Med Voltaires Candide som förebild har sydafrikanen Christopher Hope skrivit en mästerlig pastisch på en mästerlig satir, skriver Bo Stråth om Hopes Jimfish. Voltaires professor Pangloss, som indoktrinerade Candide med Leibniz, blir här till Sovjet Masala som indoktrinerar Jimfish med Marx. Paret besöker de flesta av de våldsamma platser där några av de avgörande momenten i slutet av 1900-talet utspelade sig. Satirens föremål är framstegstanken och maktens anatomi. De förändringar som sker, blir inga verkliga förändringar. Det som är kvar, konstanten, är makt och brutalitet.
På 1980-talet räddade besättningen på en fiskebåt en kortväxt man ur Indiska Oceanen utanför Sydafrikas kust. I en hamnstad i närheten lämnade de över honom till en sergeant ur apartheidpolisen, vars uppgift det var att sortera folk efter hudfärg. Den skeppsbrutne hävdade att han blivit kidnappad som barn. Polissergeanten fann honom egenartad, svår att klassificera, varken vit eller svart, en människa lik en fisk. Sergeanten gav honom namnet Jimfish.
Så börjar under den tid då apartheid nått sin kulmen en odyssé som skulle föra Jimfish runt i Sydafrika och i världen därbortom tillsammans med Sovjet Masala, sergeantens trädgårdsmästare, motståndsman och testuggande Marxexegetiker. Resan går till Zimbabwe, där Mugabe, en stor vän till Nordkoreas evige ledare Kim Il-sung, härskade, till Uganda, där Idi Amin precis hade jagats på flykten, till härdsmältans Chernobyl, där Sovjet Masala sänds in i reaktorns inre som en frivillig mänsklig räddningsrobot, till Somalia, där USA och Sovjet tävlar om att förse diktatorn med pengar och vapen, till Kongo, där stormakternas kamp gäller kobolt och andra viktiga men knappa råvaror, till Berlinmurens fall, till Ceausescus försök att med helikopter från taket på sitt palats fly undan exekutionen, till inbördeskrigets Liberia och till många andra turbulenta och våldsamma platser där några av de avgörande momenten i 1900-talets sista döende decennier utspelade sig. En ödestyngd kärlekssaga kring frågan om kärlek kan trotsa ras och klass är också invävd i reseberättelsens många korthistorier.
Christopher Hope är en ledande sydafrikansk författare som i Jimfish sammanfattar ett liv av originellt skrivande och tänkande kring apartheidregimen och dess efterföljd och kring 1900-talets dramatiska historia. Född ett år före krigsslutet 1945 gick han efter universitetsstudier, militärtjänst och kort arbete som journalist i exil i London. Hans självbiografi White Man Running (1989) är en redogörelse för den tiden.
Dessförinnan hade han med Kruger’s Alp (1985) demonstrerat sin eminens som satiriker, något som kommer till fullt uttryck i Jimfish. Krugers alp är satir som surrealistisk fantasi, som drömallegori. Paul Kruger, tre gånger Sydafrikas eller Transvaals president, såg den komma, katastrofen för boerna i spåren av upptäckten av guld. Hans försök att köra ut engelsmännen var till sist fåfänga och när nederlaget stod klart för honom gick Kruger i schweizisk exil för att aldrig återvända. Myten om hans väldiga skattgömma med miljoner i guld och diamanter eggade den samtida fantasin. På detta tema utvecklar Hope sin parodi på John Bunyans Kristens resa, som ju som bekant handlar om en färd från denna världen till evigheten. I satirens form låter Stone en misslyckad präst istället bege sig på resa till alplandet för att undersöka vad som hänt med Krugers förmögenhet och låter prästen på vägen dit stöta på den endemiska korruptionen i apartheidsystemets hjärtas djup.
Jimfish är en pikaresk, en ramberättelse med infogade sagor eller episoder och med ett omaka par – en hjälte, eller snarare anti-hjälte, och dennes vapendragare – på en resa utan mål. De slår sig genom livet i en hel serie äventyr, skildrade i en rad fristående episoder, som i sig inte har med varandra att göra men ändå hänger samman. Det spanska ordet för skälm, picaro, har givit namn åt genren. Pikareskens prototyp, i iberisk-arabisk sammanvävning, är väl Cervantes’ Don Quijote, där Riddaren av den sorgliga skepnaden och hans väpnare, bonden Sancho Pancha, den himlastormande tänkaren och det sunda bondförnuftets företrädare, ger sig ut på en resa genom alla samhällsskikt och blir dessas spegel.
Men den förebild Jimfish knyter an till är inte Cervantes utan Voltaires Candide. Hope förvandlar professor Pangloss som indoktrinerade Candide med Leibniz till Sovjet Masala som indoktrinerar Jimfish med Marx. Candide och Kunnigunda blir Jimfish och Lunamiel, kärleksparet som håller samman berättelsen.
