I anledning av en nyutgåva av Michael Walzers Political Action från 1971 – ett slags manual för hur demonstrationer och politiska rörelser ska organiseras mot bakgrund av de historiska erfarenheterna av sådan protester – påminner Hans-Ingvar Roth här om alla demonstrationer som ägt rum över hela världen under 2019, från Paris och Sudan i januari, över bl.a. Hong Kong och Sydamerika, till de sk Sardinerna i Italien i slutet av året.
”A spectre is haunting Europe”. Så inledde Karl Marx och Friedrich Engels den engelska versionen av sin berömda skrift Det kommunistiska manifestet från 1848, ett år då Europa skakades av revolutionära strömningar. Det spöke som författarna refererade till i sitt berömda förord var kommunismen.
Över 170 år senare skulle man kanske kunna säga att ett nytt spöke går runt inte bara i Europa utan i hela världen och nu inte längre refererar till kommunismen, utan till de allt fler massprotester som äger rum runt om i världen med skilda ideologiska förtecken. Under 2019 har många intensiva och våldsamma demonstrationer ägt rum, bland annat i Hong Kong, Indonesien, Indien, Iran, Beirut, Paris, Santiago de Chile, Bolivia och Columbia. Man kan fråga sig varför alla dessa demonstrationer har ägt rum under just det gångna året.
Flera av demonstrationerna har handlat om social orättvisa. Också relativt små prisförändringar när det gäller bensin, tunnelbaneresor eller föreslagna skatter på WhatsApp har ofta varit utlösande faktorer. Dessa demonstrationer har således avspeglat underliggande spänningar och ojämlikheter i de olika samhällena.
I exempelvis Chile har den nyliberala marknadsekonomin efter Pinochet skapat ett av de mest ojämlika länderna i Sydamerika. På de chilenska universiteten, där marxistiska och socialistiska studentceller ständigt protesterat mot arvet efter Pinochet, har under de senaste månaderna dessa protester också tagit sig mer landsomfattande uttryck och fått stöd från den breda allmänheten. Kravet har nu vidgats till att gälla en förändring av den konstitution som landet ärvde efter Pinochet och som givit militären stora maktbefogenheter och befäst ojämlikheterna i landet. För drygt ett år sedan skakades Santiago av demonstrationer gentemot militärpolisen sedan en medlem av urbefolkningen Mapuche hade dödats av polisen i södra Chile. Jag minns själv den spända atmosfären utanför presidentpalatset La Moneda när demonstranterna protesterade mot de tungt beväpnade Carabineros de Chile som tillhör den chilenska armén.
Om vi anlägger ett något längre tidsperspektiv, har vi kunnat bevittna flera andra sociala mobiliseringar i skilda länder under senare år. Belysande exempel är rörelsen Occupy Wall Street i New York 2011, och demonstrationerna på Tahrirtorget i Kairo samma år samt Gezi park rörelsen i Istanbul 2013. Vad som kännetecknade dem alla var deras plötsliga utbrott och lika plötsliga försvinnande. De tycks ha saknat såväl tillräckliga organisatoriska ramverk som tydliga ledarstrukturer för att kunna verka under en längre tid. Men sådana hastiga förändringar behöver inte nödvändigtvis vara av ondo. Om en rörelse under kort tid lyckas lämna ett bestående avtryck och får till stånd en konstruktiv politisk förändring finns det inte nödvändigtvis ett egenvärde med ett långvarigt institutionellt liv. Den kritiska frågan blir då hur rörelser, som trots allt upphört alltför tidigt, istället hade kunnat konsolideras och kunnat utöva inflytande under en längre period.
Politiska mobiliseringar runt om i världen tycks generellt ha förändrats på ett markant sätt de senaste decennierna. I exempelvis Storbritannien har allt fler yngre väljare fjärmat sig från traditionell partipolitik och även distanserat sig från olika frivilligorganisationers mer tidskrävande aktiviteter. Istället har de sociala medierna trätt fram som de främsta kanalerna eller ”motorerna” för ett medborgarpolitiskt engagemang.
Också för drygt 50 år sedan präglades Västvärlden av våldsamma demonstrationer, inte minst i studentkretsar. I USA stod framför allt rasdiskrimineringen och Vietnamkriget i centrum för protesterna. Som ung student och akademiker deltog då den amerikanske politiske filosofen Michael Walzer i dessa aktioner. 1971 publicerade han Political Action som kan ses som ett slags manual eller ”anatomi” för hur demonstrationer och politiska rörelser ska organiseras mot bakgrund av de historiska erfarenheterna. Idag är Walzer verksam vid Institute for Advanced Studies i Princeton och har genom åren publicerat en rad uppmärksammade böcker i politisk filosofi. Mest kända bland dessa är Spheres of Justice, Just and Unjust Wars och On Toleration.
