I en första artikel om nutida Islam tar Klas Grinell här upp flera exempel på en mer hermeneutisk inriktning inom nutida islam, som annars ofta framställs som bokstavstrogen och traditionalistisk
Skriftliga traditioner var länge något exklusivt. Ganska få deltog i uttolkandet av texter. De senaste hundra åren har läskunnigheten ökat världen över, och de senaste 50 åren har antalet människor flerdubblats. Det har lett till en exponentiell tillväxt av nytolkningar, omtolkningar och återvändanden till texternas bokstavlighet . Det gäller i lika hög grad islam som andra traditioner. Ändå hör vi sällan om det. Istället framställs islam ofta som något medeltida, oförändrat och efterblivet. Men det finns så mycket mer, som är så mycket mer intressant. Att uttolkandet av en traditions många texter skulle kunna förbli oförändrad genom de genomgripande samhällsförändringar moderniteten inneburit är också alldeles omöjligt. En tolkning är alltid beroende av uttolkarens livsvärld.
För att poängtera det vill religionsvetare och antropologer ogärna tala om traditioner i singular. För dem är islam vad specifika muslimer säger och gör i islams namn. Det är väldigt svårt att sammanfatta på något rimligt vis. Som idéhistoriker menar jag att det ändå går att tala om islam i singular; som en tanketradition; som ett samtal om de muslimska ursprungstexterna. Ett tolkande samtal som pågått och pågår mellan muslimer, och som också överlagrats och fått institutionell form i nya texter och traditioner.
De allra flesta muslimer talar också om islam som något som finns. En samtida muslimsk intellektuell som Omid Safi, som betecknar sig som progressiv muslim, menar att vi kan tala om ett hav av texter som är islamiska, samtidigt som vi är överens om att dessa ger djupt motstridiga bilder av vad islam är och bör vara. Att vara muslim är att simma i detta hav, säger Safi. Det handlar då om att dela intellektuella referenser snarare än slutsatser eller dogmer. Safis progressiva islam har plats för såväl miljöengagemang, feminism som queerperspektiv. Det viktiga är att muslimer delar respekten för en samling texter och tron på att uttolkningen av dessa texter kan vägleda oss till vad som är ett rättfärdigt och gudfruktigt liv. Safi menar att progressiv islam hålls samman av ett antal teman:
en strävan att genom ett kritiskt engagemang med islam skapa ett rättvist och pluralistiskt samhälle, ett obevekligt arbete för social rättvisa, en betoning på jämställdhet som en grundbult i mänskliga rättigheter, och en vision om religiös och etnisk mångfald.
Denna syn står mot en annan stark tendens som varit mer framträdande under 1900-talet, en mer instrumentell islamtolkning inriktad på att finna regler för vad som är ett korrekt muslimskt handlande. Enligt Mohammed Bamyeh har denna på senare år fått konkurrens av en allt mer framträdande hermeneutisk rörelse. Den instrumentella tolkningen är främst inriktad på att använda islam för att uppnå samhälleliga syften. Snarare än att anamma det som Bamyeh ser som nationalstaternas perspektiv utgår en hermeneutisk islamtolkning från att islam är en kunskaps- och existensform. De centrala aspekterna av religionen ligger därmed till stor del bortom politiken. Det betyder inte att de som kan kallas hermeneutiska islamtolkare inte är politiska. Men tolkningens mål är mer existentiellt, andligt.
Många som liksom Omid Safi talar om progressiv islam är influerade av den pakistanske tänkaren Fazlur Rahman (1919-1988) som efter att han lämnade Pakistan var verksam vid University of Chicago. Hans metodologi för korantolkning har haft stort inflytande. I Rahmans inflytelserika bok Major themes of the Qur’an från 1980 är begreppet taqwa centralt för uttolkningen av islams budskap. Taqwa betyder ordagrant ”att vara på sin vakt”, men brukar översättas till ”from, gudfruktig”.
På grund av den vers-för-vers-tolkning som varit dominerande i uttolkningen av Koranen har denna genre inte kunnat ge några insikter om den sammanhängande förståelse av, och relation till, universum och livet som Koranen otvivelaktigt uttrycker, menar Rahman. Han kallar sin egen läsning för logisk snarare än kronologisk. Då framträder de centrala etiska temana tydligare och Koranläsningen blir mer i samklang med traditionens fromhetsliv.
Rahman kan alltså beskrivas som en av fäderna till hermeneutisk och progressiv islam. En viktig utgångspunkt för denna rörelse är att likt Rahman argumentera för att Koranen ska läsas utifrån sina grundläggande värderingar och begrepp, snarare än vers för vers. Det har öppnat för stora förändringar inte minst i tolkningen av kvinnors status, bland annat genom Amina Waduds arbete med att visa att de partier i Koranen som sätter mannen över kvinnan inte kan ryckas ur sina sammanhang för att legitimera ojämställdhet.
