Denna samling av essäer och tal illustrerar på exemplariskt sätt Herta Müllers nära nog besatta ämnesval och hennes poetik. Det första handlar nästan alltid om makten, den oinskränkta och diktatoriska, och vad den gör med oss människor. Här finns också hennes egna erfarenheter redovisade: som den förföljelse den rumänska säkerhetspolisen utsatte henne för i hemstaden Timisoara (denna text är för övrigt hennes nobelföreläsning) eller den avgörande betydelse den unga litteraturgruppen “Aktionsgruppe Banat” – i polisens slagskugga – hade för hennes författarskap.
Också när hon vänder sig till författare som haft inflytande på hennes eget verk, som Oskar Pastior, E.M. Cioran eller Elias Canetti, är det just deras förhållande till eller diskussion av en obönhörlig och onåbar makt som är den aspekt av person eller verk som intresserar henne mest.
Och språket? Herta Müller är i grunden en mycket jordnära realist utan illusioner; det som hör den romantiska författarrollen till är henne främmande. Språket – och därmed konsten – förmår inte förändra världen, men den tillåter frirum i huvud och hjärta som inte ens makten kommer åt.
Och språket kan skapa en möjlighet till sanning som åtminstone visar vad som händer med oss och samhället när makten förstör alla våra värden. I denna mening är ord och språk någonting mycket konkret, lika livsnödvändiga som handfasta föremål och våra mänskliga gester.
Till sist blir de medel till självhävdelse: ett sätt – till sist kanske vårt enda – att i en diktatur skydda oss från de krafter som vill förstöra oss.
Se en intervju med Hertha Müller här: