Helsingfors i ord och bild

Helsingfors - bild ur boken

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av IVO HOLMQVIST
”Kvällssolen sken ljuvt och svepte vikar, uddar och stränder i sitt gyllene sken, och alla fönster glimmade i mångahanda färger. Den unge mannen talade intet, skotade blott seglet och färden gick sakta, men säkert.” Det kunde varit inledningskapitlet i Röda rummet men är skrivet tolv år senare, 1891, av finnen Eero Sissala (och översatt från finskan). Raderna illustrerar ett panorama över Helsingfors från sjösidan i en läsvärd och bläddervänlig bok som Svenska Litteratursällskapet i Finland just gett ut, lagom till tvåhundraårsminnet av att Helsingfors blev huvudstad, då och ännu hundrafem år framåt i ett ryskt storfurstendöme, sedan 1917 i en fri republik.

Laura Kolbe orienterar på sina faktarika inledningssidor om stadens snabba expansion och hur den dokumenterades av både professionella fotografer och av amatörer. De flesta bilder i boken togs kring förra sekelskiftet, av hus och människor i rörelse, spårvagnar, fartyg och ånglok, myllret av båtar till strömmingsmarknaden, marscherande arbetare och upplopp, invigning av Runebergsmonument och av den parisiskt lättsamma Havis Amanda-statyn i Esplanadparken, studenter i sina vita mössor, glada gamänger kring punschflaskorna på caféborden, kälkar och slädar, skidbackar, badinrättningar, björngropar, ryska soldater…

Och nybyggda hyreskaserner i stadens dåtida periferi, från samma gründertid som Sigfrid Siwertz skrev om i sin roman om syskonen Selambs och blåmålaren Eugène Jansson återgav på sina dukar, med brandgavlar vettande mot kålodlingar där stad mötte land. Helsingfors växte snabbt, från drygt trettiotusen i början av 1870-talet till det tredubbla trettio år senare, och en kvarts miljon när andra världskriget bröt ut och ryssarna släppte bomber över staden. Med industrialiseringen förändrades sociala och språkliga mönster, de finsktalande blev fler, och områdena norr om Långa Bron befolkades i snabb takt, till en början mest av arbetare.

Det är inte enbart av nostalgiska skäl man granskar dessa detaljskarpa fotografier med lupp. Förvånande många av husen finns fortfarande kvar, även om tät biltrafik tillkommit. De många bildtexterna är välvalda, med citat från Topelius, Eino Leino, Juhani Aho och de så kallade flanörlitteratörerna, en av dem Ture Jansson, som var samtida med Hjalmar Söderberg och Bo Bergman på andra sidan Östersjön, livströtta unga män fulla av spleen som blev betydligt piggare när de blev äldre.

”Men tycker ni inte, det vore skönt att leva i ett samhälle där alla orättvisor är utjämnade, där alla människor är bildade och där alla har sitt levebröd utan att behöva slita ut sig?”. Det kunde Arvid Falk ha yttrat, men raderna återfinns i en roman av Strindbergs dotter Karin Smirnoff från 1915, med en betecknande titel: ”Vårbrytning”.

Lari Assmuth, Anne-May Berger, Nora Ervalahti och Marika Rosenström som redigerat Helsingfors i ord och bild. Huvudstaden kring sekelskiftet 1900 har all heder av boken, fast stavningen i äldre citat hade kanske kunnat normaliseras : alla hv, fv och dt sinkar läsningen i onödan.

1 kommentar

  1. Tove Ørsted says:

    Tack för en fin recension. De fantastiska bilderna är också publicerade i högupplösning på nätet: http://www.flickr.com/photos/slsarkiva/sets/72157631400680470

Kommentera: