Av IVO HOLMQVIST
Cecilia Carlanders rader om hur hennes eget bibliotek förändrats allteftersom för att för stunden vara minimalt får mig att tänka på att inte bara böcker har sina öden (det visste redan romarna), utan också boksamlarna. I E.M. Forsters Howard´s End försvinner Leonard Bast, den ende lätt osympatiske personen i romanen, ur sagan på ovanligt vis, han omkommer när hyllor ramlar över honom.
I levande livet, eller kanske i drabbande döden, hände samma sak med den franske tonsättaren Alcan som begrovs i ett berg av folianter när hans bokhylla brakade samman. Bättre då att antingen vara som den finländske fiskargubben som Olof Lagercrantz talar om i sin essä om att läsa och skriva, han som levt lycklig ett långt liv utan att någonsin öppna en bok. Lagercrantz eget bibliotek däremot förtecknades i en flott antikvariatskatalog, innan det avyttrades.
Det är också han som berättar den sorgliga anekdoten om hur Gunnar Ekelöf lånade ut ett par sällsynta förstaupplagor av Edith Södergran till kritikern och översättaren David Sprengel. När Ekelöf bad om att få dem tillbaka förnekade Sprengel all kännedom om dem – vid bokauktionen många år senare efter Sprengel och hans hustru Agnes von Krusenstjerna dök böckerna förstås upp, men då var Ekelöf redan borta.
Boktjuvar har funnits lika länge som boksamlare, och både bibliofiler, bibliomaner och offentliga bibliotek drabbas. Fast hoten mot de senare kommer numera mest från räknenissarna som finner lagerhållning olönsam. Amerikanen Nicholson Baker har köpt på sig så många årgångar han kunnat av äldre tidningstryck som marodörerna gallrat från New York Public Library, British Library och liknande ställen.
Han har varit tvungen att köpa en bondgård med stor lada i New England för att få plats med de sista existerande exemplaren av gulnande tidningslägg, sådant som andra ansett som makulatur (i bästa fall men inte alltid har man först mikrofilmat dem). Hans Double Fold, Libraries and the Assault on Paper är en arg uppgörelse med den sortens modern kulturvandalism. Än väldigare är Alberto Manguels boksamling på franska landsbygden, till nytta när han skrev sin encyklopediska The Library at Night (och Jan Myrdal har kanske fortfarande kvar sina hekatomber av böcker och tidskrifter). Eller också gör man tvärtom och reducerar lika drastiskt som Vilhelm Ekelund när han rev ut de få sidor i en bok som han tyckte var värda att bevara och slängde resten (fast jag tvivlar på sanningshalten i den anekdoten). Sådant krymper ens boksamling väsentligt.
Man sparar likaså plats genom att samla på ett annat slags böcker, som i den dammiga anekdoten från Svenskt skämtlynne: ”Vilken bok skulle ni helst vilja äga? – Rothschilds plånbok!” Cecilia Carlander nämnde Joris Karl Huysmans ingående beskrivning av böcker i A rebours. Det minns jag inte, däremot att hjälten sörjer sin döda älskade genom att ha hennes avklippta hårfläta ständigt framför sig på flygeln, och det förekommer väl också en raffinerad doftorgel i boken? Eller det kanske är i Georges Rodenbachs bok om det döda Brügge? Deras lika dekadente kollega Oscar Wilde var en sparsmakad bibliofil vars samling Thomas Wright nyss försökt rekonstruera i sin underhållande Oscar´s Books – för övrigt finns en av de bästa samlingarna Wildeiana på Ystads stadsbibliotek, tack vare en ryttmästare med förfinad smak för böcker…
Man kan genom att ta sig längs Vätterns strand uppleva två diametralt olika sätt att förhålla sig till böcker. På Heidenstams stramt karolinska Övralid står de ordnade med militärisk precision i jämna rader, alltefter höjd, och alla i mörkblåa band. De förefaller knappt rörda av människohand sedan de kom från bokbindaren. Bara några kilometer därifrån finns Ellen Keys Strand, inte storvulet som Övralid på sin höjd, utan insmuget nära vattnet, ljust, lätt och inbjudande som man kan förvänta sig av den som skrev om Skönhet i hemmet och som var bekant med både det förra sekelskiftets engelska Arts and Craft, och Carl och Karin Larssons heminredningsideal.
Bokhyllorna är vita, på dem trängs böckerna lite slarvigt, många av dem häftade och nötta. De flesta är flitigt begagnade inte bara av husfrun utan också av de utslitna arbetarkvinnor som kunde vila upp här, och det var fritt fram för traktens folk att låna – ett så sympatiskt sätt att låta ett privatbibliotek komma till nytta!
(Om hur både lätt och svårt det är att bli av med böcker har jag skrivit i annat sammanhang: gå in på www.sverigekontakt.se, och ”tidning nr 2 – 2008”: på sidorna 14-15 återfinns den sedelärande berättelsen om Biblioteket som gick upp i rök).
Ivo Holmqvist