Jimfish är en mästerlig pastisch på en mästerlig satir. Voltaires bekanta slutord ”il faut cultiver notre jardin” (ung. ”låt oss odla vår trädgård”), metaforen med uppmaningen att lägga de metafysiska spekulationerna åt sidan för att istället ägna våra krafter åt att med förnuftets hjälp påverka det vi kan i det lilla, blir en uppmaning till vår egen tid, där stora och luftiga ord ackompanjerar den rad av tokigheter, absurditeter och katastrofer utan ände som vi upplever.
Hope har i många år varit hänförd av Candide och beundrat både berättelsens komiska och iskalla humor och Voltaires förlöjligande av orätt och grymhet. Hope ser själv Jimfish som en tribut till en stor mästare och till ett stort verk med tvåhundrafemtio år på nacken, men med relevans för vår egen tid.
Föremålet för Hopes satir under resan genom världsskeendet är framstegstanken. Han betonar ett cykliskt perspektiv enligt den franska maximen plus ça change, plus c’est la même chose. Det går en lätt fatalistisk underton genom boken. Resans händelser, i korrekt historisk återgivning men i en ram skapad av konstnärlig fantasi, överträffar varandra i vansinnets rationalitet eller rationalitetens vansinne. Läsaren befinner sig på en gång i en (mar)drömvärld och i dagens storpolitiska realitet, personifierad inte bara av en Trump, Erdogan eller Putin, utan av många andra små och stora härskare runtom i världen. De förändringar som sker, blir inga verkliga förändringar. Som när i bokens slut vit herremakt över svart knektskap bara fått omvända förtecken. Konstansen handlar om makt och brutalitet. Hopes satir gäller maktens anatomi.
Christopher Hope har upplevt maktens uttryck i apartheidpolitikens Johannesburg, i exilens London, i folkvredens Berlin när muren föll och i det kameleontiska Moskva när kommunismens envälde blev neoliberal oligarki. Men hans författarskap har inte bara hämtat näring ur livet i storstädernas maktcentra utan också i den kontrasterande enslighetens kreativitet i både Karoo, en ödslig halvöken med vida horisonter i Sydafrika, och i en liten by i Sydfrankrike vid foten av Pyreneerna.
Hopes nästa projekt efter Jimfish har arbetsnamnet Café de Move On Blues. Namnet fick han i engelsk exil av Oliver Tambo, som tillsammans med Nelson Mandela grundade ANC:s Ungdomsförbund 1943, sedan tillförordnad ANC-ordförande efter Albert Luthulis död 1967, när Mandela satt fängslad på Robben Island, och från 1960 i engelsk exil för att bygga upp ett internationellt motstånd mot apartheid. Hope frågade Tambo i en förort i norra London vad som skulle hända honom och andra vita av hans sinnelag om ANC en gång skulle ta över makten och fick svaret i form av en lakonisk och tvetydig motfråga: ”You have heard of the Café de Move On?”
Utgångspunkten för den kommande boken är en ursinnig samling svarta studenter som på campusen till University of Cape Town attackerade och välte statyn av Cecil Rhodes. Händelsen initierade en våg av liknande attacker över hela landet där statyer målades över, smetades med exkrementer och klistrades fulla med förolämpningar. Hope gjorde en personlig karta av alla detroniserade storheter och besökte dem, en grupp av tysta, angripna figurer: en vit imperialist, viktorianska monarker, en asiatisk icke-våldsreformist, Boerpresidenter och underdåniga stamhövdingar. Det var en resa kring hans eget liv och frågan han ställde sig var vilka ikonoklasterna var, och vad som var deras verkliga mål?
I formell mening var måltavlan vita människor som representerade vit makt, vit kolonialism och vit historia. Men statyerna representerade bara detta som abstraktioner, inte med kött och blod, kropp och själ. Därmed utgjorde måltavlan bara det näst bästa, konstaterar Hope i en synopsis, med det kortfattade tillägget att det räckte, ”åtminstone för ögonblicket”.
Han noterar också att det inte är så lätt som man kanske gärna vill tro att bli kvitt dessa figurer, eftersom de representerar den sydafrikanska befolkningens historia, som även de svarta studenterna är en del av. Rhodes påminde dem också om dem själva. Ikonoklasterna bekämpar skuggor. De beger sig ut för att jaga fiender, men vad händer om det är sig själva de möter, kommande från andra hållet? frågar Hope. Den underliggande fråga som sysselsätter honom handlar om hur mycket som egentligen har förändrats i Zumas Sydafrika sedan apartheidsystemets kollaps. Vilka är kontinuiteterna under vad som synes vara ett abrupt brott? Och vilka perspektiv betonar kontinuiteten och vilka framhäver istället en brytning med det gamla?
Café de Move On är ett namn som representerar både rörelse och konstans, en rörelse utan mål och utan tanke på framsteg. Det ser ut att bli en bok där Christopher Hope befäster sin historiesyn, men gör det utan att bli cyniker, vilket skulle kunna ligga nära till hands, utan istället gör det med satirens hjälp, om som en kamp mot väderkvarnar eller inte. Satiren avslöjar och demaskerar, men nya tillkommande föremål pockar ständigt på dess uppmärksamhet. Historien har inget slutmål och inget slut. Satiren blir en terapi som kanaliserar vreden i nuet, men som egentligen och i grunden inte botar den.