Många déjàvun för oss som suttit vid fontänen nedanför Rue Mouffetard, promenerat i Jardin des Plantes, strukit utmed kanten på Luxembourgträdgården och tagit en espresso nära Carrefour de l´Odéon. Hervé Le Tellier presenterar i början av sin bok möten och syner lika flyktiga som en turists kan vara. Man tjuvlyssnar på ett kafé till en konversation mellan någon som talar om ”kliniken” och en yngre kvinna. Man gissar att han är läkare. Noterar att kvinnan han håller i hand har en vigselring men upptäcker senare att hon arbetar i ett bageri i kvarteret och tänker att hon kanske inte är doktorns fru.
Le Tellier för sin del börjar med Thomas, som är psykoanalytiker, befinner sig vid Monge och väntar på en patient, Anna, som brukar vara försenad. Kort kapitel utan vidare innehåll. Så småningom presenteras Annas make, Stan, en berömd ögonläkare och parets barn Karl och Léa. Fakta kring deras lägenhet. Senare hamnar vi på ett party nånstans på vänstra stranden, och den frånskilde psykiatrikern blir förälskad i Louise, en vacker och duktig jurist.
Deras möten skildras som korta och relativt laddade. Följer beskrivning av Louises make och döttrar. Person följer på person tills man närmar sig 15-20 stycken relaterade till varandra. Alla är välbärgade, välklädda, välutbildade och tillhör övre fransk medelklass. En och annan har judiskt ursprung, vilket har sin betydelse för familjeliv och traditioner.
Kvinnorna är ”charmantes” och ”heureuses”. Männen har det för det mesta bra och barnen är välanpassade. De vuxna är runt 40-45 år. En del har haft trauman bakom sig. Thomas första förälskelse från ungdomen, en manodepressiv flicka, blev gravid, skulle föda barn men tog livet av sig. Detta påverkade den obeslutsamma medicinstudenten att skärpa sig och utbilda sig till psykoanalytiker. En annan man som dyker upp flyktigt i texten riskerar att förlora synen på ena ögat.
Om man bortser från dessa allvarsfakta kan läsaren dock tro att hon har en chicklit, fast skriven av en man, framför sig. Mycket luktar kliché och yta, samt utmärks av grava förenklingar i personbeskrivningarna. Man märker först stegvis att författaren just på detta manér avsett att göra upp med klichéer och flyktighet.
Under skämtsamma gester och kärleksfulla kurtiser molar andra teman och tankar. Romanens struktur blir sida för sida alltmer intrikat och avancerad. Till slut sitter man med en stilstudie som har abchasisk domino som förebild. För att fatta hur brickorna spelats (i texten) ska man helst känna till det komplicerade asiatisktinspirerade dominospelets regler. En viss hjälp har man också om man kan sin Stendhal och hans kristallisationsteori. Eller är inläst på Georges Perec, en annan modern experimentator.
Mig påminner romanen dock alltmer om filmaren Éric Rohmer runt 1969-70 ungefär och hans lågmält intensiva scener. Det pratas och smeks. Man vidrör tingen och kropparna (ett knä t ex) och går sen vidare. En sorg och ett vemod fladdrar omkring obenämnda.
Dessa gynnade och ständigt prasslande parisare har allt, men vill hellre ha något annat. Eller också inte? De reser till Florens men letar sen efter nåt de saknar i Siena. De priviligierades bortskämdhet – kunde vara en ingång i texten. Men ännu mera handlar det nog om Le Telliers försök att utan moralism beskriva en nervös tid då många människor tappat förmågan att känna sig autentiska och njuta av sitt välstånd. De har tråkigt i sin trygghet och utmanar ödet – men utan att ta i för mycket.
– Se ett videoklipp med Le Tellier om boken här: