Av MARGARETA ZETTERSTRÖM
Är Erik Gandinis Videocracy en slagkraftig kritik av tillståndet i Berlusconis Italien, en film som skulle kunna få italienarna att överge de glättade och fördummande tv-programmen och börja söka sig mer seriös information och kultur? Eller fungerar den, genom sitt återgivande av alla dessa ytligheter, bara som bekräftelse av videokratins totala hegemoni?
En del svenska kritiker har ställt den frågan, och jag har inget svar. Jag vet bara hur jag själv reagerade när jag såg filmen — med avsmak och äckel. Ungefär som när jag vistas i Italien och, på hotellrummet, i jakt på tv-nyheter råkar få in något av alla dessa otaliga underhållningsprogram.
Det nya, och riktigt intressanta, är filmens personporträtt: arbetaren Ricky som drömmer om att slå igenom och bli kändis, den rike tv-agenten och talangjägaren Lele Mora som beundrar Mussolini, paparazzifotografen Fabrizio Corona som idkar utpressning mot kändisar och själv förvandlar sig till superkändis.
Kanske borde Gandini också ha försökt komma någon av alla dessa tonårsflickor in på livet, de vars högsta dröm är att bli ”velina” i TV, d.v.s. att mycket lättklädd flankera någon medelålders manlig programledare och i pausen mellan olika inslag utföra en sexig solodans (s.k. stacchetto) för att hålla kvar tittarna och hindra dem att byta kanal.
Gandinis personporträtt är hur som helst mycket drabbande och allra mest berörd blir jag av mekanikern Ricky. Han som trots att han är 26 fortfarande bor kvar hemma hos sin mamma och som inte står ut med att tänka sig ett fortsatt liv som vanlig arbetare. Att se och höra honom berätta om sina drömmar är så beklämmande att man vill gråta. Denna desperata längtan efter bekräftelse, uppmärksamhet, rikedom, en längtan som avskär honom från alla verkliga, sociala, sammanhang vari han ingår och får honom att leva, ensam med sin längtan, i en artificiell värld bestående av andra, lika isolerade, superegon…
Här når Gandini mycket längre än till en kritik av Berlusconis mediemonopol. Här handlar det inte bara om Italien utan lika mycket om tillståndet hos våra västerländska samhällen i stort. Alltså hela den individualistiska ”satsa på dig själv”-trenden i kombination med ett uttalat förakt för sådant som samarbete och gemenskap människor emellan, solidaritet och kamp för gemensamma mål.
När jag tänker på denne Ricky tänker jag också på hur skarpsynt poeten och filmaren Pier Paolo Pasolini var i sin kritik av det Italien han såg växa fram under efterkrigstiden. Pasolini beklagade ofta att den moderna, kommersiella och strömlinjeformade tv-kulturen slog sönder allt det som var genuint, folkligt och varierat i den italienska kulturen, och han menade att det bäst kunde avläsas på hur ungdomen uppträdde, talade, klädde sig och vilka värderingar och drömmar som styrde deras liv.
Tidigare under 1900-talet skulle Ricky säkert ha varit en del av den stora arbetarrörelse som då fanns i Italien, kanske fackligt och politiskt aktiv med drömmar som gällde hela kollektivet. Men nu? Instängd i en bubbla där han inte ser sina medmänniskor utan bara trängtar efter en plats i det massmediala rampljuset. Och inte för att han har något viktigt att säga utan enbart för att han känner ett tvingande behov av applåder och fotoblixtar.
Är inte detta höjden av tragik, så säg?
- Se en intervju med Erik Gandini här
- Se trailern här:
- Läs en artikel från Helsingborgs Dagblad om Berlusconi här