I Political Action identifierar Walzer en rad olika spänningar i flera välkända politiska mobiliseringar, bland annat mellan idealism/realism, långsiktiga/kortsiktiga ambitioner, enfråge-/flerfrågerörelser, centraliserade/decentraliserade strukturer och mer eller mindre våldsamma rörelser. Walzer landar själv i en återhållsam pragmatisk hållning där han tar avstånd från våld, fanatism, extremism och alltför vidlyftiga planer på en total samhällelig förändring. Receptet för en framgångsrik rörelse är istället att den fokuserar på ytterst begränsade frågor, som därmed inte heller ställer orealistiska krav på deltagarna; likt en långdistanslöpare gäller det att inte bränna ut sig alltför snabbt om man till sist ska kunna vinna loppet.
Med exempel från Medborgarrättsrörelsen och Vietnamrörelsen i USA illustrerar Walzer sina övergripande teser. Grovt sett skiljer han på de rörelser som är renodlade proteströrelser och de som är mer inriktade på att påverka valrörelser. Dessa behöver nödvändigtvis inte stå i konflikt med varandra utan kan successivt arbeta i tandem. Ofta leder även proteströrelser fram till en så kallad valpolitik om målet är att förändra den nationella politiken mer långsiktigt. Walzers manual är däremot ingen skrift för att åstadkomma revolutioner. Sådana kan enligt Walzer mer liknas vid naturkrafter, något som sker på ett överraskande sätt, som blixtnedslag.
I år har New York Review Books Classics passande nog givit ut Political Action i en nyutgåva med ett nytt förord av Walzer. Han medger där att vissa inslag i boken bara allt för väl speglar den tid då den kom ut första gången. Så är till exempel frånvaron av könsneutrala uttryck slående och inte heller fanns på den tiden de sociala medierna; de har ju kommit att förändra det politiska landskapet på ett radikalt sätt under senare tid. Men mycket av innehållet i boken är allmängiltigt och Walzers skrift levererar flera betydelsefulla budskap till dagens politiska aktivister, inte minst just till dem som är politiskt engagerade genom sociala medier.
Det kanske allra viktigaste budskapet i boken är behovet av klarsynta ledare som inte drivs av vare sig personlig vinning och fanatism eller ensidiga och totalitära ideologiska tankegångar. Flera massmobiliseringar har genom åren också misslyckats för att det inte funnits några tydliga ledarstrukturer. Att vara pragmatisk och kunna lämna en rörelse när den inte längre bär någon frukt är viktigt, menar Walzer, liksom att ett politiskt deltagande inte heller ska behöva betyda att man måste avsäga sig andra väsentliga aktiviteter i sitt liv såsom familjeliv och yrkesliv. Att rörelserna görs inkluderande och inte alltför utopiska är några ytterligare väsentliga budskap. Det handlar således enligt Walzer om att agera här och nu och vara inriktad mot att få till stånd konkreta förändringar inom en överskådlig tid.
En sak som är slående är att Walzers ”manual” i mycket tycks tillämpas framgångsrikt av flera av de populistiska och ny-auktoritära rörelserna i dagens Europa. Dessa går undan för undan och ytterst konkret, bland annat genom stegvisa attacker mot media och mot domstolars opartiskhet, fram mot målet att nedmontera det liberal-demokratiska samhällets institutioner. Det finns därför anledning att betona också de moraliska värderingar om inklusion, brett deltagande, medmänsklighet, kritiskt tänkande och frihetslängtan som genomsyrar Walzers bok. Sådana värderingar går ju stick i stäv med de auktoritära strömningarna.
I slutet av sin bok bok citerar Walzer ett kinesiskt ordspråk som säger: må du leva i en intressant tid och inte i en tid präglad av en rutinmässig och stillastående politik som ofta döljer orättvisor och förtryck. En intressant tid präglas istället av många risker men även av stora möjligheter för mobiliseringar, revolter och sociala förändringar till det bättre.
Förhoppningsvis kan året 2020 infria dessa fromma förhoppningar.
- Ett längre samtal med Walzer