År 1571 gav dogen av Venedig några reliker i gåva till kung Sebastian av Portugal. Relikerna uppgavs härröra från St Josafat av Indien och omfattade bland annat ett fragment av helgonets ryggrad. Berättelsen om Barlaam och Josafat tillhörde de allra mest omtyckta helgonberättelserna under medeltiden, så gåvan var alltså mycket värdefull. Att dessa reliker inte var autentiska kunde vare sig dogen eller den portugisiske kungen veta. Nu vet vi emellertid att det aldrig funnits någon kristen kung Josafat i Indien, och således inte heller några reliker som härstammar från denne. Det betyder i sin tur inte att St Josafat, som firats i både den västliga och den östliga helgonkalendern, är blott ett påhitt. Legenden om St Josafat går tillbaka på en annan mycket känd historisk person, nämligen Siddharta Gautama – alltså ingen mindre än Buddha. Genom en krokig historisk process har berättelsen om Buddha tagits upp och transformerats till berättelsen om det kristna helgonet. En ödets, eller snarare historiens – eller kanske till och med försynens? – ironi.
Berättelsen om Buddha som kristet helgon är en av essäerna i den amerikanske ortodoxe teologen David Bentley Harts bok A Splendid Wickedness and Other Essays. Vad är hans poäng? Enligt Hart själv är det framför allt en rolig historia som illustrerar att det i förmodern tid inte var några vattentäta skott mellan olika religiösa traditioner. Kanske var det så att det fanns en naturlig affinitet mellan indisk buddhism och medeltida eller tidigmodern kristendom? Åtminstone sätter berättelsen våra föreställningar om relationen mellan kristendom och buddhism i svang.
Hart, som talar om sig själv som av naturen buddhist eller kanske platoniker men till sin tradition en ortodox kristen, har på något decennium blivit en stigande stjärna i den engelskspråkiga teologhimmeln. 2003 publicerade han verket The Beauty of the Infinite: The Aesthetics of Christian Truth som närmast kan beskrivas som ett möte mellan traditionell kristen teologi med en platonsk ådra och postmodern eller kritisk teori – tänk Nietzsche, Heidegger, Deleuze – inom ramen för en teologisk estetik. Efter detta har en strid ström av verk publicerats inom olika genrer: essäsamlingar av det slag som jag nämnt ovan, skönlitteratur och en filosofisk traktat om Gud.
När jag någon gång strax efter att den publicerats läste The Beauty of the Infinite anade jag knappast att Hart så småningom skulle utvecklas till den säkra stilist han är idag. A Splendid Wickedness omfattar 51 essäer, mestadels skrivna för den amerikanska, teologiska tidskriften First Things där Hart skriver regelbundna krönikor. Dess stil kan ofta beskrivas som genomgående ironisk med förkärlek för bitterljuv melankoli à la viss engelsk, rysk och fransk poesi (som Hart uppehåller sig vid upprepade gånger), fantastiska berättelser och valören hos ord som sällan används. För att uttrycka det rakt på sak är Hart ofta både underhållande och bildande att läsa i A Splendid Wickedness, medan han i sitt tidigaste verk mest var det senare.
Apropå hans fantastiska berättelser handlar de inte bara om Josafat/Buddha utan också om hans hedniske släkting Aloysius; denne var inte hedning i den allmänna bemärkelsen ”icke-kristen”, utan en praktiserande hedning av klassiskt snitt som konverterat från kväkarna till hedendomen. Varje nyår offrade han en get eller några hackspettar till Janus och Dionysios på ett trädgårdsaltare i hemmet. En gång råkade en granne få syn på Aloysius och hans fru dansande nakna framför altaret. Annars var det inget särskilt som skiljde ut honom från vilken presbyterian eller frimurare som helst. När Aloysius skulle dö ville han emellertid ha en mer vikinglik begravning, så hans släktingar brände hans kropp på hans båt som försvann – i lågor – längs Chesapeake Bay i skymningen. Möjligtvis var detta en smula olagligt konstaterar Hart.
