I stora delar av västvärlden var 1960- och 70-talets samhällsklimat ytterst politiserat, på gott och ont. En av de mer positiva effekterna av detta var att direktkontakten mellan makthavare och medborgare utgjorde ett mer självklart inslag i det offentliga samtalet än idag. Åtminstone levde folket och de folkvalda i samma värld och samtalade på ett språk som båda parter hyfsat behärskade. Denna öppna samhällsmodell var inte minst framträdande i Västtyskland, som ännu kämpade med att inför en omvärld med andra världskrigets fasor i färskt minne markera förbundsrepublikens demokratiska värderingar och legitimitet. Därav den politiska offentlighetens intellektualiserade anda, i synnerhet under de år Rote Armee Fraktions (RAF) radikala terrorism utgjorde något av ett inrikespolitiskt skräckkomplex.
Regeringschefer under den här perioden var ”idealisten” Willy Brandt (1969-74) och hans kronprins, realpolitikern och handlingsmänniskan (Der Macher) Helmut Schmidt (1974-82). Den förre en djupt engagerad, tankfull och periodvis djupt deprimerad statsman, och den senare en till synes arrogant men alltid lika sofistikerad och än idag, vid 97 års ålder, omåttligt populär ”krishanterare”. Båda blev med tiden djupt respekterade av såväl politiska vänner som fiender, men framför allt av omvärlden. Trots alla personella olikheter förenades dessa två i sin oinskränkta strävan efter ett ”europeiskt Tyskland” och ett enat Europa. En fullkomligt nödvändig ambition för ett Västtyskland som först med dessa två ”huvudarkitekter” lyckades få sin nation att internationellt betraktas som en europeisk demokrati bland andra.
På den åldrade Helmut Schmidts skrivbord står en liten riddarfigur. Den skall påminna mig om viljan att uppfylla mina plikter, skriver han i sin senaste bok Was ich noch sagen wollte (C.H. Beck), förbundskanslerns uppemot trettionde titel i eget namn (inte tal om några spökskrivare här!). Liksom Willy Brandt var Schmidt redan innan och under sin aktiva period som politiker inte bara opinionsbildare och debattör, utan också en intellektuellt klarsynt bokslukare och konstkännare. Medan Brandt gärna höll sig till den kanoniserade vänsterlitteraturen — Upton Sinclair, Maksim Gorkij, Ernst Toller — har Schmidt under hela sitt vuxna liv särskilt låtit sig inspireras av klassiska filosofer som Marcus Aurelius och Immanuel Kant. Redan under tiden som regeringschef hade han på sitt ämbetsrum i Bonn en liknande riddarfigur stående, skriver han; en mindre kopia av en förgylld staty föreställande just den romerske kejsaren. Nu som en påminnelse om vikten av ”inre behärskning.” Ja, vem skulle en hårt prövad förbundskansler bättre kunna inspireras av, om inte en stoisk romare med fallenhet för såväl filosofisk spekulation som sociala reformer! ”Politik är pragmatiskt handlande för moraliska mål”, lyder Schmidts egen maxim.
Den inre behärskningen (och Marcus Aurelius) återkommer han ständigt till, den gode Altkanzlern. Detta eftersträvansvärda tillstånd och sinnesideal har varit honom behjälpligt under ett långt liv. Fattningen som rättesnöre i tillvaron, vare sig det handlat om tiden som soldat och befäl i Bundeswehr, krigstjänstgöring på östfronten och krigsfångenskap hos britterna, eller om de psykiska påfrestningarna som förbundskansler under RAF:s terrorverksamheter — bombattentat, mord, sprängningar och flygkapningar — på 70-talet. Eller för all del om hans tid som medutgivare av den ansedda och inflytelserika veckotidningen Die Zeit (sedan 1983).
Was ich noch sagen wollte är till formen en klassisk memoarbok, och genomsyras därför också av minnesbildernas fragmentartade och kanske också förenklade karaktär. Skriften hör avgjort inte till Schmidts mest intellektuellt utmanande böcker (sådana har han genom årens lopp skrivit ganska många), men hans levande beskrivningar av såväl filosofiska ledstjärnor — förutom redan nämnda hör Karl Popper och Max Weber till de trogna husgudarna — som alla spännande möten med politiska makthavare över hela världen, har gett honom perspektiv på människan och tillvaron som han har all anledning att dela med sig av. Inte minst slås man av hur avgörande de personliga kontakterna — eller rentav de privata relationerna — mellan ledande makthavare tycks ha för politikens faktiska utformning. Hans livfulla minnesbilder av de nära vänskapsbanden med exempelvis den dåvarande franske presidenten Valéry Giscard d’Estaing eller den amerikanske presidenten Gerald Ford bär syn för sägen.
Men vad som framför allt slår en när man läser den fortfarande lika knivskarpe Helmut Schmidt, är att han befann sig (och ännu befinner sig) oändligt långt från dagens ängsliga, strama, mer slätstrukna och förprogrammerade regler för hur politiker bör konversera både varandra och medborgarna i medierna. Den som i likhet med Schmidt framför allt låtit sig styras av sin egen moraliska kompass och intellektuella övertygelse, har inte mycket till övers för den färdigpaketerade budskapens talekonst. Utan sin tillförsikt och högst personliga karaktär hade han under sin ämbetsperiod avgjort inte varit så lyckosam vad gäller såväl uppbyggandet av de goda fransk-tyska relationerna eller av de normaliserade förbindelserna med Storbritannien. Och heller ingenting av detta utan sin Marcus Aurelius.