I sin senaste bok, Hetjur og hugarvíl. Geðsjúkdómar og persónuleikaraskanir í Íslendingasögum (Hjältar och desperation. Psykiska sjukdomar och personlighetsstörningar i de isländska sagorna), går psykiatrikern Óttar Guðmundsson på strövtåg i de isländska sagornas färgstarka persongalleri av psykopater och borderline-personligheter – och för all del även mer normala personlighetstyper – som bjuds in till tänkta analyssamtal i hans mottagningsrum i våra dagars Reykjavik.
Varje kapitel i boken tillägnas de centrala karaktärerna i någon av de främsta isländska sagorna, som efter en kort beskrivning presenteras närmare genom sina samtal med psykiatrikern. Under dessa dialoger diskuteras deras situation och relationerna till andra personer i den berörda sagan, varefter en sammanfattning med försök till diagnos görs. Som avslutning skisseras sedan hur vederbörande hade kunnat leva i ett modernt samhälle, vilket är en fantasieggande och ganska underhållande metod som bidrar till att teckna en mer konkret bild av sagornas många sammansatta personligheter. Gisle Sursson i sagan med samma namn skulle nog – påstås det med en humoristisk blinkning – ha klarat sig bättre i vår tid, då han hade kunnat använda sin praktiska skicklighet till att bli en framgångsrik byggmästare eller entreprenör, medan hustrun Aud kanske hade utbildat sig till sjuksköterska och gjort karriär inom geriatriken!
Det är tveksamt om detta angreppssätt håller som litteraturvetenskaplig metod – vilket författaren heller inte vill hävda – men de fiktiva samtalen och den diagnos som de utmynnar i verkar utan tvekan inspirerande för diskussionen om sagakaraktärernas personligheter och bevekelsegrunderna för deras handlande. Dessutom förmår Óttar Guðmundssons undantagslöst att – trots det stundom svårtolkade analysmaterialet och den långa tidsrymd som ligger mellan sagavärlden och våra dagar – tillämpa sin psykiatriska sakkunskap på ett genomfört sätt i sina försök till diagnos av de många intervjuoffren. Ett sådant arbetssätt måste av nödvändighet bli spekulativt, men utgångspunkten är de allmänmänskliga dragen hos de personer som befolkar sagornas Island och därmed är det också möjligt att tänka sig ett samtal med dem. Ett viktigt resultat av den grundliga genomgången är också den katalog över karaktärerna och deras själstillstånd som växer fram och som skulle kunna bli ett värdefullt verktyg i vidare litteraturvetenskapliga, kulturhistoriska eller antropologiska undersökningar av sagorna. Inte heller står det stora tidsavståndet alltid hindrande i vägen; tvärtom utnyttjas det ofta till att ge värdefulla perspektiv och kamma hem illustrativa poänger, som när parallellen dras mellan Gunnar på Lidarändes ödesdigra förhållande med Hallgerd Hoskuldsdotter i Njáls saga och sådana famösa allianser i vår tid som exempelvis den mellan Marilyn Monroe och Arthur Miller eller mellan Elisabeth Taylor och Richard Burton.
Det bestående intrycket av Óttar Guðmundssons bok – som nog lämpar sig bättre som bredvidläsning till respektive saga än som ett verk för sträckläsning – är först som sist hur lite som ändrats i människans känsloliv sedan sagatiden och hur skickligt den tidens berättare lyckades fånga gestalternas inre och ge det ett livskraftigt litterärt uttryck. Tack vare den grundmurade psykiatriska kunskap som ligger till grund för Hetjur og hugarvíl erbjuds här ännu en värdefull och till sin utformning unik genomgång av detta särdrag i de isländska sagorna.