Vid sidan av att argumentera för att de övergripande principerna om barmhärtighet och fromhet måste vägleda tolkningen av de enskilda verserna lägger Wadud och många andra feministiska korantolkare stor vikt vid sammanhanget i vilket Muhammed mottog specifika verser. Ofta öppnar sig möjligheter för en alternativ tolkning av de verser som fått legitimera kvinnoförtryck. I den ursprungliga församlingen handlade till exempel Koranens tillåtelse av månggifte i vers 4:3 om att ta hand om faderslösa barn.
Om ni är rädda att inte kunna behandla de faderlösa med rättvisa, tag då [andra] kvinnor som är tillåtna för er till hustrur – två eller tre eller fyra; men [begränsa er till] en enda om ni inte tror er om att kunna behandla dem alla lika – eller [vänd er till] någon av dem som ni rättmätigt besitter. Detta gör det lättare för er att undvika partiskhet. (Muhammed Knut Bernströms översättning).
De som från detta dragit slutsatser om mäns sexuella behov och rättigheter har lämnat textens bokstav och intention, argumenterar de progressiva. Wadud använder dessutom etymologiska argument för att utmana gängse uttolkningar av textens ord. En av de allra mest omdiskuterade verserna är 4:34 där det står om kvinnorna att ”om ni ser tecken på illvilja hos dem, förmana dem då och varna dem och [om detta inte hjälper] håll er borta från deras nattläger och [som sista utväg] tillrättavisa dem handgripligen.” Bakom Bernströms ”tillrättavisa dem handgripligen” döljer sig det arabiska ordet iḍribūhunna från roten daraba. Traditionellt har det uttolkats som ’slå’. Men Wadud menar att det inte alls är självklart. I andra sammanhang i Koranen utläses daraba snarare som ’skilja åt’, vilket också är en tolkning av ordet i 4:34 som förekommit i traditionen. I flera av de översättningar av Koranen som kommit de senaste 10 åren översätts iḍribūhunna som till exempel av Laleh Bakhtiar, den första kvinnliga översättaren av Koranen till engelska, till ”go away from them”.
Scott Siraj al-Haqq Kugle bygger även han på Rahman och utgår i sin analys av islams hållning till homosexualitet från koranversen 49:13 “Inför Gud är den av er den bäste vars gudsfruktan (taqiy) är djupast.” Utifrån detta argumenterar Kugle för att ingen social kategori som ras, kön, klass eller sexualitet kan skapa skillnad mellan muslimer. Det enda giltiga kriteriet för att bedöma en muslim är hennes rättfärdighet (taqwa). Detta argument hämtar också stöd i Rahmans inskärpande av att Koranen inte innehåller någon religiös lag. Det finns ingen koranisk lag. Däremot är Koranen en grundläggande källa för religiös lag, en lag som därmed alltid är resultatet av en situationsberoende tolkning av uppenbarelsen.
Rahman ägnade stor del av sin akademiska karriär åt att visa att rationalitet, logik och stringens på intet sätt var främmande för den islamiska traditionen, att islam mycket väl kan förenas med modernitet. Rent av kunde islam återta viktiga aspekter av sin tradition genom mötet med det moderna.
Rahmans korantolkning var påverkad av den persiske 1600-talsfilosofen Mulla Sadra som bland annat i sin utläggning av Koranens öppningskapitel kom fram till att dess huvudtema är barmhärtighet och att det rent av går att säga att ’barmhärtighet’ är en synonym till ’existens’. Vändningen från vers-för-vers-tolkandet till en mer tematisk läsning skulle nog i alla fall delvis kunna härledas till Mulla Sadra. När Rahman på 1970-talet skrev sin bok om Mulla Sadra fanns väldigt få islamiska filosofiska texter utgivna, och det fanns överhuvudtaget få böcker om islamisk filosofi. Forskarna var tvungna att resa mellan bibliotek och arkiv för att studera handskrifter.
Idag är situationen en helt annan. Tack vare en allt rikare utgivning, kommentering och tolkning kan så många fler själva delta i uttolkningen av traditionen och upptäcka hela dess bredd. Samtida islam utvecklas därmed fort och nya kopplingar och förgreningar uppstår mellan tidigare separata uttolkningar och tillämpningar, och mellan samtida utmaningar och klassiska ståndpunkter. Som alltid tolkar de troende texterna i relation till sitt sammanhang och de utmaningar som de möter där.