot tolkningarna. Ett exempel räcker för att visa hur skickligt John Irons gått till väga, för honom behövs inga ”ö.a.” längst ner på sidan.

Piet Hein, mannen bakom superellipsen som kom till nytta både för matsalsbord och för rondellen vid Sergels Torg, var dessutom sin tids mest konstförfarne danske rimsmed, i klass med fast mera begränsad än Alf Henrikson. Som Kumbel Kumbel gav han under många år ut sina Gruk-samlingar som han ibland själv överflyttade till engelska, som Grooks. En av de mest bekanta är följande livsfilosofiska fundering, skriven 1940 innan en stavningsreform gjorde slut på substantivens stora begynnelsebokstav:

Den, som kun
tar Spøg for Spøg
og Alvor
kun alvorligt
han og hun
har faktiskt fattet
begge Dele
daarligt

Så här blir denna ”Pedagogical Grook” i John Irons suveräna tappning (och man märker mellan raderna hur roligt han haft när han gjort detta):

Taking fun
as simply fun
and sternly
taking sternness
such a one
has not discerned
just which is which in earnest.

Vad urvalet beträffar finns bland de hundra dikterna av sammanlagt sextiofem författare många gamla bekanta. Det börjar med den blodiga medeltida balladen om Ebbe Skammelson, så följer i rask takt barock, rokoko och klassicism. Johannes Ewalds ”Rungsteds Lyksaligheder” kan man lämpligen läsa innan man besöker Karen Blixens hem i fiskebyn längs Strandvejen, det var en klassisk dikt som hon ofta återvände till, naturligt nog. Och av Oehlenschlaeger har man valt den ståtliga om Guldhornene (om den märkliga bakgrunden till den dikten har jag skrivit tidigare här på sidan, klicka här för att komma dit).

Efter bland andra Grundtvig, Ingemann, Aarestrup och H.C. Andersen hamnar man hos symbolisterna. Viggo Stuckenbergs vackra men melankoliska dikt till hustrun Ingeborg har tagits med, men inte den i vilken hans kollega Sophus Claussen lät henne figurerar redan i en vidunderligt vacker inledningsrad: ”Til dine Øjnes Aandemusik/ i Skumringstimen vi lytted sørgmodig”.

Henne gick det illa för sedan hon fallit för gartnern på godset vars flygel paret Stuckenberg hyrde. Hon förlöpte för hans skull man och barn och drog till Nya Zeeland, bara för att bli övergiven där. Hon tog livet av sig på ett påvert hotellrum på Queen Street i Auckland, fattig och sjuk, och är begravd på Waikumete Cemetary här.

Jag saknar kanske Johannes V Jensens mycket danska hyllning till bordets glädje, ”Ved frokosten”, men det kompenseras med hans långa ”Paa Memphis station” där han undrar vad han egentligen håller på med när han hamnat i amerikanska sydstaterna och inte kommer längre eftersom loket gett upp ångan – han ställer sig ungefär samma allmängiltiga fråga som Bruce Chatwin i titeln till en bekant samling reseberättelser, ”What Am I doing Here?”. Men så drar tåget igång igen, och globetrottern kan dikta vidare på sina världsomspännande visioner.

Översättningen av en Inger Christensen-dikt är det enda som John Irons inte tagit hand om. Det är skada, hans version hade säkert varit bra mycket bättre än den som finns här av annan hand, på grund av en copyright-bestämmelse. När Nobelpriseti litteratur skulle delas ut för några år sedan bad Nationalencyklopedin mig att skriva om två tänkbara kandidater. Hon var den ena, John Updike den andre. Jag fann dem mycket prisfähiga, men det hjälpte ju inte, och nu är båda borta.

Jens August Schades snurrigt surrealistiska ”På Café” är lika bra som Benny Andersens ”Svantes lykkelige dag” vars sista vers låter så här på engelska:

Now Nina comes right in,
naked, with moist warm skin,
kisses me fondly, still bare
goes off to do her hair.
Life´s not the worst thing around so they say
and the coffee´s on its way.

De versraderna kan man svårligen läsa utan att (om man en gång lyssnat på honom) höra den hese Povl Dissing kväda fram denna allmänmänskliga sanning:

“Livet er ikke det værste man har
og om lidt er kaffen klar”.

Och så fortsätter det med Klaus Rifbjerg, Henrik Nordbrandt, Pia Tafdrup. Michael Strunge, Pia Juul och alla de andra, och slutar med en rolig vindlande prosadikt av Naja Marie Aidt, f. 1963, skriven om inte i fjol så i förrfjol:

”Engang var parken skov engang var byen koloni engang var Wall Street mur” och så vidare till ”engang bar jeg kærligheden som et smykke ved mit bryst engang var min tipoldemor en pige der skrev et hemmeligt brev i denne stol som jeg nu sidder i og skriver og udenfor: solen i et barns øje.”

John Irons klarar av både the great-great-grandmother och allt det övriga.

1929 kom Olle Holmbergs behändiga antologi med hundra nordiska dikter, förstås på originalspråken förutom de isländska och färöiska inslagen, och i en andra upplaga femton år senare (den dialogdikt av Ludvig Holstein som han tog med i sitt urval, ”Efter Tilstaaelsen”, hade gärna fått komma med nu också). Men det är ju ett tag sedan. Det är kanske dags för en ny krestomati? Nu ska jag sätta mig ner och fundera ut vad som borde tas med i en motsvarande ”100 Swedish Poems From the Medieval Period to the Present Day” och skicka listan till John Irons så att han får något svenskt att sätta översättartänderna i.

Ivo Holmqvist

PS: Mest prosaverk men också några dikter, bland dem balladen om Ebbe Skammelsson, tas upp till lärd och lustfylld behandling av Thomas Bredsdorff i hans essäsamling ”Dansk litteratur set fra månen. Om sjælen i digtningen” (Gyldendal 2006) som inleds på ett vis som knappast spräcker västen av självhävdelse: ”Set fra månen er jorden lille, Danmark mindre, og den del af livet på jorden der består af digtning på dansk, lillebitte.” Det påminner om Piet Heins självironiska vers

”Denmark seen from a foreign land
looks but a grain of sand.
Denmark as we Danes conceive it
is so big you won´t believe it.”

Kommentera: