Om Ola Hansson, en av de skånska skalderna kring förra sekelskiftet, finns en uppgift som fascinerar: att han var född i Hönsinge men död i Turkiet. Det står kanske också inristat på den sten som rests till hans minne på Söderslätt. Han dog alltså långt bortom rustgården på skånska slätten, den som han från sin europeiska exil skildrade i ”Vägen hem”. Men hans samtida danske kollega Herman Bang slår lätt det rekordet, åtminstone vad gäller geografiskt avstånd. Han var född i Asserballe på ön Als men dog på tåget mellan Chicago och Kalifornien, nära Ogden i Utah.
Det gjorde han för i dagarna hundra år sedan, några månader före den åtta år äldre Strindberg i Stockholm. I Berlingske Tidende slår Sven Hakon Rossel nu ett slag för honom med anledning av detta jubileum, under den lätt anklagande rubriken ”Herman Bang burde være et verdensnavn”. Han tycker att det är på tiden att Bang uppmärksammas internationellt, och föreslår att man börjar med ett ordentligt symposium kring honom på något danskt universitet (själv var Rossel länge verksam vid det i Wien).
Han påminner om att Bang upplevde en boom i DDR där man läste honom som socialrealist (fast då måste man nog ha haft skygglappar eller i varje fall rosafärgade glasögon) och att för trettio år sedan en samlingsupplaga på tre band kom i Förbundsrepubliken. ”Derimod er han sørgeligt ukendt i andre sprogområder” påstår Rossel och efterlyser en engelsk, spansk och fransk översättning av hans huvudverk, ”det må være en national opgave”.
Att han, förutom i Tyskland, skulle vara okänd utanför Danmark är nog en sanning med viss modifikation, i alla fall vad gäller Sverige. Två utmärkta avhandlingar ägnades hans verk redan för många år sedan, först Jan Mogrens monografi 1957 om Bangs deterministiska roman ”Haabløse Slægter”, sedan Torbjörn Nilssons stilstudie ”Impressionisten Herman Bang” 1965. Och så sent som för tre år sedan kom Axel Lindéns avhandling ”Förnimmelser – en fenomenologisk analys av Herman Bangs författarskap”. Man får hoppas att den var mera lyckad än hans försvenskning av Bangs roman ”Ludvigsbakke” några år tidigare.
Den var så behäftad med språkliga missuppfattningar, fel och grodor att den föranledde Knut Ahnlund till en veritabel bredsida i en understreckare i Svenska Dagbladet där han jämförde med den unge David Sprengels långt tidigare klavertramp vad gäller översättningar från danskan, det som häcklades i Beyron Carlssons klassiska kåseri ”Den skinnsjuke greven”. Ahnlund skrev för övrigt en intressant essä (i ”Diktarliv i Norden”, 1981) där han ställer Bang bredvid Henrik Pontoppidan som de kanske mest betydande danska författarna i den generationen (de var båda födda 1857).
Hon har en medsyster i Katinka Bai i ”Ved Vejen”, gift med stinsen i ett litet stationssamhälle, en Emma Bovary i danska provinsen som livet passerar förbi. Det är mycket vackert och mycket melankoliskt. När Max von Sydow översatte boken till film (den enda han regisserat) blev det ovanligt lyckat: ”Vid vägen” är ett impressionistiskt mästerverk i bild liksom ”Ved Vejen” är det i ord.
Att hävda att Herman Bang skulle vara sorgligt okänd i Sverige stämmer alltså inte alls – vilket inte hindrar att mycket mer gärna kunde få komma på svenska, som ett brett urval av hans tidningsskriverier.
De sex banden av hans ”Værker i Mindeudgave” som Peter Nansen gav ut bara några månader efter hans död inleds med denna deklaration: ”Af hans Journalistik har vi intet medtaget, thi han vidste, at Bladartikler, hvor kunstneriske de end er udarbejdede, hører Døgnet til.”
Men också det är en Sandhed med Modification – Herman Bang var en av sin samtids främsta journalister. Om man vill veta mer om denne dandy som var illa tåld av många i Köpenhamn (inte bara för sin homosexualitets skull) och hans hektiska liv fram till blodstörtningen på tåget i amerikanska mellanvästern den 29 januari 1912 kan man läsa Dorrit Willumsens fina roman ”Bang” (för vilken hon fick Nordiska rådets litteraturpris 1997).