Essäerna om Josafat/Buddha respektive ”Great-Uncle Aloysius” illustrerar både en bildningsmässig och religiös bredd i Harts teologiska profil. Själv är han som sagt varken kväkare eller hedning utan ortodox kristen, alltså ortodox i betydelsen att han tillhör en av östkyrkorna. Men i mångt och mycket uppfattar Hart inte sin egen kristna teologi som en konkurrent till åtminstone buddhism och viss slags hedendom; den förenande länken är förmodligen ett visst slags platonism, där Hart återkommer till frågan om den ”naturliga” människans religiositet.
Med den ”naturliga” människan menar Hart knappast att det finns en människa som existerar utanför alla traditioner, utan snarare att det hos alla människor på ett eller annat sätt finns en längtan efter något som överskrider det mänskliga själv. I kristen tradition kallas detta något ”Gud”, men samma längtan efter transcendens förenar många religioner. Också i sin tolkning av den ryske författaren Vladimir Nabokov hittar Hart ett uttryck för samma längtan, även om Nabokov aldrig uttryckligen artikulerar denna längtan i några traditionella religiösa former. Harts essäsamling är således (bland annat) ett försvar för homo religiosus, den religiösa människan, och hennes drag återfinns överallt, inte bara i teologin eller religionen utan också i litteraturen, filmen och musiken. Egentligen är det främst i skönheten som vi anar föremålet för denna längtan, inte genom den teoretiska teologin eller för den delen den organiserade religionen. Historiskt är detta inte någon ovanlig position, men i vår tid framstår Hart som otidsenlig på ett klart intressant sätt.
Den kritiska udden är riktad mot en annan människouppfattning: modernitetens, enligt Hart, själlösa och mekanistiska homo faber. En sådan uppfattning av människan måste bli grund i det att den skär bort väsentliga delar av vad det innebär att vara människa. Det visar sig bland annat i att Don Juan som figur mer eller mindre har försvunnit från det västerländska kulturella medvetandet; det demoniska i hans gestalt – dess ”splendid wickedness” – blir obegripligt när föreställningen om människans metafysiska värdighet drar sig tillbaka i den kulturella föreställningsvärlden. Genuin ondska förutsätter något slags godhet, inte bara ett slags småborgerlig sentimentalitet. Det Hart försvarar i sin essäsamling är alltså inte egentligen en viss religion – sin egen – utan själva möjligheten att förhålla sig till människan som någon som existerar mellan ängel och demon. Men Hart finner också sådant som talar emot modernitetens reduktion av människan till homo faber, bland annat baseball (”Amerikas största bidrag till civilisationen”) som Hart i ett slags tour de force ger en metafysisk, eller närmare bestämt nyplatonsk utläggning!
Fördelen med en essäsamling av detta slag jämfört med Harts mer akademiska verk är att han här presenterar sina idéer inom ramen för en mer existentiell och personlig inramning. I stället för de abstrakta resonemang vi möter exempelvis i boken om teologisk estetik handlar det här om samma idéer, men gestaltade genom en höstdag i New England, utläggningen av baseball, en essä om ”anarko-monarkism” eller hunden Rolands utläggningar om medvetandefilosofi. Att omsätta filosofiska eller teologiska idéer av det här slaget i mer konkreta bilder kräver givetvis sin författare, men Hart går, syns det mig, för det mesta i land med uppgiften att gjuta samman form och innehåll. Bäst är han när han är mest drastisk, när hans drastiska meditationer får mig att tänka något jag aldrig tänkt förut, eller när – och detta är givetvis subjektivt – någon av ens egna drastiska idéer plötsligt materialiseras i någon av hans essäer.
Avslutningsvis kan jag inte undanhålla vad jag hittade när jag googlade Hart: en krönika om Donald Trump från First Things med titeln ”A Person You Flee at Parties”. I första hand är det djävulen som framställs som en person man försöker undvika på en fest – eftersom djävulen i själva verket inte är en kreativ glamorös person utan snarare den där tråkmånsen som alltid försöker fånga in en i sitt hörn med en ändlös monolog om sig själv. Hur kan man då beskriva djävulen? Harts vän med det fantastiska namnet Ambrose d’Arcangeli föreslår att djävulen kan beskrivas som ”en obarmhärtig fastighetsutvecklare vars största projekt består av kasinon”. Därmed kommer Hart osökt att tänka på Trump och inte till dennes fördel. Krönikan skrevs 2011 och finns inte med i A Splendid Wickedness men illustrerar utmärkt Harts emellanåt ganska bitska samtidskommentarer.