Framför en målning i en av impressionistsalarna på Louvren stannade en trött gammal man, tog fram pensel och palett och började kludda på tavlan. Han blev genast överfallen av vaksamma vakter som bryskt förde honom till närmsta polisstation. Det visade sig förstås vara den åldrade Monet eller Renoir eller Pissaro eller vem det nu var som hade målat tavlan. Missnöjd med målningen ville han förbättra den.
Anekdoten är säkert påhittad, men den är tänkvärd. Vem har ensamrätt till ett konstverk, konstnären eller köparen, målaren eller samlaren? Frågan aktualiseras av den nu åttionioårige A. E. Hotchner, under många år nära vän med Ernest Hemingway, i ett öppet brev från Westport, Connecticut, till New York Times häromdagen: ”Don´t Touch A Moveable Feast!” För drygt fyrtio år sedan skrev han en bra bok om ”Papa Hemingway”, sedan har en lång rad andra minnen följt, bland annat om hur han fockade Alan Ladd.
Scribners förlag på femte avenyn i New York har i dagarna sänt ut en ny upplaga av Hemingways postuma ”A Moveable feast”. Den första kom för fyrtiofem år sedan och var en lämplig studentpresent det året. Jag fick den som sådan, först i den engelska tryckningen från Heineman, sedan i det amerikanska originalet från just Scribners, med en vacker vy över Seine och bouquinisterna på smutsomslaget. Det exemplaret ska jag vara rädd om, inte bara för att det är en mycket bra bok.
Jag minns ännu mina intryck från första läsningen, med Hemingways omedelbara just impressionistiska intryck under lyckliga parisår, som vore världen nytvättad. Han skriver om hur han utan att ha ätit går på Louvren, hungern gör honom särskilt öppen för alla intryck (han hade kanske dessutom läst Hamsuns ”Sult” fast hungern där snart går över i hallucinationer).
Ett år senare, efter ett par terminer på Dartmouth College i New Hampshire, kom jag med Greyhoundbuss från Kanada uthungrad ner till New York med bara några cent på fickan, dock tillräckligt många för en påse tomater. Aldrig har de smakat så gott, aldrig har världen varit så ny – Hemingway hade rätt, hungern skärper sinnena. De sidorna har fått stå orörda i den nya upplagan, medan mycket i det sista kapitlet är ändrat, vilket väckt Hotchners vrede.
Hemingway var gift fyra gånger, andra gången med den välbärgade Pauline Pfeiffer, pojklik, smal om höfterna, kortklippt. I det sista kapitlets tillbakablickar framstår hon inte i världens vackraste ljus, när han minns hur dumt det egentligen var att han lät sig lockas av Pauline (han framstår som mera passiv, hon mera aktiv) att bryta upp ur första giftet med Hadley Richardson, skildrat i ett försonande skimmer.
Ett barnbarn som följt devisen de mortuis nil nisi bene har nu lyckats ändra på det. Han påstår att det var fjärde hustrun, Mary Welsh Hemingway, som klippte samman slutversionen. Icke, säger Hotchner som var åsyna vittne 1956 när ägaren av Ritz hotell i Paris, där Hemingway heroiskt hade befriat vinkällaren från tyskarna i krigets slutskede, kom upp med en läderväska som han haft i förvar i tjugofem års tid. Den hade Louis Vuitton tillverkat åt Hemingway på tjugotalet, fast han sedan dess glömt att den fanns. Kläder, jakt- och fiskegrejor, brev och skidutrustning fanns där, men dessutom – mirabile dictu – hans gamla notisböcker (inte i moleskin, sådana som Jan Norming skrev om för ett tag sedan, utan i enkla parisiska skolhäften) med anteckningar från Paristiden.
Inte mycket ändrades när de sedan kom i tryck, enligt Hotchner som bör vara vittnesgill. Inte bara Pauline Pfeiffer Hemingways ättlingar såge nog gärna att texten putsades om de bara fick chansen, skriver han: Ford Madox Ford luktar illa på Hemingways sidor – det gjorde han också i verkligheten. Och i ett beryktat kapitel rådfrågar Scott Fitzgerald Hemingway på en parispissoir ”angående tillräckligheten hos hans redskap för utövande av kärlek” (som det formulerades av den kritiske Kenneth Lynn i hans bok om Hemingway (1987), här citerat från den lite stolpiga svenska översättningen. Det var nog, som Lynn skriver, till stor del ett påhitt, som del i den livslånga strategi Hemingway hade att aldrig erkänna Fitzgeralds storhet.
I Orwells dystopiska ”1984” finns ett stort ämbetsverk, ironiskt kallat Sanningsministeriet (om jag minns rätt), där horder av anställda är i färd med att lägga det förgångna till rätta så att det ska följa dagens politiska trend. Försedda med sax och klisterburk går de genom gamla tidningslägg, klipper ut vad som inte passar, klistrar in annat, i en ständig revision av historien. Det är förstås kalkerat på stalintidens sinistra bortstädning av allt som hade med förloraren Trotskij att göra. En sådan historierevision är ännu lättare att genomföra i en digital tidsålder. Det räcker med att man trycker på en förläggare, ängslig för rättsliga efterspel, i ett land som med iver ägnar sig åt litigation: att i alla upptänkliga lägen saksöka varandra.
Hursomhelst håller jag mig även i fortsättningen till originaltryckets slutkapitel ”There is never any end to Paris”, så får sonsonen (eller kanske det är en dotterson) behålla sin ”bowdlerized version”.
Ivo Holmqvist
Se en video om den nya upplagan här: