Dada har beskrivits som ett blixtnedslag, en heraldisk paroll utslungad från hästryggen, en gladiatorgest och ett gyckelspel sprunget ur den intighet där alla högre frågeställningar har trasslat in sig. Denna modernistiska revoltrörelse som föddes för hundra år sedan har sin aktualitet också i dag, och många evenemang av olika slag äger rum världen över för att uppmärksamma dadaismen detta jubileumsår.
Dada har sitt ursprung i Zürich där tysken Hugo Ball var den främste initiativtagaren. På den beryktade Cabaret Voltaire iscensatte han 1916 en rad skandalomsusade uppträden, vilkas främsta syfte var att utmana och provocera. Ball är också känd för sina ljuddikter, verser utan ord.
Andra framträdande banérförare för dadaismen var Balls landsman Richard Huelsenbeck och rumänen Tristan Tzara. Den förstnämnde var tongivande bland de dadaister som 1918 inledde sin verksamhet i Berlin, medan Tzara bidrog till att lansera dada i Paris. Där hade rörelsen en intensiv men kortvarig historia från 1919 fram till 1921.
Men dada har levt vidare som en viktig inspirationskälla för konstens, musikens och litteraturens utveckling under hela 1900-talet. Vi kan tänka på performance-konsten och gatuteatern eller på musikern John Cage för vilken musiken inte så mycket var konst som liv. Cages idéer om slumpmusik, föreningar av olika konstarter, ljudkompositioner och inte minst tystnad har mycket gemensamt med dadas syn på konsten.
Också den 1962 bildade internationella Fluxusrörelsen, där även Cage var medlem, fångade upp åtskilligt av dadas anda. Det gäller också konceptkonsten med rötter i 1960-talet och med inriktning på konstens sociala och politiska frågor.
Till skillnad från andra modernistiska rörelser presenterade dada aldrig någon programskrift. Snarast var programlösheten ett program i sig. Allt kategoritänkande och alla etablerade värdeskalor förkastades av dadaisterna i linje med deras antiauktoritära hållning och konsekventa avståndstagande från det rådande samhället och den civilisation som lett till första världskriget. Kritiken mot krigets vanvett ledde till rörelsens internationella karaktär, och Dada måste förstås mot bakgrund av den kultur som rådde under krigsåren då författare hyllade heroismen och vapnens skönhet och det sjöngs sånger som manade till hämnd och blodsutgjutelse.
Protesten mot det etablerade tog sig uttryck både språkligt och politiskt. Man sökte efter ett språk, där orden blev magi och besvärjelse, ett jungfruligt språk där särskilt barnspråket med dess anarkistiska frihet lyftes fram. ”Jag vill inte ha ord som andra uppfunnit”, skrev Hugo Ball. ”Jag vill driva mitt eget ofog och ha vokaler och konsonanter som passar ihop.” Och Tristan Tzara framhöll att han ville bort från alla ”ruttna, osunda och malätna ord”.
Hos dadaisterna fanns även insikten om det undermedvetnas roll i det konstnärliga skapandet, och rörelsen har i det avseendet vissa likheter med surrealismen. Intressant är också dadas framhävande av barnet och barndomens betydelse. Dadaisterna menade att konstens väsen avspeglas i barnets sätt att vara. Själva namnet dada som betyder gunghäst är just en appell till barnet och det barnsliga, en hyllning av barnets spontanitet och okuvlighet i kontrast till vuxenvärldens stelbenta likriktning. Det var hos barnet med dess rika fantasi som framtiden fanns att söka. Hugo Ball beskrev dadaisterna som ”en ny tids lindebarn”. Man ville starta om från noll och fördömde historien och den ordningsälskande borgarens klassiska bildningsideal. Istället talade man om tillvarons ”väldiga hokus-pokus”, där dadaisten skrattande rusar fram, till hälften Pantagruel, till hälften Franciskus.
Dadas väg kan även beskrivas som nihilismens och negationens väg. Hos den antikapitalistiska dadaismen fanns en tendens till destruktion, något som tedde sig mer eller mindre självklart, då man hade ambitionen att göra tabula rasa med det mesta. Men man ville också bygga upp något nytt, göra mänskligheten bättre och ge livet en djupare glädje.
Dadaistens attityd var clownens och gatuförsäljarens, men dadaismen rymde även kontraster och spände över motsatser. Vid sidan av revolt fanns en hållning präglad av vitalism och tingmystik. Man ville utplåna gränsen mellan liv och konst. En konst i dadaisternas smak var ready-mades skapade av massproducerade föremål som togs ur sitt ursprungliga sammanhang och inplacerades i en ny kontext. Marcel Duchamp, ansedd som arketypen för en dadaist, började göra ready-mades redan 1913 och myntade termen 1915.
Ett standardverk för den som vill studera dadaismens historia, framför allt dess franska historia, är Michel Sanouillets grundliga arbete Dada à Paris. Det publicerades första gången ut 1965 och har sedan dess kommit i flera utgåvor. Sanouillet grundar sig framställning på en rad tidsdokument och diskuterar bland annat relationen mellan dadaismen och surrealismen. Den sistnämnda var aldrig så radikalt ny som dadaismen, hävdar han. Däremot övertog den flera av dadaismens idéer men var aldrig lika roande. Surrealismen var dada utan skratt.
