I en essä i två delar söker Henrik Nilsson teckna Portugals komplexa och föränderliga förhållande till havet genom historien och fram till våra dagar och tar tillsammans med samhälleliga och politiska aspekter upp havets och kusternas roll i prosan och poesin.
För ett halvt sekel sedan – den 25 april 1974 – skakade den portugisiska nejlikerevolutionen om hela Europa. Jan Norming har initierat tecknat bakgrunden till denna politiska omvälvning i en serie essäer som också inbegriper ett personligt återbesök i landet.
En av revolutionens många konsekvenser var en omvänd rörelse över havet. I samband med avkoloniseringsprocessen återvände minst 500 000 portugisiska retornados (återvändare) från de afrikanska kolonierna, i en Europas största migrationsströmmar under efterkrigstiden. ”Med hängande huvud återvände det gamla portugisiska imperiet till samma stränder där man kastat loss mot odödliga hjältedåd”, skriver författaren och journalisten Fernando Dacosta i Os retornados mudaram Portugal (Återvändarna förändrade Portugal, 2013). I boken intervjuar han människor som i dag ser tillbaka på händelserna, då vissa av dem flydde hals över huvud i fiskebåtar.
Ett drygt år efter revolutionen, den 29 september 1975, skrev Miguel Torga (1907–1995) i den tolfte delen av sin dagbok, som är ett av den moderna portugisiska litteraturens främsta verk:
”Portugiserna återvänder i massor från kolonierna … vi gav oss ut för att upptäcka världen i karaveller och återvänder från den i trålare.”
Under andra världskriget hade hamnstaden Lissabon fyllts av flyktingar från andra europeiska länder som ville lämna kontinenten, men dessa retornados hade ingen annan slutstation. Till följd av en kris inom turistnäringen inkvarterades vissa till en början i tomma lyxhotell. Men återvändandet blev på det hela taget oglamoröst. Det innefattade sociala spänningar i ett land som redan led av hög arbetslöshet, och rotlösheten har gått i arv till andra generationens återvändare.
Det mänskliga dramat har satt åtskilliga skönlitterära avtryck. Till de mest minnesvärda hör Dulce Maria Cardosos roman Återvändarna (på svenska 2022). Händelseförloppet dyker också upp på en rad olika ställen i landets främste nu levande prosaförfattare António Lobo Antunes verk. I hans roman Portugals glans och ära (på svenska 1999) berättar några gestalter om den tumultartade sjöresan tillbaka till Europa. Till slut sätter de nyckeln i dörren till det gamla huset som stått övergivet i många år:
”låset som inte ville gå upp, de trasiga skräpmöblerna, när man vred på vattenkranen kom det inte en droppe, när man vred på strömbrytaren blev det inte ljust, vi hittade några stearinljus längst inne i ett skåp, mannen från fastighetsbolaget gav sig på rören och under en hel timme bara mörk jordblandad vätska så att det blev stopp i avloppet.”
Havet dyker upp på de mest skilda ställen och på de mest olika sätt i den samtida portugisiska poesin. En av de viktigaste rösterna under det förra seklet var Sophia de Mello Breyner Andresen (1919–2004), vars popularitet återspeglas i det faktum att portugiserna endast hänvisar till hennes förnamn. Havet genomströmmar hela hennes poetiska livsverk.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Här är det svårt att skilja Medelhavet och Atlanten åt, eftersom Sophias personliga resor gick både till Grekland och de portugisiska stränderna. Kolonnerna i Kap Sunion samsas med klipporna i Algarve, och hon upprätthåller en dialog med såväl Homeros som Luís de Camões. ”Inskription” är en av hennes mest kända dikter, som koncist sammanfattar en livslång kärlek till stränderna och vågorna:
”När jag dör ska jag vända åter
för att söka stunderna jag inte levde vid havet.”
Även Sophias generationskollega Eugénio de Andrade (1923–2005) – som i vuxen ålder bosatte sig i hennes hemstad Porto – är fortfarande en mycket läst poet i sitt hemland. Hans poesi kännetecknas av ett avklarnat språk, med en förkärlek för de grundläggande orden. Produktionen innefattar kärleksdikter som inte sällan knöt an till havet. I dikten ”Navigationskonst” står att läsa:
”Se hur sommaren
plötsligt
blir vatten i ditt bröst
och natten blir fartyg
och min hand en sjöman.”
