Den tomma diskursen 
Mario Levrero

Henrik Nilsson skriver om den uruguayanske kultförfattaren Mario Levrero och hans roman El discurso vacío, ett egentligen antilitterärt projekt i vilket han söker förändra sitt sätt att skriva, en utmärkt introduktion till detta egensinniga författarskap, ännu okänt för svenska läsare.

 

Det finns böcker med lång inkubationstid. Ända sedan jag köpte den uruguayanske författaren Mario Levreros (1940–2004) roman El discurso vacío (”Den tomma diskursen”) i Montevideo för några år sedan, har den väntat i bokhyllan på att de rätta omständigheterna skulle bryta ut. Efter att sent omsider ha läst den kan jag konstatera att den både uppfyller de höga förväntningarna och utgör en utmärkt introduktion till detta egensinniga författarskap, som ännu är okänt för svenska läsare.

Redan under sin livstid blev Levrero en kultförfattare i vissa litterära kretsar i hemlandet och i Argentina. Först efter sin död har han emellertid blivit känd för en något bredare allmänhet i den spanskspråkiga världen. Levrero levde ett tillbakadraget liv, gav sällan intervjuer och försörjde sig bland annat på att konstruera korsord. Hans skrivarkurser samlade ett ansenligt antal adepter, men under vissa perioder drog han sig nästan helt tillbaka till sitt hem.

Den excentriska personligheten i kombination med det svårfångade och originella innehållet i hans böcker har fått en del litteraturkritiker att placera honom bland ”los raros” (de udda) i den uruguayanska litteraturen, dit författare som föregångaren Felisberto Hernández och den moderne förgrundsgestalten Juan Carlos Onetti också brukar räknas.

Levrero debuterade 1966 med romanen La ciudad (Staden), som enligt honom själv var starkt influerad av Kafka. Därefter följde ett tjugotal romaner och novellsamlingar. Det finns ett autofiktivt stråk i hans författarskap som särskilt kommer till uttryck i dagboksromanerna Den tomma diskursen (1996) och den postumt publicerade La novela luminosa (Den skinande romanen, 2005).

I den förstnämnda – som kom ut i engelsk översättning tidigare i år under titeln ”Empty words” – står berättarjagets skrivande i centrum, medan det omgivande samhället lyser med sin frånvaro. Han lever med sin fru och son i den lilla staden Colonia vid Río de la Plata, men familjemedlemmarna figurerar mest som undanglidande skuggor. Berättaren befinner sig i en utdragen psykologisk kris och har börjat förlora kontakten med både verkligheten omkring sig och med en autentisk känsla för sitt eget liv – ”allt saknar tyngd, allt förflyter utan att lämna några minnesvärda spår”. Han tar höga doser psykofarmaka mot sin oro, men i dagboken är det framför allt något annat som registreras; en ny sorts skrivövningar som han hoppas ska råda bot på situationen.

Berättaren kallar dessa övningar för ”min grafologiska självterapi”. Det rör sig egentligen om ett antilitterärt projekt, i vilket han ska försöka förändra sitt sätt att skriva för hand för att se vilka psykologiska konsekvenser detta kan medföra. Det gäller att fokusera på skapandet av själva bokstäverna och att avvisa alla berättande impulser som skrivakten kan väcka. Denna teknik, som föreslagits av ”en galen vän”, bygger på grafologins kopplingar mellan en människas handskrift och hennes personlighetsdrag. I en anteckning den 28 oktober står det: ”Jag fortsätter att försöka utveckla ointressanta teman, och inleder på så sätt kanske en ny epok av leda som litterär strömning.”

Hur långt befinner vi oss här inte från exempelvis Mario Vargas Llosas eller Gabriel García Márquez myllrande romanvärldar? Om den chilenske författaren Roberto Bolaño var upptagen av att skildra författare och litterära miljöer, går Levrero ett steg längre i sina autofiktiva romaner – här står den enskilde författarens kamp med orden i centrum. Resultatet av dessa skrivövningar blir för berättaren på sin höjd ”en klumpig ersättning för litteratur”. Det kan tyckas vara en vansklig utgångspunkt, där risken för steril reduktion är överhängande.

En annan hund dyker upp, Faust, Wagner och pudeln
Som tur är går berättarens projekt inte riktigt som han tänkt sig. Efter ett tag – noterar han själv – smyger sig meningsskapande impulser in i övningarna; den narrativa prosan tränger sig på. Nattens drömmar finner sin väg in i den skrift han försökt tömma på alla innebörder. Märkliga saker händer med fåglarna utanför fönstret när han sätter sig ner vid skrivbordet. Vid ett tillfälle dyker familjens hund upp med en fågel i munnen. Han anar dunkla samband, som ställer honom i kontakt med ”en mäktig och farlig värld, som jag inte kan kontrollera och bara nätt och jämnt, full av tvivel, kan ana”. Hunden spelar en viktig roll också i andra passager, i synnerhet när berättaren iakttar dess försök att ta sig ut genom stängslet som skiljer familjens tomt från en angränsande ödetomt.

Levreros hund blir föreställningsförmågan som trots allt dyker upp i den tomma diskursen, den yttre verkligheten som tränger in i det enskilda, klaustrofobiska medvetandet. ”Den här sortens skrift har okontrollerbara magiska effekter”, heter det på ett ställe. Litteraturen som en ofrivillig biverkning, alltså. I en annan del av dagboken dyker ett surrande ljud upp i huset, som stör honom men som han inte kan lokalisera. Att Kafkas arv sträcker sig bortom debutboken påminns man om när berättaren i sovrummet till slut hittar en ”mystisk zon där de vibrerande vågorna upphäver sig själva och skapar ett tyst hål, eller relativ tystnad, där det gick att sova”. Men också den sträva humorn leder ibland tankarna till den tjeckiske mästaren, som när dagboksförfattaren efter en tids beslutsvånda skickar ett fax till tidningen som han levererar korsord till, med en förfrågan om höjt arvode. Efter några dagars tystnad svarar de att hans tjänster inte längre är önskade.

”Denna övning är som en gren jag försöker klänga mig fast vid efter att ha fallit nerför ett stup”, skriver berättaren på ett ställe. Det finns hos Levrero en underliggande förtvivlan, om än sakligt uttryckt, som kan föra tankarna till landsmannen Onettis pessimism. Femton år efter sin död är Levrero föremål för ett välförtjänt förnyat intresse i den spanskspråkiga världen, som redan har resulterat i en rad nyutgåvor och översättningar till en del andra språk.

El discurso vacío håller obönhörligen fast blicken vid ett själsligt drama med skrivakten i centrum. Alla sociologiska bortförklaringar och samhälleliga analyser avvisas konsekvent. Det gör Mario Levrero till en radikal, ärlig och grundlig författare, vars säregna prosakonst uppstår i spänningen mellan stumheten och berättandet, förlamningen och språnget.

 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!