När hennes verk är som bäst är det som att gå inuti en exakt gestaltad dröm, så perfekt återskapad att det som kunde ha varit en mardröm upphävs. Just exaktheten i utförandet gör att upplevelsen förvandlas från något hotfullt till något annat. Vackert är kanske inte rätt ord för det, men jag vet att jag vill stanna kvar där, suga i mig de säregna intrycken från hennes konstruktioner hur länge som helst, framförallt installationen Light sentence (1992).
Små ståltrådsburar som kunde vara gjorda för försöksdjur har staplats upp i ett U inuti ett fönsterlöst rum. Det enda ljuset kommer från en ensam glödlampa i mitten av burarna. Lampan hänger i en sladd som långsamt sänks från taket tills den når golvet, därefter hissas den upp igen. I text låter det kanske inte märkligt, men att stå inuti rummet berör mig mer än så många andra konstutställningar som jag har passerat genom. När lampan sänks börjar skuggorna från burarna växa på väggarna. Det är grafiskt elegant – skuggorna som ritas upp på väggarna återger burarna, perspektiviskt förstorade – och mycket effektivt, en fjäderlätt beröring av en smärtsam erfarenhet. Medan vi tittar på konstverket i centrum växer likadana nätgaller upp bakom ryggen på oss. Det är bistert och förföriskt, griper in i människans urgamla fascination för ljus och skugga, liksom i nyhetsflödets bilder från Abu Ghraib eller valfritt annat fängelse.
Trådburarna har inget med försöksdjur att göra, de är förvaringsboxar, läser jag i katalogen, genomsynliga av säkerhetsskäl. Ingen ska kunna gömma en bomb i dem. Det förändrar ingenting, jag trivs i rummet som en katt som har trängt in sig under en byrå. Instängdhet gör mig trygg.
Ibland gungar lampan lite när den dolda motorn hissar upp den från golvet. Då svajar hela den blyertsgrå perspektivteckningen av burarna som lampan projicerar på väggarna. Det ger en lätt obehaglig känsla i kroppen. Hela rummet blir osäkert och gungar, vilket får mig att uppskatta verket ännu mer.
Jag ser Mona Hatoum på Kiasma i Helsingfors. Utställningen, som pågår från den 7 oktober 2016 till den 26 februari 2017, är hennes första soloutställning i Finland. Den fyller två våningar och ger en utmärkt samlad bild av hennes konstnärskap, från de performances hon gjorde på 1980-talet till de senaste årens slätstruknare verk. Känner man till henne sedan tidigare återser man flera höjdpunkter och gamla favoriter. Det är de verk hon gjorde mitt i karriären som förblir de starkaste.
Ett av dem, videoinstallationen Corps étranger (1994), ser jag som en kommentar eller protest till vår tids besatthet av att komma konstnärer och författare riktigt nära. Ett konstnärskap eller författarskap är inget annat än en mekanism som väljer ut och lyfter upp en enskild människa, gör henne extremt tillgänglig. Konstnärskapet fungerar som garant för att hon är intressant, särskild, laddad med något åtråvärt och outtalat som gör att hennes naturliga plats är i fokus för allas uppmärksamhet, utsatt och uppblåst till övermänskligt format. Konstnären höjs upp på grund av sin konst, samtidigt som konsten devalveras tills den blir fullständigt betydelselös; verkets innehåll är det ingen som bryr sig om. Från innehållet utgår ingen mystisk, sugande kraft, bara från kändisskapet. Det är märkligt att detta dubbelriktade, självupphävande själsliga maskineri kan fungera så bra utan att hela cirkusen kollapsar.
Hur nära vill ni komma? Varsågod, närmare går det inte! I Corps étranger filmas Mona Hatoum utifrån och inuti av en endoskopikamera. Videon projiceras på golvet inuti ett runt litet bås, så att besökarna ska känna sig omgivna av en trång kanal medan de följer kamerans färd genom hennes tarmkanaler. Som så många andra konstnärliga protester – om det nu är avsett som en protest – blir det något annat när det genomförs. Idén med verket försvinner utom synhåll, istället sväljs besökaren upp av en tunnelresa som gör människokroppen främmande och fascinerande. Hatoum slickar på kameran med en köttig klump som är stor som en vals tunga. Munnen ser inte mänsklig ut. På så nära håll är kroppsöppningarna svåra att skilja från varandra; näsan är äckligast. Kameran famlar sig fram, stressigt, genom förvirrande tunnlar med gulaktiga matrester, slemglänsande väggar täckta av darrande, ömtåliga blodådror. Den som ser kroppen inifrån förvånas över att maten överhuvudtaget hittar dit den ska.
Mona Hatoum är en brittisk konstnär, född i Beirut 1952 av palestinska föräldrar. Migration har präglat hennes liv, liksom många andras. När inbördeskriget i Libanon bröt ut 1975 befann hon sig i London, kunde inte återvända och bestämde sig för att söka till en konstskola. Hon är nu ett av samtidskonstens tunga namn; verken på utställningen har bland annat lånats in från Centre Pompidou i Paris och Tate Modern i London.
I sina bästa verk uppnår hon en särskild intensitet. Som i Silence (1994), en barnsäng i naturlig storlek gjord av bräckliga glasrör. Karaktäristiskt för henne är köksredskap av metall som hon leder ström genom. På Kiasma visas Home (1999): bakom uppspända, skyddande ståltrådar som i sig påminner om ett elstängsel ligger ett rivjärn, en sax, en sil och andra metallblanka husgeråd hopkopplade med kablar. Det ilskna surrandet avslöjar att elektriciteten är närvarande. Ibland tänds lampor inuti några av föremålen, som om de var så upphettade att de började glöda av hotfullhet. Typisk för hennes ironiska humor är också rullstolen Untitled (1998), vars handtag är rostfria knivblad med spetsarna riktade mot den som ska köra stolen.
På senare år har intensiteten avtagit. Hon gör ofta ett slags rebuskonst som många andra också ägnar sig åt. Som Natura morta (2012), ett skåp med handgranater gjorda av vackert, mångfärgat glas. Besökaren fattar poängen lika fort som man fattar en skämtteckning, ler ett införstått leende, inombords, så att det inte ens syns, och därefter finns det inte mer att hämta. Elektriciteten återkommer i Hot spot (2013), en jordglob där kontinenterna ritas upp av glödröda neonrör. Hot spot får sin laddning bara av de omgivande, tidigare verken. Visste jag inte att det var Hatoum som gjort det kunde jag lika gärna tro att det var en harmlös dekoration på en flygplats.
I Socle du monde (1992–93) finns däremot en viss värme som är sällsynt i hennes verk. En stor kub är täckt av ett svart, organiskt slingrande mönster som liknar tätt packade tarmar. Materialet är järnfilspån, format av magneter inuti kuben. Varför kuben är vänlig och uppmuntrande, rent av en aning komisk, medan barnsängen Silence är isigt skrämmande på ett njutningsfullt sätt kan jag inte förklara. Detta lilla som inte låter sig förklaras intresserar mig mer än allt det som det vore alltför lätt att fylla en artikel med när man ska skriva om hennes konst, välkända påståenden om övervakning, våld och migration som ställer sig på kö och kräver att reproduceras i ännu en text. De viktigaste budskapen, de som når längst och stannar kvar längst, är ordlösa.