I João Miguel Fernandes Jorges (född 1943) À Beira do mar de Junho (Vid havet i juni, 1982) – en diktsamling som nyligen kommit i nyutgåva – finns korta dikter som präglas av en mild saudade; den längtan och melankoli som är så förknippad med den portugisiska kulturen. Som här i en dikt vars frågor tycks antyda att sommaren eller kärleken redan har gått förlorad:
”Stränderna?
Skrattet i vattnet?
Våra kroppar som vilade i sanden?”
Men Fernandes Jorges stranddikter söker sig också bakåt i historien, som i ”Henrik, prins av Portugal”:
”Min plan?
Att samla skepp efter skepp
slå sönder muren mot havet
och vattnet i fontänerna vid muren
när solen går ner.
För att finna det gömda havet.”
Det har ofta sagts att Portugal vände oceanerna ryggen efter upptäckartiden. Mer korrekt skulle vara att landet kontinuerligt har omdefinierat sitt förhållande till dem. Efter nejlikerevolutionen tog en mer demokratisk era vid, vilket också påverkade landets kopplingar till havet. Åren före millennieskiftet – en period präglad av stabilitet och tillförsikt i en annars ofta krisdrabbad nation – fick detta sitt främsta uttryck i Världsutställningen i Lissabon 1998.
Oceanerna var dess tema och i den nya stadsdel som skapades, Nationernas park, vittnar bland annat Vasco da Gama-bron och Gare do Oriente om att utställningen arrangerades femhundra år sedan sjövägen till Indien upptäcktes. Här ligger också ett av världens främsta akvarier vid Tejoflodens strand. Världsutställningens former kontrasterade skarpt mot förra gången landet tog ett samlat grepp om sin maritima historia, i form av den patriotiska utställningen i Belém under diktaturen.
Raul Brandãos (1867–1930) bok Os pescadores (Fiskarna, 1923) skildrar både skönheten och vedermödorna hos den yrkesgrupp som livnär sig på havet. Sedan den skrevs har villkoren förändrats radikalt. Fångstmetoderna har moderniserats och yrket sysselsätter inte längre lika många människor. Ändå är fiskenäringens olika aspekter en nyckel till att förstå detta till ytan lilla land, som har långa kuster dit huvuddelen av befolkningen och ekonomin har koncentrerats genom historien.
Det samma gäller för den turism som vuxit lavinartat under det senaste decenniet. Bacalhau – kabeljo tillagad på en mängd olika vis – är fortfarande portugisernas nationalrätt – och traditionen att äta torkad och saltad torsk går tillbaka till upptäckartiden. Det kan tyckas överraskande att bacalhau inte fiskas i havet utanför Portugal, utan främst i kallare och nordligare vatten. Portugiserna har historiskt sett både importerat den och skickat ut egna fiskeflottor så långt som till Grönland och Newfoundland. Sommarfesten till Lissabons skyddshelgon Santo Antonios minne är dock mer förknippad med sardiner, som fångas närmare den egna kusten. En relativt ny aspekt av denna fiskart är de souvenirer som föreställer sardiner i olika former och som har mångfaldigats på senare år.
Även om Portugals dominans över världsoceanerna är avlägsen, saknas det inte exempel på att havet fortfarande betyder mycket för den portugisiska kulturen och identiteten. Portugal är ett av relativt få länder med ett renodlat havsdepartement i sin regering. Landet ligger på andra plats i världen efter Norge när det gäller antalet oceanforskare i förhållande till folkmängden. Det kan också vara värt att nämna att portugiserna hör till de folk som äter mest fisk per capita i världen, mer än dubbelt så mycket som det europeiska genomsnittet.
Duarte Bué Alves skriver i boken Economia azul (Blå ekonomi, 2022) om det samtida Portugals förhållande till havet och stränderna, och om ”den blå ekonomins” tänkbara hållbara strategier för framtiden. Det saknas inte farhågor, i form av stranderosion och höjd vattennivå till följd av klimatförändringar. Enligt en studie publicerad i tidskriften Nature Climate Change 2020 löper Portugal risk att förlora 40% av sina stränder fram till 2100.
Scenariot skänker en ny dimension åt ett land med några av de äldsta intakta gränserna i Europa. Oceanerna har sett civilisationer och nationer komma och gå. Havsbruset föregick oss, och lär överleva oss. Men förhoppningsvis kan vi förundras länge än över de på samma gång uråldriga och ständigt nya vågorna.
- Denna essä i två delar har gjorts möjlig genom stöd från Västra Götalandsregionens essäfond.
- Klicka här för att läsa den första delen
- Klicka här för att läsa om Dulce Maria Cardosos roman O retorno (som finns på svenska som Återvändarna)